UTVECKLING. Fastnar i ordet i sig. Utveckling. Att vecka ut något. Lite som en solfjäder. Eller påfågelns stjärtfjädrar. Ser inte mycket ut för världen när de går där och släpar den efter sig… men så vecklar de ut den och helt plötsligt står man inför ett slags sagoväsen, som bär med sig en tablå, med ett mönster som på den vackraste tavla. Fantastiskt.
Och det är ju det som utveckling syftar till. Att locka dig att veckla ut dig, att visa upp dig, i all din prakt och rikedom. Och så tänker jag att det där både kan vara fysiskt och psykiskt. För det finns många sätt att inte ta plats. Och lika många sätt att ta plats.
Jag lyssnar mycket på podcasts, och detta årets absoluta favoritpodcast blir podden The One You Feed. Och det är just utveckling den allt som oftast handlar om. Människor som delar med sig av sin story, hur de vecklat ut sig, och vad som händer när de gör det. Det är inspirerande att lyssna till, inte minst för att jag plockar hem vissa saker, tar dem in i mig, reflekterar, funderar, agerar. Idag lyssnade jag till avsnittet med Todd Henry, och det rekommenderar jag verkligen, men det finns många andra som också verkligen fått mig att veckla ut mig, lite till, och pyttelite mer, och ännu lite grann. Och det är de små förändringarna som på sikt kan göra så otroligt stor skillnad!
Utveckling – jag tänker på påfåglar och podcasten The One You Feed.
Utveckling – vem eller vad tänker du på?
Hem. HEM. Vad är ett hem?
VÄRME. Jag har börjat avsluta brev och meddelanden med ordet värme. Ja, ibland varierar jag med solsken, hopp, kärlek eller tjing. Men värme är fint. Värme ger mig just vibbar av värme, av hjärta. Och då tänker jag på ytterligare två av mina vänner, som kommit in i mitt liv tack vare Twitter.
Att IAKTTA är något jag gjort hela mitt liv. Som barn var jag den som står utanför sandlådan och tittar på barnen som leker i sanden, på gungorna och klätterställningen. Visst har jag ibland varit i sanden och lekt själv, gungat på gungorna och klättrat i klätterställningen. Men det känns som jag iakttagit mer än deltagit.
Och det här ville jag verkligen lyfta, så här agerade jag bakvänt i förhållande till tidigare adventslyft. För här hade jag något specifikt att lyfta och sen sög jag på karamellen tills ordet dök upp. Och då blev det LIVGIVARE.
KAPACITET. Ett ord jag levt med, tom identifierat mig med. Jag har hög kapacitet och har alltid haft det. Men detta ska inte handla om mig som tur är, utan om lärarna 
LIKVÄRDIGT. Ett begrepp som är vanligt förekommande i skoldebatten i Sverige. Jag har aldrig egentligen gått igång på begreppet som så, men det kanske är för att jag tycker det är så självklart att utbildning ska vara likvärdig, dvs lika mycket värd. Notera dock att det, enligt mig, inte betyder att utbildning ska göras likadant överallt för alla elever.
Blir du förundrad om jag säger att när jag tänker på 
En av de jag känner som på något vis personifierar kärlek är 
Oavsett om man tycker det är en tradition värd att upprätthållas eller ej, så finns ett budskap som jag uppskattar med den. Att bära fram ljuset, att komma som en LJUSBÄRARE. Och kanske är det så enkelt, att eftersom jag kommit med ljus i min krona så många gånger, så är det där inte något jag letar efter hos någon annan. Jag ser hur jag, och alla och envar, själv kan vara en LJUSBÄRARE. Jag kan vara ljuset i mitt liv, likväl som du kan vara ljuset i ditt. Men för den händelse att min låga är svag och ostadig vid tillfälle, kanske jag kan få lite extra ljus från dig, så lovar jag att lysa upp din väg genom livet, när du behöver det.
HERO - the coach 