Adventslyft nr 17 – Kapacitet

kapacitetKAPACITET. Ett ord jag levt med, tom identifierat mig med. Jag har hög kapacitet och har alltid haft det. Men detta ska inte handla om mig som tur är, utan om lärarna Therese Linnér och Fröken Ann. För där kan vi snacka kapacitet!

Jag har lärt känna båda två via #skolvåren, och säger det igen: Jag tackar gudarna för allt jag fått tack vare mitt engagemang, och dessa två är två av de absoluta juvelerna ska ni veta.

Fröken Ann har ett djup som imponerar på mig, hon förbluffar mig, vänder upp och ned på mina sanningar, argumenterar för sin sak sakligt, tydligt och passionerat. Och skickligt! Jag undrar om inte många förringar henne, inte för att jag eg vet varför de skulle göra det, men när man lär känna henne, så som jag gjort, så finns det inte på kartan att inte lyssna väldigt noga på vad hon tycker och tänker. För även om jag inte håller med om allt (bara nästan) så vet jag att jag kan lära mig nått av att lyssna till henne. Fröken Anns stringens och fingertoppskänsla, kopplad till hennes inneboende spindoctor-förmåga gör henne ovärderlig.

Och sen har vi Therese Linnér. Och då tappar jag nästan talförmågan. Jag vet inte hur jag ska förmedla det jag känner för Therese. Jag vet bara att om mina barn hade haft henne som lärare så skulle jag tackat gudarna. Hennes förståelse för och kärlek till lärande, utveckling, forskning, att vända och vrida på saker, i tur och ordning, en sak i taget…. med en slags lågmäld passion, som jag tror egentligen döljer en gigantisk vulkan med en oändlig mängd lava aka passion. Ja, mållös. Och det är ju lite snurrigt när jag ska försöka skriva något, men…. jag hoppas jag lyckas synliggöra min vördnad för henne ändå.

Kapacitet – lärarna och älskade vännerna Therese Linnér och Fröken Ann får personifiera detta begreppet för mig just nu. Tack för allt ni gör för världen!
Kapacitet – vem eller vad tänker du på?

Live life or suffer through it?

SoulWalk choicesWent for a SoulWalk with a client, and got to talking about what I blogged about yesterday. Showing up. How it is a choice. And at that, it’s a choice I don’t make just once, but constantly.

For as long as I live, I get to choose over and over again.

Each day, each encounter, each email I pen, each phone call I make, each tweet or facebook-status update I post, each time I have an internal dialogue with myself, each meeting I attend, each blog post I publish. In each and every moment I get to chose how I show up in the world!

And then it struck me that those choices determine whether or not I live my life – I mean, really live life to its fullest, with passion and authenticity – or if I just suffer through it.

Choices

To live life. Or suffer life.
It’s a choice.
Agree?

Vision and the inner voice

The importance of a vision, closely linked to the soul of the country, or company, is one of the thoughts reverberating in my head after my meeting with Richard Gerver yesterday afternoon, together with Susanne, Ann and Therese from #skolvåren back office. I only missed Ninna, who was with us in spirit, not being able to get away to join us.

Meetup with Gerver

Richard shared the story of his meeting with Eric Schmidt, CEO of Google, who said, the real failures of Google, have come about when they tried to act based on the fear of what someone else is doing – Facebook are launching X, we must have something similar! – rather than go deep within to find what they, Google, want to do, regardless of what others are doing.

And that’s what Richard asks Sweden:
Find your vision, believe in you path ahead, and stick to it. Don’t copy cat Finland (now slipping in the ranks of PISA), to move on to copy cat Singapore (latest fad school system everyone want’s to learn from), to move on to….

Vision

No, stop right then and there. Ask instead:
What do we want?
Where are we?
Where do we want to go?
What are the needs of Swedes and Sweden, for a school system?

Discover our Why, find that vision, and stick to it, Richard passionately asks of the hundred or so of teachers, principals, school developers and #skolvårare, in the audience in Huddinge.

I have more thoughts to sit with, after an hour listening to Richard, but this one is top of mind at the moment. But I’m fairly happy to just sit with it, not really doing much at all to act upon this, at this very moment. I’m on a school break, with my kids, enjoying them and their company immensely.

And you know what, the message Richard wants to get across is extremely relevant here as well. So I’ll do what I can to make sure my children know how to listen to their own voice, to find their passion, rather than believing life is about going after someone elses dreams. Because it’s not. Listen within, and there is a voice somewhere, sometimes whispering, other times shouting loudly.

What might happen in the world, when more of us wake up to that inner voice?

Meteoritnedslag i mitt inre

Och så var det ju den där stora insikten ja. Den inträffade under #afkHuddinge, dag två, då Beppe gjorde sin grej – och förresten, har du inte tittat på det så gör det här! Jag fick en så massiv insikt att jag bleknade. Samskapande #skolvårare såg på mig att något stort hänt. Det märktes alltså även utåt.

Inåt var det som ett gigantiskt meteoritnedslag i mitt inre. En insikt större än de flesta jag fått under mitt liv. Kan inte komma på någon som varit fullt så stor. Jo. Förresten, där ljög jag. Eller knappade lite väl snabbt på tangenterna åtminstone. Den gången jag gick från JAG ÄR INTE OK till JAG ÄR OK som inre barometer var större. Och den gången jag insåg att jag inte kan ta ansvar för de val som min dotters biologiska pappa beslutat sig för.

Oavsett, känns som jag mest förhalar. Innan du läser vidare måste du först läsa Vad är X? av Hjärn-Beppe.

Har du läst? I så fall så kommer insikten här:
Ett barns Mats kan vara ett annat barns inre Katla.

Eller kanske:
En människas Mats kan vara en annan människas inre Katla.

I kontexten av skola, och framför allt grundskola, som omfattas av skolplikt, så blev detta ett rejält tillskott av bränsle till min passion att åstadkomma en förändring på systemnivå, en förändring som heter duga! Jag kramade om Beppe efter hans framträdande, viskade i hans öra att han just lagt ytterligare 70 000 ton bränsle på min brasa, och fortsatte ”Din inre Katla var min Mats.”.

20140310-215249.jpg
För det var det som gav insikten. Jag har gått på samma skola som Beppe, och blev helt chockad när jag förstod sammanhanget. Och tänk så absurt det där är, att grundskoleelever – men även andra elever av alla slag – i princip hamnar i en klass, med lärare, som hen är så illa tvungen att hantera. Och vet du – det är faktiskt lika snurrigt på andra hållet. Att en lärare kan vara både Katla och Mats, åt olika barn.

Och jodå, jag vet att vi har fritt skolval och att även lärare kan byta arbetsplats. Men oddsen för att jag klickar (vilket INTE betyder att vi blir bästa vänner som inte ställer några krav på varandra) med alla i en klass bestående av sisådär 25-35 andra individer är ärligt talat ganska kassa. It’s a gamble hur man än gör i en sådan situation. Så länge ramarna är detsamma. Och det är den brasan som fick påfyllning under #afkHuddinge – den där livligt brinnande elden inuti mig, som handlar om att fråga vad vi ska med skolan till!

Som sagt – världen skapas inte av människor utan mellan människor, som Bob Hansson sa. Så vad händer när en individ uppfattar en annan som sin inre Katla? Vad gott kommer av det?

Korten på bordet

Vad vill du åstadkomma? En förändrad skola? Två? En kommun som gör något annorlunda? En ny läroplan? Eller bara att den nya implementeras bättre över allt? Färre nationella prov, läxfria skolor, annan betygsskala? Eller kanske tvärt om, fler nationella prov, bättre läxstruktur och betyg i fler årskurser? Mer i lön till lärare? Storsatsning på att renovera skollokaler?

Har många tankar kring ovanstående. Gillar somt och inte annat. Men, allt detta är för litet för mig. Det är mål som absolut kan skapa förbättring, visst, men inte på systemnivå. Jag tror inte en fantastisk skola (Nossebro är ett gott exempel, bland många) förändrar något i grunden för hela skolsystemet. Och det är vad jag vill. Förändra i grunden. Inte bara tänka utanför boxen, utan kasta bort den, och börja på nytt.

För jag vill bidra till att skapa ett hållbart lärande samhälle. Globalt. Varken mer eller mindre. Vad tror jag krävs för att nå dit? Tja, jag vet att jag inte åstadkommer detta ensam. Jag vet att jag inte besitter alla svar, om ens några.

Jag vet att min personliga övertygelse är att skola är ett verktyg för att nå dit. Därav #skolvåren. Kanske skulle jag twittrat om en #samhällsvår istället, men nu gjorde jag inte det.

Jag vet att detta är en process som pågått i många år i mig, och jag är därför mäkta glad över att ett fenomen som #skolvåren fötts. Jag har bidragit. Kanske tom agerat katalysator för det.

Tror jag att det räcker nu? Att vi nått tillräckligt många röster för att vi har 2000 följare på Twitter, 600 på Facebook och 54 000 träffar på skolvåren.se. Nä. Icke att vi ens tillnärmelsevis är i närheten av det som krävs för att nå ett hållbart lärande samhälle.

Jag vet att det för 100 år sedan krävdes att ca 10% av en befolkning börjat tänka tanken kring och agera för en förändring för att snöbollen skulle sättas i rullning, vilket möjliggjorde ett språng i utveckling. Jag vet även att det idag krävs mindre mängd, eftersom varje individ är hopkopplad med så många fler, på ett sätt som aldrig skett tidigare. Idag krävs det därför endast 1% för att snöbollen ska börja rulla.

Frågan ”Varför skola?” har inte nått 1% av befolkningen i Sverige än och därför tänker jag envisas med att ställa frågan ‘Varför skola?’ på alla sätt och alla ställen jag kan för att kunna åstadkomma VERKLIG förändring. Inte bara skapa något som kan bli ett gott exempel. Utan skapa något nytt, något som kan leda till ett hållbart lärande samhälle, där individens fulla potential uppmuntras, uppmanas och utmanas att blomma ut!

Min passion ligger inte i agerandet på det konkreta planet. Inte nu. Det är inte där jag är längre. Men här kommer vi till det riktigt viktiga: jag välkomnar helhjärtat alla som tänker och därefter agerar, som tar konkreta steg på vägen till något bättre i nuet! Inte minst för att mina egna barn befinner sig mitt inne i skolsvängen. Så om du är i en sådan position, snälla, gör allt du kan för att göra det bästa av det vi har idag, för alla de barn som befinner sig mitt i smeten just nu. Jag kommer att stå brevid och hurra och heja fram dig.

Själv ser jag inte konflikten mellan att göra det bästa av det som finns, samt att försöka skapa på nytt. Däremot har jag personlig erfarenhet av att det kan bli konflikt (om inget annat så bristande fokus och/eller tidsbrist) om en individ ska/vill göra båda sakerna samtidigt. Det kan leda till beslut som mitt eget, att inte ställa upp för omval till föräldraföreningen jag varit ordförande i de senaste fyra åren. Det är helt enkelt inte där jag ska vara längre.

Jag brinner för att skapa en bättre värld, och jag tror på att få fler att få upp ögonen för att vi kan berätta en annorlunda berättelse om samhället än det rådande (Tack Hadar för att du gav mig det citatet den dagen då jag behövde det som mest!).20130906-134014.jpg

Jag vill bidra till att fler får upp ögonen för möjligheten till en annan berättelse än den rådande. Det är vad jag vill göra. Och det är vad jag gör. Om du samtidigt gör detsamma, eller något mer konkret i nuet så kan det bli en synergieffekt av det hela. För jag tror de flesta skriver under på önskan om ett hållbart lärande samhälle.

Där la jag mina kort på bordet. Jag agerar. På mitt sätt.

Vad gör du?

Pirr i magen!

På fredag ska jag hålla föredrag på en av Malmös Rotaryklubbar, och det ska bli så ofantligt roligt. Jag ska berätta om #skolvåren, och hoppas att jag lyckas förmedla med all min passion hur ofantligt viktigt jag tycker det är att vi verkligen tänker över frågan ”Varför skola?” lite till mans.

Igår fick jag lite extra pepp av Inga-Lill Lellky, som är programansvarig och har bjudit in mig. Det är en lunchgrupp så vi inleder med lunch och avslutar med #skolvåren. Inga-Lill, som grundat Cancerkompisar, låter hälsa att du är välkommen som gäst, då kontaktar du henne enklast genom att skicka ett meddelande snarast till henne på Facebook!

20130813-130559.jpgJust nu sitter jag och filar på mitt föredrag, som väl snarast är att betrakta som en teaser. Max 20 minuter har jag på mig och då ska det finnas lite utrymme för frågor också. Lite pirr i magen känner jag allt, eftersom jag så gärna vill förmedla lite tankespjärn!

Jag är oerhört glad för att jag fått möjligheten att berätta om #skolvåren och önskar mer än något annat att jag kan få göra det på fler ställen. Just nu är det nämligen en av mina främsta drivkrafter – att sprida #skolvåren och frågan ”Varför skola?” till så många som möjligt, eftersom jag tycker det är världens viktigaste fråga just nu!

Har du några idéer om hur vi kan sprida #skolvåren och frågan ”Varför skola?” till fler?

The Cove

Watched The Cove with my husband. He’s seen it before, but was glad to watch it again with me. Or rather, glad might not be the proper word for it, he warned me I might not sleep soundly after watching it, but at the same time ensured me it was worth watching.

And he’s right. It is a movie worth watching. But at the same time it’s a movie that is dreadfully depressing. I have a hard time to fathom how lethal and cruel man can be. Mankind is lethal for everything and everyone, including ourselves. This is one of those movies I would like for everyone to watch. So please, if you have avoided this, in the same way I have, please watch it. It will make you tense up, and become horrified, but it must be watched!

Paul Watson, the famous environmental activist, quotes Margaret Mead when being interviewed in the movie, and this is the piece of hope I bring with me from it:20130614-001539.jpg

And in a strange way, I agree with that. It seems like that’s the way of the world. Hopefully not 100%, but still… I cannot help but feel that way too many governments, authorities and institutions seem to get lost in their How’s, while forgetting their Why. And that’s when it all goes to pieces. Sooner or later. And The Cove is a clear example of that.

Sign the petition like I did, or do something else to stop this senseless annual atrocity! Hopefully the slaughter will stop completely, but the number of dolphins killed each year have diminished since The Cove was released. So keep on being a passionate individual, because that’s what makes the world a better place!

My passion lies with the #schoolspring, aka #skolvåren – where is yours?