Hindret? Rädsla!

Under ett samtal kom vi in på rädslor, och min samtalspartner sa ”Oftast är det rädsla som hindrar oss”. Och då slog det mig. Oftast? Nä, vet du vad, jag undrar om det inte är dags för lite svart vitt perspektiv från mig för en gångs skull, så jag kastar ur mig följande påstående:

Det är alltid rädsla som hindrar oss.

image

Rädslan i sig är inte problemet dock. Det är både naturligt och normalt att känna rädsla. Problemet som jag ser det är att vi lite till mans är för snara att tro på rädslan och låta den stoppa oss. Visst finns det fog för det ibland, men vid sådana tillfällen bör du ringa polis, brandkår eller ambulans helt enkelt.

Problemet är alla de andra gångerna. Stunderna av möjlighet, som går förlorad för att jag – och kanske du? – väljer att tro på rädslan. Rädslan som i mångt och mycket allt för ofta handlar om ett möjligt (men ofta ganska osannolikt scenario) som eventuellt kan komma att inträffa i framtiden. Dessutom har den dessutom ofta med andras tankar att göra.

Hen kommer tro jag är helt [infoga valfritt adjektiv]!

Jag vågar påstå jag är långt ifrån ensam om att ha tänkt den tanken, där jag ofta infogar beskrivande ord som knäpp, tjock, galen, feg, ynklig, maktfullkomlig, löjesväckande, klumpig, bestämmande osv.

Varför ska jag låta mig hindras av vad jag tror att någon annan eventuellt kommer att tro om det jag står i begrepp att göra?

Vad skulle hända med dig, om du trotsade rädslan lite oftare (och då menar jag inte den där det är läge att slå 112, så klart)?

Hur påverkas ditt liv om du vågar lite mer idag än du vågade igår?

Jag = min personlighet?

Vem är jag? Det är en fråga jag reflekterat över på många olika sätt, under lång tid. Det har säkert du också. Skulle tro vi alla snuddar vid den där frågan ett antal gånger under livet, om inte annat så under tonåren, då jag vill minnas att denna frågan upptog mycket av mina tankar.

Läste följande om personlighet idag, då jag rensade mailen:

image

Personligheten ja. Är den jag? Eller är den en skapelse, en konstruktion, något vi drar till med för att kategorisera och förklara, men som i och med just den processen också begränsar och avskärmar oss? Tycker det är lite svårt att förhålla mig till personlighet som koncept, för det är ju ganska lätt att beskriva mig själv, genom just det begreppet. ”Sån e jag ju”, är en tanke som dyker upp, både en och två gånger. Men är det verkligen så? Är jag sån?

Jag är en Etta enligt Enneagrammet, och har haft stor glädje av den kategoriseringen, och inte minst dessa dagliga enneagramtankar som jag prenumererat på i många år nu. Samtidigt känner jag att jag kommit långt från flera av de klassiska sakerna som karaktäriserar just Ettan. Mycket finns kvar, men väldigt många är jag förbi. Har gått genom dem. Inte runt om. Utan just genom. Har kommit ut på andra sidan, och undrar lite – vem är jag nu då? Ska jag annamma en ny personlighet? Ska jag definiera det eller den jag är, när jag är Jag? Eller ska jag bara försöka vara Jag, i min renaste essens?

Alla dessa möten

Möten öppnar för möjligheten att lära nytt, få bekräftelse, samskapa, provtänka eller bara njuta i tystnad av en annan människas närvaro. Det finns så många aspekter på det där men gemensamt för när ett möte verkligen ska leda mig vidare/framåt är att det finns en glänta öppen inuti. hos båda/alla parter. Då kan ett utbyte av något slag ske.

20140704-073740-27460298.jpg

20140704-073740-27460560.jpg

20140704-073740-27460445.jpg

20140704-073740-27460675.jpg

Tro’t om du vill, men under Almedalsveckan finns det möjlighet till riktigt många och äkta möten. Kanske är det så att stämningen påverkar och även de som kanske inte gläntar till sitt inre så ofta blir inspirerade att testa. För det är verkligen en miljö där mötet uppmuntras, med trängsel, seminarieöverflöd och allt.

Nu gör jag mig redo för årets sista dag i Almedalen, och hoppas på nya spännande möten under dagen. Inte minst på #skolvåren:s femte och sista walk n talk som utgår från Fenomenalen vid Skeppsbron 6 prick kl 14. Hoppas att jag kan få en chans att träffa just dig där!

Vem skulle du vilja möta om du fick välja fritt?

Why aren’t we awesomer?

Michael Neill participated in TEDxBend and I just got a hold of his talk. I laughed, and figured that I no longer have to ponder what to post today. Here it comes:

As a student on Supercoach Academy 2014 I have the pleasure of spending time with Michael, and I have to say, this is the best investments I’ve ever made! And you know what really rocks my world? That I’m investing in me. That’s a fab feeling (stemming from a thought!), let me tell you!

Have you ever given any thought to thoughts (yours or in general)?

Where do thoughts come from?

Can I control what thoughts I think?
(Spoiler: No you cannot! Thought come, thoughts go, and that’s all there is to that!)

What do they result in?

If thoughts lead to a feeling (Spoiler number two: My feelings comes from thoughts. All of them. All.), do I have to believe in that feeling?

Do I have to act upon it?
(Spoiler number three: No you don’t. And acknowledging that what I feel – which is genuine, the feeling is there – stems from a thought, makes it much easier for me to act, rather than react! Try it out and see for yourself.)

So, why aren’t we awesomer? What’s your take on that question?

Vem håller spegeln?

Mitt inlägg om att provtänka drog igång en lång tråd på Facebook. Vännen Jonny skrev något oerhört klokt, som jag vill dela med er:

20140624-211904-76744255.jpg

Det där satte igång en massa i mig, och jag fylls av tacksamhet för att Jonny delade detta med mig. Skriver det en gång för att verkligen känna på varje ord:

Man kan se sig själv i en spegel och berätta vad man ser. Det är lättare om man själv håller i spegeln. Om en annan håller upp spegeln framför dig blir det svårare. Självreflektion på eget initiativ är inte samma sak som självreflektion på uppmaning.

Har själv upptäckt, inser jag nu, vilken enorm skillnad det är på självreflektion på eget initiativ, eller på någons anmodan. Handlar det måhända om rädsla? Triggas mer rädslor vid en uppmaning till reflektion, än om jag själv håller upp spegeln? Kan det vara så att om jag fattar ett grepp om spegeln själv, så har jag redan kommit en bra bit på vägen, och räds inte mig själv så mycket längre?

Kanske är det meningslöst att hålla upp spegeln framför någon annan i hopp om att de ska reflektera? Om vederbörande inte är intresserad, lär det inte ske, eller hur? Men kanske att jag, genom att ställa en väl vald fråga, eller genom att vara tyst vid rätt tillfälle, kan skapa utrymme för en annan individ att åtminstone ta en snabbtitt i spegeln som jag håller upp, eller räcker fram?

Jag påminns om talesättet, ”Du kan leda en häst till vatten men du kan inte tvinga den att dricka” och tänker att det ligger mycket i det. I mina blogginlägg så avslutar jag ofta med en fråga eller två, och kanske någon uppfattar dem som uppmaningar? Om så är fallet vill jag förtydliga att det inte är min avsikt, inte alls. Oftast är frågorna riktade till mig själv, de ger mig nya saker att fundera kring när jag tittar mig i spegeln. Och kanske att de kan göra att någon annan gör detsamma. Fast det är säkert lika sannolikt att motsatsen sker, och spegeln resolut läggs undan. Vilket är helt ok och fullt förståeligt, eftersom det är ditt liv och din resa, likväl som det är mitt liv och min resa, så vi får alla ta det i den takt vi mäktar med som individer.

Vem håller spegeln?

Let a Thought Flower

I give a lot of thought to thought, and blogging is a part of that. Take this post as an example, where I had the quote below that I wanted to share, but without knowing what setting or context I wanted to present it in.

So what the heck, I’ll just let it rip:

Let a Thought Flower

To let a thought flower or a feeling flower requires attention, not concentration. I mean by the flowering of a thought giving freedom to it to see what happens, what is taking place in your thought, in your feeling.

Anything that flowers must have freedom, must have light; it cannot be restricted. You cannot put any value on it, you cannot say, ”That is right, that is wrong; this should be, and that should not be”, thereby, you limit the flowering of thought. And it can only flower in this awareness.

Therefore, if you go into it very deeply, you will find that this flowering of thought is the ending of thought.

– Krishnamurti, The Book of Life

20140623-230843-83323776.jpg

Are you familiar with the feeling of letting a thought flower?

Provtänka

En av de saker jag verkligen varit mig behjälplig är den ökade möjligheten som sociala media och digitala verktyg rent generellt ger mig att provtänka tillsammans med andra. På Twitter kan ett samtal flöda fram och tillbaka nästan på samma sätt som afk, och att tex samskriva ett dokument på Google Drive där flera individer kan samskapa i realtid är helt underbart. Jag älskar det och det har hjälpt mig få ofärdiga tankar att bli flygfärdiga.

Redan för ett år sen skrev jag ett litet upprop och bad om att få testa mina tankar, men på sistone så upplever jag att det blivit än svårare att provtänka just på Twitter, de ofärdiga tankarna där jag blir så hjälpt av att få tänka tillsammans med andra, tas emot så hårdhänt på något vis. Men som Troed Troedson kommenterade på blogginlägget för ett år sen, så ligger det ju på mig, dvs, jag får ta mitt ansvar för hur jag tar emot omgivningens reaktioner. Om jag låter mig sänkas av dem, eller fortsätter framåt, det är upp till mig.

Tror dock fortfarande det vore enklare att få fler att våga provtänka om man inte vore så rädd för hur omgivningen skulle fara fram. Men jag kan ju inte förändra någon annan, bara mig själv. Så jag beslutar mig nu för att:
1) fortsätta provtänka även publikt
2) vara varsam med andras provtankar
3) vara varsam överlag med andras tankar, eftersom jag egentligen tror alla (?!) tankar är provtankar, för de har alla möjlighet att växa vidare
4) vara lika varsam med mina egna tankar, för de är ju också under utveckling!

20140622-093818-34698679.jpg

Och varsam, vad menar jag egentligen med det då? Blev det mesigt och snömosigt nu månne?
Jo, jag menar att jag inte behöver ta fram stridsyxan så fort en tanke dyker upp, i mig eller utanför mig, utan åtminstone ge den lite tid att testa sina vingar. Göra en provflygning eller två. Störtar den så dyker nästa tanke säkert upp inom kort, och då gäller det att vara varsam med den. Och så snurrar det på. De ofärdiga tankarna får en chans att utveckla sin flygfärdighet eller bevisa sin flygoduglighet. På det viset borde jag gå miste om färre tankar med inneboende flygfärdighet, eller hur?

Hur och var provtänker du allra bäst?

Ditt bemötande säger nått

Igår var det midsommar och vi firade den som vi brukar, hos min Jenny, tillsammans med ytterligare en handfull familjer. Vi samtalade om en massa, bland annat om livet i stort, och när jag sa att jag är godtrogen och tror alla om gott, så sa en av midsommarfirarna något väldigt klokt, nämligen nått i stil med:
Det sätt du möter andra på är hur du ser på dig själv.

Jag vill skicka med ett stort tack för tankenöten igår, min vän! Den satte igång en massa funderingar i mig som du snart lär märka. Och jag älskar det, för tankespjärn äger!

Jag har nämligen legat och vridit och vänt på det där under morgonkvisten, och tänker att det ligger väldigt mycket i det. Jag har haft två inre inställningar, under hela mitt liv fram till för en 7-8 år sedan var jag inställd på JAG ÄR INTE OK, men som tur är lyckades jag under en session med en fantastisk terapeut få syn på detta och faktiskt med hennes hjälp svänga om till JAG ÄR OK.

Inte helt synkat med detta, men likväl en process som spelar roll för var och vem jag är idag, så har jag också gått från att vara den mest negativa person jag nånsin stött på, till att vara en vansinnigt positiv människa. Kanske inte den mest positiva, men bra positiv. Denna resan påbörjade jag för snart 15 år sedan.

Så ja, för mig stämmer det väldigt väl, att mitt bemötande av mig själv speglas i hur jag bemöter min omgivning. Och det intressanta är att jag mår så mycket bättre när jag vände från att misstro både mig själv och världen. Mitt liv, när jag var negativ i ton och attityd, både mot omgivningen och mig själv (i synnerhet det sista), var ganska tufft. Det var mycket mindre roligt att leva. Lite som att leva, mer eller mindre konstant, i en moll-tonart. Idag är min grundinställning i dur, och när min livsmelodi går över till moll, med jämna mellanrum, så har jag så mycket lättare att ta mig genom det. Och jag gör det inte längre på bekostnad av mig själv. Det har med det där med acceptans att göra, tror jag.

Än mer intressant tycker jag det är att vara så medveten om de skiften jag gått genom, inte minst eftersom det för mig visar att det faktiskt finns få saker som är statiska, inte ens sådant som jag trodde var en oföränderlig del av mig. Och det kanske finns sådana delar kvar, det vet jag faktiskt inte nånting om, men att jag inte behöver vara ett offer för vare sig inre eller yttre omständigheter, det vet jag numera, och det ger mig enormt hopp om framtiden.

20140621-083909-31149260.jpg

Hur möter du din omgivning? Vad tror du om världen och dina medmänniskor? Tror du dem om gott eller ont? Är din grundton dur eller moll?

PostIt heaven

Today I’ve been in PostIt heaven, and I am not done for the day either. Am still working on collating the last of them to be able to ship it all to my client, so all of the wisdom and insight can be utilized for further progress and development.20140618-232433-84273313.jpgOne of the questions I asked today was ”Who do you need to Be to help make a positive change?”, which alongside the question ”What do you need to Do to help make a positive change?” sums up the relationship between human Beings and human Doings. We need both, but if we Do a lot of things without anchoring the action taken in our Beings, we can end up a long way from where we want to go.

So, my question to you, in regards to some instance where you are seeking a positive change of some kind:

Who do you need to Be to help make this change?

 

Tagga ner!

Igår när jag satt i trädgården och bloggade slank jag in på Twitter med jämna mellanrum också. Jag gillar ju Twitter, trots att det är ett lätt besvärligt förhållande vi har, som inte alltid gagnar mig.

Nåväl, igår dök detta upp i mitt flöde:

20140616-221952-80392492.jpg

Skrattade högt av igenkänning, och frågade @filippanna om jag fick lov att blogga om detta, vilket jag fick. Tack för det!

Jag har taggat ner nått så sanslöst mycket senaste året – fast det betyder inte att jag inte gör, inte agerar, inte är i farten. Det handlar mer om mitt inre liv på något vis, med en mycket mer djup förankring i mitt personliga Varför. Överlag är jag lugnare inombords än någonsin förut. Oavsett hur mycket det gungar och svajar runt omkring mig.

Dessutom blir jag allt mindre spridbar och tävlingsinriktad i både språkbruk och tankevärld. Strider mycket mindre. Tävlar inte alls lika mycket. Vill inte använda den språkdräkten överhuvudtaget och inte heller angripa livet så. Ja, tom ordet angripa känns lite för stridslystet.

För jag angriper inte mitt liv. Jag lever det. Jag skapar det. Jag tar mitt ansvar för det. Och det har gjort att jag idag njuter så mycket mer än nånsin tidigare! Och det, det är väl ändå meningen med livet, eller vad säger du?