Det sagda, och det osagda

Publicerad den 13 juni, 2014 av Helena Roth

Ibland säger jag saker jag ångrar. Saker jag kanske inte egentligen menar. Det kommer ut i affekt och i samma stund som jag hör orden, eller ser vilken reaktion de får, så kan jag ångra sig. Önska att det gick att göra ord osagda.

Men det går inte. Det som är sagt är sagt. Och stället de kom från existerade på riktigt, och reaktionen de väckte är också en känsla som existerat på riktigt.

Det jag kan göra är att be om ursäkt. Säga förlåt. Ta på mig ansvaret för det sagda, som borde varit osagt. Och det jag också kan göra är att förlåta. Att acceptera att det sagda blev tokigt, inte var avsett att bli, som det blev.

Det som jag brottas med ibland är att jag VILL säga saker, som borde förbli osagda. Jag vill nypa till liksom. Och ibland gör jag det. Vräker ur mig saker till någon som hellre borde kommit ut på ett annat sätt, i ett annat sammanhang. Men så blir det nyp. Eller knivhugg. För det finns ett stort spann på det där, har jag en känsla av.

Ibland gör jag det inte, nyper till alltså. De gångerna blir det ofta så ofantligt mycket bättre, både för mig och för den som slipper höra min tirad. Inte minst för att känslan bedarrar. Som ett åskväder som efter en stund övergår till ett ljuvligt sommarregn.

Jag har insett att jag inte måste släppa lös de där krafterna okontrollerat, för de kan göra mycket skada. Istället kan jag ta ansvar för dem, känna dem, uppleva dem, äga dem. Det betyder inte att jag måste sprida dem vidare på ett sätt som jag vet inte gagnar någon, inte ens mig själv. Jag kan agera annorlunda.

Svårt. Jo. Det kan det verkligen vara. Och för mig är det viktigaste att vara snäll mot mig själv. Så oavsett vilket val jag tar, när känslan av att vilja ge ett tjuvnyp kommer över mig, så tänker jag snällt om mig själv, eller försöker i alla fall. För det som blivit sagt kan inte göras osagt oavsett om jag sparkar på mig själv eller kramar mig. Och jag vet att det sistnämnda underlättar för mig själv att ta mig an livet, så som de sker runt omkring mig.

Men visst vore det något enklare om det gick att göra det sagda osagt igen?

God vilja eller tjuvnyp?

Publicerad den 10 juni, 2014 av Helena Roth

Har du nånsin reflekterat kring hur du förmedlar något? Om du gör det till 100% utifrån god vilja, med en fullständig önskan om gott, eller om du blandar in ett uns tjuvnyp i det? Har du tänkt på vilken oerhörd skillnad det gör hos mottagaren?

Jag vet att jag ibland nyper till. Lägger till en beska eller syrlighet i det jag säger men döljer det ofta, lindar in det i det förment uppmuntrande, den på ytan goda viljan.

Jag kan märka på mottagaren hur förvirrande det där är. Jag och mitt budskap synkar liksom inte. Kanske orden i sig pekar på god vilja, men så är det uttalet, eller en blick jag skickar med, som visar att här är något mer. Det är inte enkom det goda jag vill förmedla. Jag vill nypa till. Eller så låter jag söt och god, men blandar in ett ord som står för tjuvnypet. Hörde jag rätt, kan jag själv tänka när jag utsätts för tjuvnyp.

Jag vill inte nypa till. Eller, jo, det vill jag ju tydligtvis i stunden. Jag menar att jag önskar att jag inte ville. Att jag aktivt väljer att hålla tyst hellre än nypa till. Kan jag inte säga något gott, då kan jag lika gärna vara tyst.

När nyper du till? Och varför?

I know what you mean!

Publicerad den 30 maj, 2014 av Helena Roth

I walked behind two people while walking through Hyde Park, and overheard part of their conversation.

‘Sometimes I give you book on how to live a good life and sometimes I give you books with good stories in them‘, the older man told his younger female walking companion, in an acccusatory tone.

I can spin a few different stories that might or might not have sparked that exchange. But the one that I believe is most likely, is that the women figured she knew what the man meant when he giving her a book/books over time. And perhaps she’s right. But still, how can she know? Unless she’s a mind reader, of course.

And it’s just as easy to imagine that when the woman asked the man how he picks the books he gives her, that he imagined that she was accusing him of trying to control her, or something like that. And perhaps he’s right. But still, how can he know what she thinks, what her intent was?

Isn’t it funny we have so much thinking about what other people intend? I know I let my imagination run wild now and again. And get upset, or happy, or sad, by what I believe might be what was intended. I have a few friends who have started to use clarifying questions to make sure they stop themselves from going down the rabbit hole of I know what you mean-thinking.

Because really, doesn’t it make more sense to ask and find out for sure? In a way, perhaps that’s what the lady given books tried to do. But perhaps she didn’t ask? Perhaps she accused instead? So the trick is – how to ask to avoid getting the annoyed retort the lady above received?

Hygienic design

Publicerad den 22 maj, 2014 av Helena Roth

Hygienic design is what I’ve been playing with today, in Westernwald in Germany. It’s the first time I am here. Lovely scenery, check out the view from my hotel:

My old experience as a hygienic design expert in a machine development project comes in handy in one of the few assignments I still have connecting me to my past professional life. I’ve been a project manager and validation engineer within the Pharma industry for many years, even though I’ve ventured away from that field.

To a large extent it really makes me happy to see that it’s all in the discussion, in meeting people and talking to them. Not telling them what’s right and wrong, because there is no such thing basically. But just to get people to realize the value of putting on hygienic design glasses once in a while (especially if you are working with machine development targeting Life Science).

I like it, because I really don’t like saying this is right, this is wrong anymore. It’s like life, which is seldom black and white, it’s more grey scales really. If I can make these engineers and mechanical designers really get that, and take one or two steps towards a lighter grey, then I’ve done good today.

And can you imagine – I even got applauds when we were finished with the wrap up! That’s a first, for a hygienic design workshop.

Soon I will be driven to the airport, to fly home, and boy am I happy that I don’t have any travel plans for the coming weeks, at least none I am aware of at the moment. I long for home, even though the feeling of home is something I carry within me. You know what I mean?

Breathe in, breathe out

Publicerad den 20 maj, 2014 av Helena Roth

Breathe in.

Breathe out.

That’s a great metaphor for life. And to a large extent it isn’t even a metaphor, because the day I stop breathing in and out, life as I know it, will end.

But I see that I can use this metaphor in many more ways than that one. It’s like it applies to everything.

Sometimes I feel really happy – breathe in.
Then I get superlow – breathe out.

Am in a flow at work – breathe in.
Stuck in a rut, not getting anything done – breathe out.

Can’t believe the wondrous relationships I’m a part of – breathe in.
Everyone around me annoys me to pieces – breathe out.

This that has really helped me to realize that it – whatever it is – will pass. I can’t inhale or exhale infinitely, and in the same way, being stuck in a rut will not last forever either. And the real magic to this is that I have stopped mentally beating myself up over it. When I was low in the past I did not speak nicely to myself. And that sure didn’t help me out of it, I assure you.

Being accepting and loving towards myself, regardless of my state of mind, helps me to take the up’s and down’s, the in’s and out’s, less seriously. Because it will pass. Regardless.

Does this resonate with you?

State of mind

Publicerad den 19 maj, 2014 av Helena Roth

I’ve given a lot of mind to the concept of State of Mind these past days, since a lot of Supercoach Academy 2014 Creation weekend centered around that concept. And today I got to sample it first hand. My brother and I (thank you Mary, I would have written me instead of I there if it wasn’t for your help!) went walking around Ely this morning, taking in the lovely scenery along the Great Ouse river. Not a cloud in the sky, summer temperatures and just a very faint breeze. Marvellous!

We went to The Almonry for a light lunch, and there we were graced with the presence of four absolutely adorable ducklings. (Sorry about the poor state of the pic though!)

Had a great time, and when we got up to leave I noticed I’d lost the envelope with my British pound notes, that I put in my back pocket when we headed off for the walk. Gone. Probably around £100 in it. Nowhere in sight.

It didn’t affect my state of mind though and I sort of shook my sholders at my brother who cringed a bit when he heard it. He thought we should backtrack a bit, to see if we could find it, and we did. But no envelope. So we headed home again, to get my stuff and head on home.

And you know what? I really don’t care. And I mean it.

It was obviously a bad idea to keep it in my back pocket, so I won’t do that ever again. And for sure I could have used the money. I don’t normally throw money away.

But still – feeling bad about the loss, beating my self up for being daft enough to keep it in my back pocket where it – apparently – very easily could fall out, imagining all the cool stuff I could have done with it and filling my head with remorse for what will not be… none of that would bring the money back, would it? All it would do would be to keep me in a shitty state of mind.

And I’m not in a shitty state of mind. Am not inclined to push myself into one either. That will come when it comes. And you know what, next time something like this happens to me, my state of mind will greatly influence the way I relate to it. Had I been in a shitty state of mind when I made the discovery, I would have been filled with shame for what I had done, beating myself up over it. But I’m not! And it feels great.

Cause here’s the thing: the state of mind I am currently in, influences the way I perceive the world. If I’m low, the world seems like a shitty place. And that’s how I’ll respond to what happens to me. If I’m high, the world is on my side, and ain’t nothing gonna get me down.

”Oh, so just keep your self in a good state of mind then” you might think? That’s just it though: I can’t control my state of mind. I can’t decide to go from one state to another. It just happens. But knowing that it just happens, knowing that mechanism exist and how it works means I can observe my reactions, drop below them to realise what state of mind I’m in, and from there, perhaps make more sensible decisions. Like refraining from talking, texting, emailing or writing while I am in a really bad state of mind, for instance. Nothing good’s gonna come out of that, I promise. Not until my state of mind shifts.

And it will. Sooner or later. Knowing it’s a state of mind might just help a new thought come into my head, and in a second, my state of mind can shift. Have you ever experienced this instant shift?

Doodle anyone?

Publicerad den 14 maj, 2014 av Helena Roth

Do you doodle? I do. I’ve done it more and more in the past years, and actually I’ve done it even more deliberately after I watched this amazing doodle-TED Talk:

I find it helps me listen more intently, creating longer-lasting memories and connections to that which is said during talks, seminars, lectures, workshops and the likes.

Doodles from my SCA2014-weekends. Look forward to a few fun days of more doodling this week, as I am headed for London for the third SCA-weekend!

Do you doodle?

Ensam i sällskap

Publicerad den 13 maj, 2014 av Helena Roth

Visst finns det något ordspråk eller citat som handlar om att det värsta som finns är att känna sig ensam när man är i ett sällskap?

Googlar lite. Hittar massvis med citat om ensamhet. Kanske är det detta, av Anon, som jag tänker på:

Aldrig är man så ensam, som när man är två med fel person.

Eller som Susanne Alfvengren har uttryckt det:

Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två!

Finns tydligen många citat på samma tema, Liv Ullman lär ha sagt:

Det är bättre att vakna ensam och veta att man är ensam, än att vakna med någon och ändå vara ensam.

”Värsta som finns” kanske var en lätt överdrift för den delen, men, onekligen är det ingen skön känsla, upplever jag själv. Att vara i ett sällskap av en eller flera andra människor, men uppleva att jag är ensam. Att personen/erna inte bryr sig, inte är engagerad i mig, i vår relation, att det finns saker jag inte kan/vill/vågar dela med vederbörande. Som vore det en osynlig vall mellan oss, en mur som separerar oss. Känslan av att vara separerad, avskild, är dock en känsla, och skapar min verklighet, men är inte nödvändigtvis verkligheten.

Under SuperCoach Academy-helgen i New York pratade vi mycket om begreppen connect och disconnect, och det som gjorde stort intryck på mig där var ytterligare en liten insikt i det faktum att vårt normalläge är samhörighet, connection. Dvs, jag behöver inte egentligen sträva efter att skapa en samhörighet, för det är utgångspunkten. Den finns där. Alltid. Men frågan är om jag ser den, inser den, upplever den. Det händer ofta att jag inte gör det. Men oaktat allt det, så finns den alltså där, samhörigheten.

Nu när jag skriver detta, ett inlägg som liksom började nånstans, men landar nån helt annanstans än där jag avsåg att landa, inser jag hur sant just det där är. För här sitter jag och skriver om min känsla av att vara ensam, att inte känna samhörighet. Och det är en sann känsla, jag känner den, den finns. Men den bottnar sig inte i en Sanning för det. Den bottnar sig i en tanke jag har kring en viss individ eller två, och det är, precis som med alla andra tankar, en tanke. Som ger mig en känsla. Känslan ÄR.

Men behöver jag tro på den? Behöver jag agera på den? Vill jag agera som om jag vore ensam, för att jag upplever mig ensam, eller kan jag ånyo landa i min insikt i det faktum att vi hänger ihop? Allesammans. Jag är inte ensam, oaktat att jag upplever det så just nu.

Jag är inte ensam, för jag hör ihop med dig! Och du med mig.

Och det gör att det känns lite bättre. Tanken på ensamheten fladdrar iväg och en ny tanke kan ta plats. En tanke att nu är det dags att utföra lite jobb. Men också en tanke kring vilket oerhört värde jag får ut av mitt dagliga bloggande, för det hjälper mig att sätta ord till mina tankar och känslor, och det gör det ibland, ja, ganska ofta, lättare att släppa taget om dem så nya tankar kan få ta plats.

Väckte detta några nya tankar i dig?

Sluta svär!

Publicerad den 12 maj, 2014 av Helena Roth

Om du får höra
”Sluta svär! Jag tycker inte om det!”

eller
”Jag märker att du svär mycket. Jag uppskattar det inte eftersom jag tycker det är både otrevligt och något jag helst skulle vilja slippa höra. Vad säger du om att försöka dra ner på ditt svärande, eller sluta helt?”,

hur reagerar du då? Är det någon skillnad? Hur förändringsbenägen blir du av dessa två bemötanden?

För att förändring ska bli varaktig och på riktigt, tror jag den måste komma inifrån, bero på egen inspiration och vilja, bli något jag Vill snarare än något jag upplever att jag Måste.

För handen på hjärtat – skulle inte det förstnämnda få dig att bli ungefär tre år (oavsett om du i verkligheten är 10, 50 eller 100 år gammal) och säga/tänka ”Nej så fan heller att du ska styra över mig!” medan det andra exemplet kanske skulle få dig att börja fundera över vad du uttrycker och hur?

En ny vana?

Publicerad den 10 maj, 2014 av Helena Roth

Ett par morgnar har jag plockat fram miniPaddan och medan den fortfarande är i flight-mode, så har jag öppnat Pages och skrivit. Skrivit av hjärtats lust. Låtit tankarna flöda, hamnat i flow, besökt min vän tystnaden. Ibland blir det bara ett inlägg, ibland flera stycken, men oavsett känns det väldigt skönt att kliva ur sängen efteråt. Det känns som en himla bra start på dagen.

När jag var i USA hos mina vänner Max och Mary, berättade Mary om sin vana att skriva morning pages, dvs, att börja dagen med att skriva tre sidor (eller hur mycket det nu var), oavsett om hon tycker att hon har något att skriva eller inte. Inledningsvis upplevde hon det jobbigt, men efter ett par dagar så kom hon in i det.

Och det är kanske lite dithän jag är på väg just nu. Att tillåta mig själv att möta tystnaden inom mig, och att utforska den, innan dagens alla bestyr knackar på dörren. Men jag vill inte ritualisera det, egentligen. Jag vill bara göra, bara skriva, i mitt varande. Inte bygga upp behov, tankar, fixa idéer kring hur det ska gå till, och upplevas. Rullgardinerna uppe, eller nere, ska jag vara ensam eller går det an om make, eller sonen, ligger bredvid mig och snusar. Måste jag skriva x sidor, eller kan det bara få bli som det blir?

Tänker att jag skulle vilja att det blir som det blir. Njuter dock av det, i just detta skrivande nu. Då maken åkt till jobbet, sonen kom nedkrypandes i sängvärmen, det är mörkt för rullgardinerna är nere, och jag agerade på skrivarlusten ganska snart efter att jag vaknat till. Men häromdagen kom paddan och lusten fram då jag redan legat i sängen och läst en ganska lång stund, rullgardinerna var uppdragna och endast jag befann mig i rummet. Olika förutsättningar, med ett gemensamt, att jag skriver. Så vill jag ha det. Det känns som en bra vana.

Skriver du regelbundet på något vis?

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Kategoriarkiv: Lärandeprocess