Rikare idag, än igår

Trött.

Varit en fantastisk dag, med många olika inslag, många olika toner.

Dagen började i ett innerligt samtal, som bland mycket annat utforskade futilitet vs fertilitet. Ögonöppnare. Insikter. Därefter en oerhört känslosam spegling, av en häst. Även det ett väldigt innerligt möte. Efter hand kom mer information fram om hästen i fråga, och igenkänningen blev än högre.

Gruppövningar, med människor och hästar, lunch i fullkomligt ljuvlig miljö. En långsam barfotapromenad genom skog, över åsen, ned i dalen. Och sedan. Klarinett. Av alla förunderliga saker jag upplevt, var Samspel-övningen med klarinett, trombon och saxofon i sanning en av de mest finurliga. Vem kunde tro att det skulle vara så svårt att få ljud i en klarinett, och samtidigt, faktiskt, lyckas få nio totala nybörjare att spela lite jazz tillsammans, efter förvånansvärt kort stund?

Hem. En skål yoghurt. Femton minuter i lugn och ro. Svirade om. Guld och glitter. Tog mig till Kirsebergsteatern, för Schlagerkonsert en av tre (övriga två den 14MAJ), tre timmar på fötter, varmt, intensivt. Många röster som tillsammans med skickliga musiker skapar vacker musik. Applåder. Bocka och buga, tack för att ni kom.

Tankade lånebilen, lämnade av den och nycklarna, fick mig lite gos med yngsta bonusbarnbarnet till livs innan jag unnade mig en riktigt långsam och härlig promenad hem, med solnedgången i ryggen. Spotify i lurarna, favoritlåtar, så jag sjöng mig hela vägen hem. För full hals, och utan minsta genans. Folk passerade, till fots, på cykel. Spelar ingen roll, vad de tycker, eller inte tycker. Jag ville sjunga, och gjorde så. Gladeligen. Så nu har DanceWalks fått sällskap av SingWalks. Påminner mig själv om att jag måste tipsa Sara om det!spegling

Trött. Nöjd. Rikare.

Summerar mina tankar, återbesöker intryck och bilder från dagen, och gör mig redo för sängen. De tibetanska skålarnas vibrationer lägger sig som balsam runt själen, ger sinnesro och frid. Iblandar i att jag är rikare idag, än igår.

Rikare på upplevelser, insikter, vänskap och samskapande. Går till sängs fylld av tacksamhet för det.

God natt.

 

Vem håller spegeln?

Mitt inlägg om att provtänka drog igång en lång tråd på Facebook. Vännen Jonny skrev något oerhört klokt, som jag vill dela med er:

20140624-211904-76744255.jpg

Det där satte igång en massa i mig, och jag fylls av tacksamhet för att Jonny delade detta med mig. Skriver det en gång för att verkligen känna på varje ord:

Man kan se sig själv i en spegel och berätta vad man ser. Det är lättare om man själv håller i spegeln. Om en annan håller upp spegeln framför dig blir det svårare. Självreflektion på eget initiativ är inte samma sak som självreflektion på uppmaning.

Har själv upptäckt, inser jag nu, vilken enorm skillnad det är på självreflektion på eget initiativ, eller på någons anmodan. Handlar det måhända om rädsla? Triggas mer rädslor vid en uppmaning till reflektion, än om jag själv håller upp spegeln? Kan det vara så att om jag fattar ett grepp om spegeln själv, så har jag redan kommit en bra bit på vägen, och räds inte mig själv så mycket längre?

Kanske är det meningslöst att hålla upp spegeln framför någon annan i hopp om att de ska reflektera? Om vederbörande inte är intresserad, lär det inte ske, eller hur? Men kanske att jag, genom att ställa en väl vald fråga, eller genom att vara tyst vid rätt tillfälle, kan skapa utrymme för en annan individ att åtminstone ta en snabbtitt i spegeln som jag håller upp, eller räcker fram?

Jag påminns om talesättet, ”Du kan leda en häst till vatten men du kan inte tvinga den att dricka” och tänker att det ligger mycket i det. I mina blogginlägg så avslutar jag ofta med en fråga eller två, och kanske någon uppfattar dem som uppmaningar? Om så är fallet vill jag förtydliga att det inte är min avsikt, inte alls. Oftast är frågorna riktade till mig själv, de ger mig nya saker att fundera kring när jag tittar mig i spegeln. Och kanske att de kan göra att någon annan gör detsamma. Fast det är säkert lika sannolikt att motsatsen sker, och spegeln resolut läggs undan. Vilket är helt ok och fullt förståeligt, eftersom det är ditt liv och din resa, likväl som det är mitt liv och min resa, så vi får alla ta det i den takt vi mäktar med som individer.

Vem håller spegeln?