Tio tankar om tid (bok 7 av 26)

Tio tankar om tid av Bodil Jönsson, en bok jag hört talas om i åratal. Boken kom ut 1999 och jag har hört massvis av gott om den. Tycker om Bodils tankar som jag tagit del av i olika form, mestadels skriftligt, och ändock tog det mig nästan två decennier att läsa den. Eller, ja, det har ju inte tagit mig två decennier i faktisk lästid, men i ställtid från att jag först hörde talas om den till dess jag tog fram boken och bläddrade fram till första sidan och började läsa.

En god investering, i både ställ- som lästid, må jag säga, det är en klok bok det här. Om nu en bok kan vara klok. Kanske är det jag som är klok, eller snarare: blir klok? Läs här vad Bodil skriver på temat: Ingen kan gå runt bland mina inre bilder och fundera över min tids- och rytmkänsla. Var och en måste gå runt bland sina egna inre bilder. Får du ut något av den här boken beror det mer på det som står skrivet mellan raderna, det du själv fyller i, än på det jag skrivit.

Oavsett vilket är det en bok som innehåller gott om tankespjärn, något som i mig väcker enormt mycket nya funderingar! Och så lyfter hon ju fram vikten av fler tänkologer, något som kittlade lite särdeles, eftersom jag ju är certifierad tänkolog minsann.

En sak jag påminns av när jag läser Tio tankar om tid är vikten av de berättelser jag berättar för mig själv, något som för mig yttrar sig även i ordvalen jag gör. Bodil reflekterar kring valet av livslögn i förhållande till tid, på följande vis: Antingen man bekänner sig till livslögnen att man har ont om tid eller till den att man har gott om tid, leder ändrat tidsmedvetande till nya prioriteringar i vad man gör och hur man använder sin tid.

Efter det att jag hade gjort min engångsinsats för att stoppa tiden, bestämde jag mig för att byta livslögn. ‘Lika väl som jag kan inbilla mig att jag har ont om tid kan jag väl inbilla mig att jag har gott om tid?’ resonerade jag. Jag bestämde mig alltså för att ha gott om tid.

Själv har jag gjort en liknande resa, fast jag inte uttryckt det i termer som att jag ”bytt livslögn”. Men de facto är det ju vad jag gjort, fast jag begreppet livslögn låter ganska hårt i mina öron. För mig är det just medvetenheten om vilka ord jag väljer för att beskriva min vardag, min relation till tid och måsten (finns de?), till aktiviteter och vila, som är skillnaden som gjort skillnaden.

Den individuella utvecklingen hade totalt stannat av om vi inte hade en inneboende önskan att prova nya möjligheter.

Och vet du – det som är spännande med den tanken är ju att det finns massvis med livslögner som därmed är möjliga att ändra! Nu inser jag att jag gått från livslögnen ”Jag är inte ok” till livslögnen ”Jag är ok” också. Från ”Jag är den mest negativa person jag känner” till ”Hur roligt är jag villig att låta mig ha?” (och ja – det där är motsatta poler på spektrat negativt – positivt, även om jag har Pernilla att tacka för formuleringen för den positiva polen).

Sitter i soffan och skriver. Fnittrar till, inser hur mycket det finns att leka med! Hur många Sanningar om mig själv, om vem jag är, om hur jag är, som inte alls är Sanningar med stort S. Inte ens sanningar med litet s utan livslögner för att använda Bodils term; saker jag kan ifrågasätta, och förändra. Om jag vill. Om de inte gagnar mig. För visst har jag fler gagnande livslögner än de ovan nämnda. Det finns dock utrymme för fler – det gäller bara att få syn på dem, fråga mig Hur gagnar detta mig? och utifrån svaret befästa eller transformera dem. Gnuggar förhoppningsfylld händerna med en känsla av spänning, nyfikenhet och glädje: tänk så många nya möjligheter det finns att prova!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

7even last words: Reunion

7even last wordsIgår var det så äntligen dags för uruppförandet av 7even last words, ett verk av Jens Eriksson, körledare till Södra Sallerups kyrkokör, en damkör i Husie- och Södra Sallerups församling i Malmö. Vi framförde verket i Husie kyrka, ackompanjerade av stråkkvartetten Friiskvartetten.

Verket innehåller sju satser, en för varje ord som Jesus sa på korset. Som alltid så har varje sats en alldeles unik profil, och samtliga väcker olika sinnesstämningar hos mig, när jag lyssnar, sjunger, förlorar mig i takt och rytm, i stråkarnas olika tonalitet; cellon, violan, violinerna.

Nedan finner du det sjunde och sista stycket, Reunion. Det är roligt, när jag lyssnar till detta stycke så låter det helt annorlunda än det gör när jag befinner mig mitt i kören. Bollandet av melodin mellan sopran- och altstämman är mycket svårare att uppfatta när jag är i det, som det är när jag lyssnar till det nu. Vackert är det. Älskar det gör jag!

Hur läser du?

Frågan ställdes av Caspian, min bokabonnemangs-compadre, på Facebook efter att han berättat om sitt kretslopp bestående av tre distinkta perioder: läsa (och lyssna) – skriva – skapa. Superspännande läsning. Har aldrig analyserat mitt eget liv på det viset. Och tror inte jag har så distinkta perioder som Caspian verkar ha. Jag läser mest hela tiden, lyssnar likaså (poddar, gud vad jag älskar poddar!), bloggar ju mer eller mindre dagligen så där får jag skrivsuget tillgodosett och skapandet… ja, det sker nog också parallellt med det andra.

Hm. Blir närmast lite avundsglad på Caspian som har fått syn på tre så distinkta faser, det vore ju spännande att få testa det. Eller är det bara så att mina faser snurrar så mycket snabbare? Om Caspians varar i dagar/veckor/månader så kanske mina snurrar inom loppet av ett dygn?

Den enda perioden då jag är medveten om att jag verkligen inte alls haft något lässug, var då jag just träffat min (numera ex-)make. Första året vi var tillsammans läste jag inte en endaste bok. Och jag menar verkligen det. D e t var förunderligt må jag säga, och jag vet att jag redan då noterade det som ett grymt avvikande och icke-hellenskt beteende.

Efter ett år av vild (ny)förälskelse trappades mitt läsande upp igen så sakteliga, och de senaste åren har det verkligen kommit igång på riktigt. Islossning på något vis. Blir närmast som ett självspelande piano – ju mer jag läser, desto mer vill jag läsa. Ju fler böcker jag markerar som lästa, desto fler hittar jag som jag sätter epitetet vill-läsa på. (Goodreads.com äger, där har jag äntligen hittat ett riktigt bra sätt att hålla koll på vad jag läst och än viktigare, vad jag vill läsa!)

Hur läser du?

Skild. Igen.

Nu sitter jag här – skild för andra gången.
Så här tänkte jag inte att det skulle bli. Men det blev så.

Sorgligt?
Jamen jo, visst är det det. Jag ville inte detta. Förrän jag faktiskt ville det. För så är det ju – ett tu tre skiftar perspektiven, en insikt dyker upp som sätter allt i ett annat ljus. Visst kan jag se det sorgliga i att livet inte blir som tänkt, samtidigt som jag inte är ledsen. Jag ångrar inget. Faktum är att jag mest känner enorm tacksamhet över att vi båda, jag och exmaken, i stort har – och har haft – förmågan att hålla såväl huvudet kallt som hjärtat varmt och välvilligt under processen från separation till fullbordad skilsmässa, med överenskommelser kring bodelning- och underhållsavtal och allt annat som kommer med på köpet, när två själar ska trassla sig ur varandras liv, på ett eller annat sätt.

Skillnaden i mitt liv är inte så stor heller ärligt talat. Jag bor kvar; älskar Hasselbacken och gläds åt att vi hittat en lösning som gör det möjligt för mig att bo kvar. Barnen bestämmer själva hur de vill ha det, var de vill bo och när (i görligaste mån). Ja, barn och barn, lillebror kan räknas som sådant, men 18-åringen tar ju alldeles strax studenten, så tiden kvar i boet för hen är begränsad av fullt naturliga skäl.

Funderar lite över vad det är som gör att det känns så lugnt inom mig. Kanske för att det har fått ta tid? Eller snarare: att jag har låtit mig själv få ta den tid jag behövt. Ta tid att känna efter, tid att gråta, sörja, landa.

Kanske för att jag låtit tankar och tillhörande känslor komma och gå? Inte grävt ner mig i varken den ena eller andra känslan, utan låtit dem komma, skölja över mig, och passera. Ibland snabbt, ibland riktigt långsamt – hela tiden trygg i min visshet att vad jag än känner i stunden så går det över. Det kommer en annan tanke, till slut. Ingen känsla är statisk. Någonsin.

Och som Pernilla brukar säga – sorgen och glädjen går hand i hand, är bästa kompisar. Sorgen när något tar slut handlar om glädje, kärlek och ömhet som flödat, om allt det som upplevts. Glädje över det som varit, som inte längre är. Tacksam för allt jag fått vara med om, över allt jag lärt mig, över allt denna relationen gett upphov till. Jag tar med mig de bästa av minnen, och ser med nyfikenhet framtiden an, samtidigt som jag har fokus på att leva och njuta av och i nuet.

Kortspel i stearinljusens sken

Låter som något vi kunde ägnat oss åt under Earth Hour, men faktiskt var det en kväll för ett tag sedan. Min senaste digitala sabbat närmare bestämt. Jag la bort skärmar och elektronik av alla de sorter och slag, lagade mat, åt med barnen och frågade om någon var sugen på lite kortspel. Mr B nekade vänligt, men A sa Absolut.

Raskt dukades tallrikar och kastruller undan och jag plockade fram kortleken och började blanda. A frågade om jag kunde spela 500, vilket jag inte kunde, så hon lärde mig. Och sen spelade vi. Och snackade. Snackade lite mer, skrattade som tusan (mest åt mina olika bloopers, inte helt enkelt alltid med nya spel och regelverk), spelade runda på runda och hade en helt fantastisk kväll tillsammans.När vi båda kände oss ”mätta” på kortspel och vårt underbara samkväm, diskuterandes allt mellan himmel och jord, sa jag Vet du vad som gjorde denna kvällen möjlig? Min digitala sabbat. Annars hade vi troligen suttit här nere båda två, en i soffan, en i fåtöljen, med vars en (eller två, eller emellanåt tre) skärm(ar) framför oss. Och det är mysigt det också, men detta, detta var något helt annat. Stort tack för att du sa ja till att spela kort med mig! 

Tusen tankar om träd (bok 6 av 26)

Svart valnöt, Juglans nigra, på Bulltofta rekreationsområde, Malmö.

Inledningen till boken Tusen tankar om träd av Vi-skogen lyder:
”Träd är en del av livet. De är gåvan till det nyfödda barnet. De är dansen runt granen. Utsikten från balkongen. Möblerna i våra hem. Björken du ristade in din kärleks namn i. eller ett minne över en kär släkting som inte finns bland oss längre.”

Vackra tallstammar med fötterna ljuvligt nedbäddade i den mjukaste av mossor, vid Grytthyttan.

Någon sa att träden bildar trädgårdens tak, och en trädgård utan träd… ja, det saknas något där. Det smärtar i mig när jag ser hur många köper (gamla) hus och tar ner alla träden det första de gör. Träd på vår villatomt vårdas ömt, inget har tagits ned men däremot har det tillkommit ett antal sedan vi flyttade in 2003, både sådana vi planterat (ett äppleträd, ett mullbärsträd, ett valnötsträd, en fläder, en tall och en japansk lönn – har jag glömt någon månne?) såväl som träd som självmant valt att slå sig ner.

Katten Pop älskar att klättra i träd!

Jag älskar verkligen träd. Bläddrade igenom mina bilder på jakt efter ett foto till detta blogginlägg… misslyckades fatalt som märks. Och då var det många vackra foton som fick stryka på foten. Jag tycker också väldigt mycket om det kinesiska talesättet Bästa tiden att sätta ett träd var för 20 år sedan. Den näst bästa tiden är idag. Därför blir jag glad när jag sitter här och funderar över hur många träd jag planterat, både i min egen trädgård och på andra platser. Har gett bort träd i Vi-skogen, via barnfonden.se och actionaid.se, men också planterat träd i Kenya via Better Globe, något som är en kombination – en investering som samtidigt gör gott. Både barn och bonusbarnbarn får träd av mig via Better Globe på högtidsdagar.

I Tusen tankar om träd, som är Vi-skogens jubileumsbok efter 30 år av trädplantering i Kenya att: ”För 50 år sedan täcktes 10 procent av Kenyas yta av skog. 2006 var siffran nere på 1,7 procent. Efterfrågan på odlingsbar mark, timmer och kol leder till att allt mer skog skövlas. Mark som tidigare var täckt av skog är numera uttorkad barmark. Träden behövs för näring i jorden och som skugga för djuren och människorna. Men även för matlagning och byggnadsmaterial. Utan träd överlever vi inte, folk kommer att dö. Jag säger alltid till alla jag träffar att ‘om du hugger ner ett träd, plantera fem nya‘.”

Hur, och var, du planterar träd, spelar kanske mindre roll?
Men att och ju fler du planterar, desto bättre är det. För oss alla!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Kassaflöde? Äh, trist ju!

Inte låter det sexigt inte, men kassaflöde är faktiskt vad jag ägnade min onsdagskväll åt, eller rättare sagt brädspelet Cashflow. Spelet skapades av Robert Kiyosaki (ni vet, Rich Dad, Poor Dad?!) och finns alltså även i svensk tappning, som var den jag gav mig i kast med, i gott sällskap. Jag lärde mig massvis, om saker som ROI (Return On Investment), avkastning och inteckning, kursintervall (aktieterm), omvänd split och att kassaflöde är allt annat än trist. Framför allt tog jag dock med mig konceptet arbetslösa pengar. Har aldrig tänkt på det i den termen, men när jag hörde det så klickade det till inombords. 

Så i eftermiddag har jag börjat ta itu med min ekonomiska översikt, något jag haft på att-göra-listan alltför länge, utan att ta mig i kragen. Nu har jag tagit ett första steg, vilket passar särdeles bra eftersom skilsmässa, bodelning och allt vad det för med sig, är på väg att finaliseras. Minsann om jag inte drar igång en för mig utmanade finansiell resa med andra ord, i syfte att få koll på både tillgång på som flöde av pengar. Och mina arbetslösa pengar ska få smaka andra bullar, var så säker för nu är det dags att de börjar arbeta!

Vill förklara mig!

Möte klockan nio i Skurup och det är halt ute. Planerar för att ta bussen för att undvika cykeln, gav mig ut en kortare sväng igår på den och det var lite läskigt (för ja, jag tycker det är otäckt att ramla, oavsett om jag är gående eller cyklandes). Bussen är två minuter sen redan vid min hållplats, som är en av de första på bussturen.

Äh, det är lugnt, det är ju 10 minuter mellan bussens ankomst på Triangeln och tågets avgång. Det är lugnt, tänker jag. Och följer i Skånetrafikens Reseplanerare på fånen hur förseningen ökar. Och ökar. När vi vid Värnhem är sju-åtta minuter sen börjar jag inse att det är både sannolikt och troligt att jag kommer missa tåget. Nåväl, det går fler tåg. Men jag ger inte upp utan en fight inte!

Så när vi kommer till triangeln har jag placerat mig strategiskt precis innanför bussdörrarna, så när de sakta glider upp tränger jag mig ut genom glipan och rusar till Triangel-stationen, studsar nerför rulltrapporna och kommer ner på perrongen… som är tom. Tåget har hunnit gå, en minut sent visserligen enligt Reseplaneraren, men faktum kvarstår: Jag har missat tåget.

Börjar skriva ett SMS till de jag skulle möta klockan nio.
Bussen tio minuter sen, missade tåget… 

Stoppar mig själv, ser vad jag skrivit. Jag försöker förklara (bort) det faktum att jag är sen. Frågan är: spelar det någon roll för mottagaren av SMS:et? Det hen behöver veta är att jag är sen, och när jag kommer. Varför jag är sen spelar inte så stor roll egentligen (bussförseningar, försov mig, hunden har ätit upp min läxbok… nej, visst ja, den kanske inte var helt relevant som bortförklaring i just detta fallet!), utan bortförklaringen är mer till för mig – den hjälper mig att döva mitt dåliga samvete över att jag inte kommer att komma till mötet i tid.

Så jag suddar ut det jag skrivit. Börjar skriva på nytt.
Kommer först 9:08 till Skurups station – bussförseningar.
Kommer knatande så fort jag kan. 

Inte ens på andra försöket lyckas jag med konststycket att undvika att lägga till bortförklaringen. Läser. Ser den. Känner hur det kryper inombords vid tanken på att ta bort det lilla ordet bussförseningar som ju är räddaren i nöden för mig, det som ligger utanför mig själv, det jag kan skylla på, det jag kan låta ta ansvaret för att jag kommer bli femton minuter sen till mötet.

Så jag är snäll mot mig själv. Jag låter det står kvar. Trycker på Skicka och får omgående Då vet vi och en smiley tillbaka. Andas ut, tar en promenad runt stationen och med ett par minuter tillgodo står jag tillslut på perrongen igen, i väntan på nästa tåg österut.

 

Själv – kraften i egentid (bok 5 av 26)

Läser ut Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman när jag har årets tredje digitala sabbat, passande nog, inte minst eftersom Linus faktiskt har just ”detox från stimuli” som en av utmaningarna i boken (s. 164).

Ett av de finaste ord jag vet, som just Linus gjort mig uppmärksam på, är självsamhet. I boken skriver han så här: Ensamhet är självsamhet som blivit bitter. Självsamhet är däremot kvalitetstid med dig själv. 

Sedan citerar Linus författaren Alice Koller för att rama in begreppet:
Att vara självsam är att vara ensam väl: att vara lyxigt försjunken i de saker du själv valt, medveten om fullständigheten i din egen närvaro snarare än avsaknaden av andra. Sann självsamhet är en bedrift.

Jag har läst flera av Linus böcker tidigare, en av dem innan jag första gången kom i kontakt med honom. Jag tycker om Linus sätt att skriva, och skrattar ofta högt åt hans underfundiga och humoristiska inslag. Och liksom Linus så använder även jag skrivandet som ett sätt att få syn på mig själv, mina tankar och känslor, och ofta nå klarhet, och skriver även själv under på följande: Jung ansåg att konst är en mycket viktig ventil för våra tankar. Att måla sina känslor och att beskriva sina tankar i text betraktade han som stärkande. Jag kan själv skriva under på den läkande kraften i att skriva ut grubbel. En del tankar kan inte lösas genom att diskuteras fram, utan de måste internaliseras och skrivas ner, i min erfarenhet. Det konstnärliga kan vara en källa till oerhört mycket glädje. 

Ett stycke längre ner kommer meningen De konstnärligt bildade har resurser inombords för att hantera en yttre storm som hjälper mig sätta luppen på en bidragande faktor till varför jag blivit så mycket bättre på att hantera yttre stormar, med pågående, snart avslutad skilsmässa som mest aktuellt exempel. Under det halvannat år sedan vi först separerade har jag skrivit mig ur mitt grubblande mången gång.

Förmågan att reflektera har för mig varit en stor del i det faktum att jag verkligen njuter av livet, oavsett om det stormar runt (eller i) mig. Och Själv – kraften i egentid visar på ett lättförståeligt och väluppbyggt vis, med många gapskratt dessutom, hur viktigt just det är: Självsamhet hjälper dig att reflektera och fatta beslut, men den gör dig inte tvärsäker. Att vara tvärsäker är ibland ett signum för de riktigt korkade. Det faller på reflekterande människors lott att vara nyanserade och att se gråtonerna. Vishetens färg är grå

Mycket av det jag fastnar för i boken är saker jag bloggat om, både en och två gånger, kanske ännu fler till och med, men det är också en bok som ger mig mycket nya tankar, funderingar och tankespjärn, inte minst kapitlet om Personlighet. Det är en bok jag tycker om. En bok jag kan tänka mig att läsa om. En bok jag har rekommenderat min förstfödda att läsa, och som jag nu rekommenderar även dig att läsa.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Inplanerad digital sabbat

I februari månads reflektion över årets intentioner insåg jag att mina digitala sabbatsplaner faller om jag ”tänker att det bara blir av”. Så jag satte mig redan då och knappade in två tillfällen för digital sabbat i kalendern, under mars månad.

Den första infaller idag, så nu ska jag snart släppa taget om skärmar av alla sorter och slag. En långpromenad stundar och därefter ser jag fram emot en eftermiddag då jag ska lappa och laga lite här hemma (tänkte rocka loss med Sugro, en ny bekantskap jag ska testa) och en kväll framför kaminen, med en god bok i knät.

Jag har förresten kommit fram till vad en av de, för mig, bästa sakerna med digital sabbat är, nämligen att jag, när sabbaten är över, tycker det är extra roligt att skriva ett blogginlägg, kolla mail, Facebook, Basecamp, Instagram osv. Absence makes the heart grow fonder och allt det där tror jag inte på till fullo, men just här, just nu, för just mig, så är det verkligen så det funkar.