Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

Fick en fråga i ett FB-meddelande om jag skrivit något om rädsla, och insåg när jag sniffade runt på min blogg att jag skrivit ganska mycket om det ämnet. Så jag skickade iväg en drös länkar, och fick tillbaka en reflektion i frågeform:

Har rädslan varit en stor faktor i ditt liv?

Det gav mig anledning att reflektera. Och visst är det så. Rädsla har varit en stor del av mitt liv, främst av två skäl:

1) att jag trott att rädslan var Sanning, dvs, att känslan kommer från en tanke som jag måste tror på.

2) att jag haft en grundinställning som ibland viskat i mitt öra och ibland bankat mig i huvudet, skrikandes ”Du är inte ok!”.

Med utgångspunkt i detta, så är det inte konstigt att jag varit rädd för att se mig själv för den jag är. Eftersom min grundton varit – men inte längre är – att jag inte duger så är det mig själv jag varit rädd för. Jag ”visste ju” att jag var kass, och att då se på mig själv ännu mer skulle ju bara ge mig än mer bevis för detta faktum. Inte konstigt att jag varit rädd för att verkligen möta andra, livrädd för vad det skulle kunna väcka i mig, göra att jag tvingades upptäcka än mer i mig själv som jag inte ansåg dög, eller vad ok, eller bra.rädslan

Så är det inte längre. Och jag är så tacksam för att jag kommit över det, men samtidigt så är jag snäll mot mig själv och tänker kärleksfullt på den Helena som jag varit. Jag tänker att jag gjort så gott jag kunnat, hela tiden, och att det inte gagnar mig överhuvudtaget att banka på mig själv för det som varit. För det är förbi. Det hände. Det händer inte.

Fick en liten följdfråga om jag hade några rädslor kvar. Och det har jag så klart, massvis. Men jag tar dem inte på så blodigt allvar längre (och inte mig själv heller) och det gör all skillnad i världen för mig.

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

 

 

Vem håller spegeln?

Mitt inlägg om att provtänka drog igång en lång tråd på Facebook. Vännen Jonny skrev något oerhört klokt, som jag vill dela med er:

20140624-211904-76744255.jpg

Det där satte igång en massa i mig, och jag fylls av tacksamhet för att Jonny delade detta med mig. Skriver det en gång för att verkligen känna på varje ord:

Man kan se sig själv i en spegel och berätta vad man ser. Det är lättare om man själv håller i spegeln. Om en annan håller upp spegeln framför dig blir det svårare. Självreflektion på eget initiativ är inte samma sak som självreflektion på uppmaning.

Har själv upptäckt, inser jag nu, vilken enorm skillnad det är på självreflektion på eget initiativ, eller på någons anmodan. Handlar det måhända om rädsla? Triggas mer rädslor vid en uppmaning till reflektion, än om jag själv håller upp spegeln? Kan det vara så att om jag fattar ett grepp om spegeln själv, så har jag redan kommit en bra bit på vägen, och räds inte mig själv så mycket längre?

Kanske är det meningslöst att hålla upp spegeln framför någon annan i hopp om att de ska reflektera? Om vederbörande inte är intresserad, lär det inte ske, eller hur? Men kanske att jag, genom att ställa en väl vald fråga, eller genom att vara tyst vid rätt tillfälle, kan skapa utrymme för en annan individ att åtminstone ta en snabbtitt i spegeln som jag håller upp, eller räcker fram?

Jag påminns om talesättet, ”Du kan leda en häst till vatten men du kan inte tvinga den att dricka” och tänker att det ligger mycket i det. I mina blogginlägg så avslutar jag ofta med en fråga eller två, och kanske någon uppfattar dem som uppmaningar? Om så är fallet vill jag förtydliga att det inte är min avsikt, inte alls. Oftast är frågorna riktade till mig själv, de ger mig nya saker att fundera kring när jag tittar mig i spegeln. Och kanske att de kan göra att någon annan gör detsamma. Fast det är säkert lika sannolikt att motsatsen sker, och spegeln resolut läggs undan. Vilket är helt ok och fullt förståeligt, eftersom det är ditt liv och din resa, likväl som det är mitt liv och min resa, så vi får alla ta det i den takt vi mäktar med som individer.

Vem håller spegeln?

Coaching och skolintresset – en kombo?

Jag är förändringsagent och coach, med ett brinnande intresse för samhällsutveckling med skola och lärande som främsta verktyg. Och ja, jag vill hemskt gärna kombinera dessa två saker! Men inte på vilket sätt som helst. Och gång på gång landar jag i förvirring för att jag tror att jag är tydlig, men det är jag bevisligen inte. De som inte vill lyssna eller förstå kan jag inte göra något åt, men för de som verkligen vill försöka kommer här ett försök till klargörande.

Så här är det:
Jag har inget intresse att coacha lärare & pedagoger
inom sitt ämne eller yrkesutövande.

Det kan andra göra mycket bättre än jag! Det är inte här mitt intresse ligger, överhuvudtaget. Vad är jag intresserad av då? Jo:
Jag är intresserad av människan bakom ämnet och yrkesutövandet.

Jag är nyfiken på vilka mänskliga hinder du fastnat i, som gör det svårt för dig att ta plats, fullt ut, i ditt klassrum, bakom ditt tangentbord, snabbköpskassan eller bakom bussens ratt! För ovsett var du arbetar och hur du utövar din profession, så är det Du, människan, som är utövaren.

Och Du kan öva dig på det professionella, lära dig mer om ditt ämne och bli en expert, utmanas, växa och utvecklas yrkesmässigt, men om du inte gör detsamma med dig själv som människa – ja, då påstår jag att du förnekar världen något unikt. Du förnekar världen Dig. I din fulla kraft.

Det fascineras jag av. Jag vet vad som kan hända när en människa verkligen kliver fram och tar sin plats. Jag lockas av att få människor att våga skala sig själva som en lök, tills juvelen som gömmer sig bakom alla dessa lager av mönster och rädslor, blir synlig och börjar gnistra. Det är vad jag vill katalysera! Det betyder inte att jag vill coacha alla jag möter. Det betyder inte att jag är rätt coach för alla jag möter. Långt ifrån. Jag är intresserad av de som verkligen är beredda att titta på sitt eget mänskliga jag och där min coachingstil klaffar med klientens behov.

Så mitt intresse i skolvärlden, som förändringsagent och professionell coach, handlar om människan, snarare än om professionen och dess utövande. Kanske det inte har framgått tidigare. Eller så har det det. Oavsett vilket så tydliggör jag det nu, igen, i klartext.

Vad har detta med skolan att göra då? Jo, jag råkar tro på förebilder. Och säga vad ni säga vill, alla barn möter en sjuherrans massa vuxna under sina år inom skolväsendet och det obligatorium som kallas skolplikt. Och här är kruxet:
Jag vet att barn gör som vi gör och inte som vi säger.

Så om en vuxen, låt oss säga en anställd på en skola, säger åt ett barn att lita på sig själv, våga testa något nytt och nyfiket kasta sig över ett outforskat ämne, men inte själv gör något av detta, ja, då tror jag inte det funkar. Barnet/eleven kommer genomskåda den vuxne och se att det bara är snack. Men om samme vuxne förutom att berätta om detta för barnen även gör det själv, ja, då tror jag vi kommer få se något helt annat (både hos barnet och den vuxne, märk väl!).

20140103-093015.jpgJag tror en anledning till att man som vuxen inte vågar GÖRA det man SÄGER, i mångt och mycket ligger i fasaden man döljer sig bakom. Lagren som hindrar människan från att gnistra. Mönstren och rädslorna. Skammen och skulden. Minnena från tidigare oförrätter, misstag, hånskratt. Allt det där som kan skymma Dig från att synas, hindra Dig från att ta plats. Fasaden måste rämna för att Du ska kunna kliva fram.

Jag vet att det finns många gnistrande juveler i skol-Sverige – jag har mött tonvis av dem! Men det finns allt för många som snarast fortsätter att dölja sig bakom fasader och lager. Det betyder tyvärr att barn och elever – tack vare skolplikten – möter en massa vuxna som säger en sak men gör något helt annat. Och vad gör barnen och eleverna då?

På detta vis önskar jag kombinera min passion för coaching med den för skola och lärande. Kanske framgår det tydligare nu?