Säger Åsa Nilsonne i en bok jag har på att-läsa-listan.
Frågar Anna Kaya, och jag andas ut, släpper taget och vet att det kommer, bara jag förmår lyssna till den tysta inre rösten.
Är månne meningen med livet helt enkelt att ge livet mening?
Ja, så är det, idag fyller jag meningen med Livet, universum och allting. Det ni, vilket underbart år jag har framför mig, att fullt ut leva meningen med livet (åtminstone enligt Douglas Adams) i 365 dagar framöver.
Ser jag tillbaka på det gångna året, så ser jag ett år där jag blivit klokare, vackrare, lugnare, mer erfaren och vis. Ett år där jag vågat bjuda mer på mig själv, och verkligen njuter av att lyfta upp och fram alla fantastiska människor jag känner eller stött på i olika sammanhang.
Det har varit ett år av skratt, gråt, knutna men även brutna vänskapsband och framför allt, ett år av så många fantastiska möten. Blir rent rörd när jag tänker på allt som hänt sedan #skolvåren körde den allra första #afkSkolvåren i Varberg förra året.
Ett år då jag utmanats och utmanar, ett år då jag skalat bort utanpåliggande lager som inte gagnar mig (längre) och allt mer vågar vara 100% mig själv. Det sistnämnda är inte alltid så lätt. Ibland rent omöjligt då jag tappar bort mig själv på vägen. Understundum lekande lätt, men bäst av allt är att jag i de stunderna ofta får syn på det och kan se resan jag gjort. Och då uppskattar jag mig själv, mina erfarenheter och livet till fullo ska du veta.
Haha – nu tycker du kanske jag är mer än lovligt knäpp? Men vet du vad, det bryr jag mig inte om för fem öre. Jag lever, skapar och ansvarar för mitt liv. Och jag älskar det, med alla dess upp- och nedgångar, högt och lågt, allt får plats i mitt liv. Precis som det ska vara!
Så heja mig, hipp hipp hurra, må jag göra en riktigt ljuvlig dag och leva i hundrade år!
Igår när jag satt i trädgården och bloggade slank jag in på Twitter med jämna mellanrum också. Jag gillar ju Twitter, trots att det är ett lätt besvärligt förhållande vi har, som inte alltid gagnar mig.
Nåväl, igår dök detta upp i mitt flöde:
Skrattade högt av igenkänning, och frågade @filippanna om jag fick lov att blogga om detta, vilket jag fick. Tack för det!
Jag har taggat ner nått så sanslöst mycket senaste året – fast det betyder inte att jag inte gör, inte agerar, inte är i farten. Det handlar mer om mitt inre liv på något vis, med en mycket mer djup förankring i mitt personliga Varför. Överlag är jag lugnare inombords än någonsin förut. Oavsett hur mycket det gungar och svajar runt omkring mig.
Dessutom blir jag allt mindre spridbar och tävlingsinriktad i både språkbruk och tankevärld. Strider mycket mindre. Tävlar inte alls lika mycket. Vill inte använda den språkdräkten överhuvudtaget och inte heller angripa livet så. Ja, tom ordet angripa känns lite för stridslystet.
För jag angriper inte mitt liv. Jag lever det. Jag skapar det. Jag tar mitt ansvar för det. Och det har gjort att jag idag njuter så mycket mer än nånsin tidigare! Och det, det är väl ändå meningen med livet, eller vad säger du?
HERO - the coach 