Möte klockan nio i Skurup och det är halt ute. Planerar för att ta bussen för att undvika cykeln, gav mig ut en kortare sväng igår på den och det var lite läskigt (för ja, jag tycker det är otäckt att ramla, oavsett om jag är gående eller cyklandes). Bussen är två minuter sen redan vid min hållplats, som är en av de första på bussturen.

Äh, det är lugnt, det är ju 10 minuter mellan bussens ankomst på Triangeln och tågets avgång. Det är lugnt, tänker jag. Och följer i Skånetrafikens Reseplanerare på fånen hur förseningen ökar. Och ökar. När vi vid Värnhem är sju-åtta minuter sen börjar jag inse att det är både sannolikt och troligt att jag kommer missa tåget. Nåväl, det går fler tåg. Men jag ger inte upp utan en fight inte!

Så när vi kommer till triangeln har jag placerat mig strategiskt precis innanför bussdörrarna, så när de sakta glider upp tränger jag mig ut genom glipan och rusar till Triangel-stationen, studsar nerför rulltrapporna och kommer ner på perrongen… som är tom. Tåget har hunnit gå, en minut sent visserligen enligt Reseplaneraren, men faktum kvarstår: Jag har missat tåget.

Börjar skriva ett SMS till de jag skulle möta klockan nio.
Bussen tio minuter sen, missade tåget… 

Stoppar mig själv, ser vad jag skrivit. Jag försöker förklara (bort) det faktum att jag är sen. Frågan är: spelar det någon roll för mottagaren av SMS:et? Det hen behöver veta är att jag är sen, och när jag kommer. Varför jag är sen spelar inte så stor roll egentligen (bussförseningar, försov mig, hunden har ätit upp min läxbok… nej, visst ja, den kanske inte var helt relevant som bortförklaring i just detta fallet!), utan bortförklaringen är mer till för mig – den hjälper mig att döva mitt dåliga samvete över att jag inte kommer att komma till mötet i tid.

Så jag suddar ut det jag skrivit. Börjar skriva på nytt.
Kommer först 9:08 till Skurups station – bussförseningar.
Kommer knatande så fort jag kan. 

Inte ens på andra försöket lyckas jag med konststycket att undvika att lägga till bortförklaringen. Läser. Ser den. Känner hur det kryper inombords vid tanken på att ta bort det lilla ordet bussförseningar som ju är räddaren i nöden för mig, det som ligger utanför mig själv, det jag kan skylla på, det jag kan låta ta ansvaret för att jag kommer bli femton minuter sen till mötet.

Så jag är snäll mot mig själv. Jag låter det står kvar. Trycker på Skicka och får omgående Då vet vi och en smiley tillbaka. Andas ut, tar en promenad runt stationen och med ett par minuter tillgodo står jag tillslut på perrongen igen, i väntan på nästa tåg österut.