Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Podcast 25/52 – a punch in the nose

Publicerad den av
Svara

Oops, I forgot. Sundays is my recommend-a-podcast-day here on the blog, and I simply forgot. Luckily, I can make up for it today. And I will make it up by giving you a punch in the nose… sort of. The one doing the punching is life though, and not me.

BoldomaticPost_Life-is-a-contact-sport-Its-aJonathan Fields runs Good Life Project, which is one of my top three podcasts (accompanied by On Being and One You Feed), and I often listen more than once to them. This specific pod first emerged as a blog post and if you don’t have 6 minutes to listen, take the time to read it. It’s well worth it!

So here’s Jonathan with a short riff on how life is a contact sport. If I am so afraid of what the contact might result in perhaps I also shirk away from life itself. I mean, in life, the occasional bruise and blister is certain to occur, and I might be unlucky enough to get a concussion or a broken bone, but I also might not. I don’t know in advance, do I?

Hiding, in a state of non-living, afraid of what might or might not happen if I engage. Desiring a warm welcoming hug. Dreading being punched in the nose.
And when dread and fear outgrows that which I desire and want, inaction is the likely outcome.

Is there anything more sad than a life not lived, on account of fear?

Dags att äga insikten

Publicerad den av
3

Har senaste veckorna sakteliga landat i en insikt, den har tyst tyst smugit sig inpå mig. Inte landat med ett brak, utan just tagit små myrsteg närmre mig. Nu är den här, fullt ut, och jag ser mig om, på min omgivning, min verklighet, genom filtret denna insikt ger mig. Och jag inser att det är dags att äga den. Insikten. Fullt ut. Handling krävs. För jag kan inte fortsätta som förut, saker måste förändras. 

Ödesmättat språk. 

Innebär ett skifte, i en viss del av mitt liv. Inte alla. I den mening att det framför allt är ett sammanhang jag befinner mig i, där gapet mellan det som är och det som jag vill omges av, är som allra störst. Och där, där ska jag börja agera. 

Under förra samtalet med min coach, fick jag kloka ord mig till del, då Carla, min coach, sa att jag inte måste agera. Men att jag får, och att jag kan. Men jag måste inte. Så den förändring jag står inför nu är inte en förändring jag måste genomföra. Men jag vill. Och jag ska. 

Men givetvis dyker det upp både hjärnspöken och tankemonster, inom mig, när jag tänkte på att agera, i tankar kring hur jag tar klivet på bästa sätt. Men vare sig hjärnspökena eller tankemonsterna är verkliga. De är, som hörs på orden, tankevarelser, som uppstår i min inre dialog. Och jag behöver inte låta mig förlamas av dem. Jag ser dem, erkänner dem, och väljer att inte bjuda in dem till någon längre stunds samkväm med mig. De kan få vandra vidare eller så löses de upp i intet…  

Så jag ger mig själv ett löfte, skickar ut det i det publika medvetandet och föresätter mig att agera. Twitter och Facebook är förresten ypperliga vägar där jag kan kasta ut saker i offentlighetens ljus, som gör det enklare för mig att stå för mitt ord till mig själv. För ja. Jag äger insikten, och ska agera därefter. Och samtidigt som det känns skrämmande, så är det också lite pirrigt. För vem vet vad det kommer leda till? När en dörr stängs, så öppnas kanhända en annan. När något tas bort, finns utrymme för annat. Och jag är väldigt nyfiken på vad detta andra kan visa sig vara. Något alldeles vidunderligt, kanske?

Selecting a teacher

Publicerad den av
1

Selecting a Teacher 
There are so many teachers in the world and so many theories about life. 
When selecting a teacher, ask yourself… 
Is my teacher a well-balanced person? Is she or he happy? 
Does my teacher reflect and demonstrate the quality of life I desire? 
If the answer to any of these questions is no, move on in your journey.
Otherwise you may become one of the blind, led by the blind.
Sydney Banks, from The Missing Link

You can exchange the word teacher with other words, such as guide, coach, leader, boss, spiritual guide, enabler. The word doesn’t really matter anyway, but oh, how these words ring true for me.

I remember Lama Kathy Wesley stating in one of my favorite podcasts how important she felt it to be to look at the elders of any tradition of faith that you found interesting. By their appearance, health, harmony, you know, whether or not to venture forth into that tradition or not. In a nutshell, she’s stating exactly the same thing as Syd Banks is pointing to.

And at the same time, well-balanced doesn’t mean a person who is ”perfect”, and never gets out of whack. On the contrary, I would say. I do not require my teacher, coach, guide (yeah, you get it! That whatever-word you place here!) to be ”a perfect human being”, in the meaning that they do not live the human experience.

Because that’s part of the trick for me – living life, experiencing all the up’s and down’s of human experience, and doing it with grace, with balance (that is, returning to balance when off-centered for a moment or two), and a lot of love, laughter and light. Tears commingle with laughter, grief with ecstatic joy, boredom with the feeling of flow where time seemingly disappears. All of that is part of the human experience, but how I live into it, or perhaps, how I live out of it, is what tells a well-balanced person apart for me.

BoldomaticPost_Selecting-a-Teacher-There-areWriting this, I just had an insight.

This quote isn’t only about looking for external teachers. It’s also a great reminder to myself, on my ability to be my own guide and enabler.

When I am well-balanced, happy, reflecting and demonstrating the qualities of life that I desire – then I am a good teacher for myself.

And when I am the opposite (off-centered, miserable, definitely not demonstrating the qualities of life I desire, but rather the opposite), it serves me well to remember to take myself a lot less seriously, as it’s as if I am one of the blind, leading myself. And boy does it hurt when I stumble into all sorts of obstacles along the way, attempting to lead my blind self. In situations like that, the best thing I can do is to pause, to stop in my tracks, and wait for vision to return. Go about my day, doing the routine things that I can do blind-folded, staying clear of making radical decisions, and not expecting too much of myself either. It’s not always easy though.

So am I the only one dumb enough to try to lead myself even when I am in no shape to lead?

There is no harder

Publicerad den av
Svara

A tweet made me google for Ash Beckhams TEDx Talk, and to verify it really was the talk I thought is was I started to listen to it. My daughter was sitting beside me, and once she started talking (Ash that is), we both nodded and said ”Yup, this is the one, what a great talk this is!”. So great, in fact, that we listen to all of it. Even though we’ve both seen it before.

The talk is about coming out of closets, and she has a refreshing take on it, Ash, seeing how we all have closets that we come out of, or try to live inside, even though closets really aren’t a good place for a person to reside in. I agree with her.

BoldomaticPost_Show-the-world-that-we-are-bi

But the phrase that made me associate to this talk was another one, where she says that there is no harder, there is only hard. What she’s talking about is the fact that we often end up comparing our hardships with each other, and sometimes fall into the trap of wondering why my hardship is so much harder than someone else’s, and why that is so. And that is a trap. Because what we end up doing is compare our inside with someone else’s outside. We just have no clue.

BoldomaticPost_There-is-no-harder-there-is-j

And regardless, when I hit rock bottom, I hit rock bottom. When you hit rock bottom, you hit rock bottom. What’s the point in comparing our rock bottoms? When I’ve gone as low as I possibly can on the scale of my life experiences, I have reached rock bottom. For me. And the same goes for you. And that’s where the wisdom of Ash comes so handy. Because there is no harder rock bottom to hit, there is only really hard rock bottom to hit. And once it’s hit, it hurts. No need to compare, is there?

 

Ett aktivt val

Publicerad den av
Svara

När jag var ung hatade jag, språkmässigt sätt, ofta, mycket och gärna. Jag hatade låtar, artister, vissa klädstilar, individer, företeelser, maträtter, aktiviteter, sporter… Ja gisses. Till vilken nytta? Vem gagnade det? Definitivt inte mig. Och ung, förresten. Då var jag väl ung upp till trettio eller så…

Men om det nu är så, att jag tror att enda (?) sättet att stoppa hat är att den möter en mottagare som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Då kan jag ju inte personligen använda mig av ordet hat i mitt språk, i det sätt jag möter mig själv och världen.

BoldomaticPost_Hat-ar-liksom-begreppen-rattSå jag gör inte det. Använder mig av ordet hat, alltså. Det är, liksom begreppen rätt och fel, ett begrepp som nästan inte kommer över mina läppar. För jag vill inte hata. Jag mår inte bra av att hata, och hatar jag så gör jag inte gott för någon annan heller. Så jag väljer bort det. Faktiskt.

Det betyder inte att känslan inte kan komma över mig ibland, självfallet inte. Jag bestämmer inte vilka tankar jag tänker nämligen, men jag har förmågan att vilja vilka jag ska göra något av, och hatet blir inte mitt val. Istället väljer jag kärlek. När jag kan och förmår. Kanske jag bara förmår välja att ignorera hatet istället, så jag hamnar i ett mer neutralt läge. Men att välja att stanna kvar i hatet, det minns jag inte senast jag gjorde.

Och det är så j-a befriande, ursäkta språket. Jag inser när jag skriver detta, att jag, i min befrielse från det negativa skalet jag iklätt mig för länge länge sedan, också skalade av hat-skalet. För mig hänger de ihop. Hängde ihop, rättare sagt. För om dessa skal kvarstår i mitt liv, så är det enkom som en skugga av sina forna jag. Och de har ingen makt över mig. De få tillfällen då de försöker kraftsamla, de här tandem-skalen, så faller det platt. Det går inte. Korta stunder kan jag falla in i negativitet och (möjligen) hat, men det funkar inte längre stunder. Jag ryms inte där. Jag får inte plats helt enkelt. Det leder till ett görande i total o-synk med mitt varande, och det går helt enkelt inte. Jag har blivit o-kompatibel med dessa skal, som följt mig under så många år.

[Jag skrev först ”som följt mig under så många liv”. Upptäckte det, bakstegade och bytte liv mot år, men vet du – jag undrar om det inte stämde som det stod?]

Så ja. Det ÄR ett aktivt val, att välja hat. Eller kärlek. Och det valet har du varje dag, varje stund. I varje interaktion. Konversation. Handling. Om du betänker alla dessa val i en återblick på livet ditt. Vilket val tror du bidrar till att skapa ett bättre liv?

Berikande upplevelse?

Publicerad den av
Svara

Många saker kan jag få mig till del när jag läser kommentarsfält på diverse ställen, oavsett om det är på en artikel, eller YouTube-klipp eller en Facebook-status, men att kalla det för en berikande upplevelse – nä du, det tror jag minsann aldrig jag känt. Åtminstone är det inte så det känns då jag visualiserar ett kommentarsfält eller två.

Då känns det, tyvärr, mer som Nemi beskriver det nedan:

kommentarsfältet

Hahaha, skrattar lite när jag läser texten och tittar på bilden. Kan så på pricken känna igen mig i det där, den ultimata uppgivenheten där all min muskelkraft – både fysisk och mental – på något vis bara försvinner, går upp i rök, smälter bort. Kvar blir en matthet, en orkeslöshet. Vill inte läsa en enda rad till, inte försöka nå fram till någon typ av samsyn (om så bara kring att vi inte är ense och att det är ok) med folk jag försöker samtala med, vill bara dra nått gammalt över mig och gå i ide.

Och sen. Ett tu tre. Så kommer muskelkraften så sakteliga tillbaka. Mentalt och fysiskt så är det som jag väcks, fylls på, som att tanka bilen. Från att ha gått på ångor och slutligen fått total soppatorsk, till att vara fulltankad igen. Redo att kasta mig ut i en värld som inte enkom består av icke-befriande kommentarsfält, ankdammar på Twitter och människor som verkar ha som främsta mål i livet att medvetet missförstå. Den där världen består ju också av fantastiska artiklar, statusuppdateringar, blogginlägg (snöat in på sociala media, som du kanske märker) och inte minst möten, på riktigt, verkliga möten, mellan människor med välvilja och nyfikenhet. Den där världen som jag älskar, på alla sätt, med allt den innehåller. 

Berikande upplevelser finns det gott om, livet är proppfullt med dem! Och jag ska utmana mig själv att försöka hitta dem även i kommentarsfälten. För nog måste de finnas även där?

 

Älskar livet!

Publicerad den av
1

Häromdagen skickade jag följande Vibermeddelande till Wivan:älska livet

Lite kortfattat och styltat måhända, men jag vet att Wivan förstod dess andemening. Det vill säga – att oavsett i vilken fas jag befinner mig i i den bergochdalbana som är livet, så kan jag se, uppskatta och älska det jag upplever i stunden – för det är det som är livet. Och det är så fantastiskt härligt!

Jag kan vara nere, och älska livet. Fast jag helst inte skulle vilja vara nere, så är jag helt ok med att jag är det. För jag vet att det är för stunden, det varar inte för evigt, något annat kommer. Förr eller senare.

Och jag kan vara uppe, hög av livslust, och älska livet. Fast det kan vara lite utmattande att vara så där saligt lycklig, och jag vet att även detta kommer att passera, förr eller senare. Och det är helt ok det med.

Jag älskar att uppleva det som är livet. Och att ha det som ett slags grundton i livet är så oerhört underbart, och skiljer sig så från min upplevelse av livet, förut. Då var det mer något att genomlida på något vis. Och inte för att mitt liv varit skit, inte alls, långt ifrån till och med. Men i svackorna så var mitt inre välbefinnande så långt borta från mig, och idag är det mig *oftast!* så väldigt närbeläget och allom närvarande. I med- såväl som motgång.

Dagen efter skrev Charlotte motsvarande sak, fast något mer välformulerat som den ordkonstnär hon är, i en morgonstatus på Facebook. Jag log, igenkännande, och skrev en kommentar att jag visste precis vad hon menade. Vet du?

Be creative versus Take action

Publicerad den av
Svara

On one of the first weeks of the Create the impossible-course the theme was Be creative. Michael Neill spoke in the daily audio on creativity, giving different assignments, one of which was to create something from nothing. Overall, the entire week centered around creativity.

And you cannot imagine the magnificent examples of creativity that my fellow classmates birthed and shared with the rest of us. There were songs, blog posts, paintings, elaborate meals, and also a lot of headway of the various create-the-impossible-projects of people in the group. The energy was mostly light, bright, bouncy and joyful, with a lot of play and openness as to what wanted to be created. 

Then a few weeks later, the weekly theme was Take action. Michaels daily audio gave instructions to take action, even to take massive action, to just-do-it, and really get down to work, so to speak. 

And the difference, also in me, was amazing to witness. Some people jumped right in and took action, being totally fine with it. But myself, and a lot of the others on the course, got up in our thinking. I had thoughts such as

Is it really appropriate to force myself into action? 

What if I don’t feel like taking action? 

Should I really force myself into it? 

Will I take the correct actions if I force myself, or will that mean I’ll be working against my intuition? 

Well, you can probably hear my inner dialogue spinning around and around on this, with a lot of judgement thrown in, ideas about right and wrong, and a fear of going down the wrong path. 

Then something happened. Michael spoke about the theme of the Take action-week during the weekly phone-in-session, and I was reduced to hysteric giggles at how silly I’d been. Because what Michael so aptly pointed out, is that being creative and taking action, are really jusy two different ways of talking about the same thing. 

Doh!!! 

I had a huge Homer-Simpson-moment when that hit home. 

Because he’s right. It is. Being creative is about taking action. It’s about just doing something, making something come to life. Whether it be a song, a meal for the family, a painting, a website, a blog post or an email asking someone for assistance. Taking action is about being creative, it’s about taking steps towards a goal, or just taking a step forward anyway, because it feels appropriate to take a step forward. 

It’s just different words. And it became painfully obvious to me, that I place totally different meaning upon these two words. Which is actually a great piece of information! If I’m paralysed by the Be creative-bit, well then, don’t go there. Use the Take action-vocabulary instead, by all means. And vice versa. If Taking action feels very serious, strict and rather makes your imagination and creative playful side shut down, inhibiting you from actually taking action, well, then use words like Be creative instead. Simple right?

Because neither is more right or wrong than the other. It’s just two different ways of getting things done. Of making stuff happen. And trust me on this my friend, making things happen is a key factor for progress, for movement, for learning, for expanding. So whatever you do, make stuff happen! And perhaps play with these two concepts to find out which gets your juices flowing?

Misslyckande är en åsikt

Publicerad den av
2

Vad betyder det att misslyckas? Och varför är vi så rädda för att misslyckas?

En av de enklaste och samtidigt mest betydelsefulla förklaringarna på det där med att misslyckas fick jag höra från Dennis Westerberg. Han sa nått i stil med att ett misslyckande är en åsikt. Misslyckandet är inte själva resultatet, för resultatet är till sin natur neutralt. När man sätter sig för att åstadkomma något, så finns två möjliga resultat. Ett önskat och avsett resultat, eller ett oönskat icke-avsett resultat.

Det finns två utfall: antingen får du det önskade och avsedda resultatet, eller så får du det inte. Fakta. Konstaterande.

Misslyckande å andra sidan är åsikten som vi, ganska slentrianmässigt och ofta helt i onödan, lägger på det icke-avsedda resultatet.

Hänger du med? Och håller du med?

Lyssnade till en podcast, minns inte vilken, [Tillägg 15JUN2015: James Clear, The One You feed!] jag lyssnar på så många nuförtiden, som också pratade om detta med misslyckande utifrån ett forskarvärldsperspektiv. En forskare kallar inte icke-avsedda resultat för misslyckande. Åtminstone tror jag inte en forskare som gör det skulle fortsätta i forskarsvängen så väldigt länge. För forskaren är ju även ett icke-avsett resultat en bit information som för med sig mycket värde. Det är en bit information som säger ”Så här får du inte det avsedda resultatet.” och det är väldigt värdefullt att veta, eller hur? Ju fler sådana resultat du samlar, desto snävare blir ju vägen fram, mot det önskade resultatet. (Alla känner väl till Thomas Edison och hur han uttryckt sig i stil med att han inte misslyckats utan hittat 9999 sätt att inte skapa en glödlampa på?)

Steg nummer ett för mig är att se och erkänna det neutrala i att uppnå, eller inte uppnå, ett visst resultat. Att tanken på om något är lyckat eller inte är en åsikt kring ett faktum, snarare än ett faktum i sig självt.

Det andra handlar om varför vi är så rädda för att misslyckas. Och jag skulle tro att du kan se vad svaret är på det också. Rädslan ligger ju i åsikten. Åsikten för vad andra ska tycka, tänka, säga kring mitt ”misslyckande”. Frågan är ju varför det spelar roll?

För egen del, så säger det något om vilken betydelse jag lägger vid en viss människas (grupp av människors) åsikter. Att jag bryr mig om vad någon säger om det resultat jag levererat (vare sig det är det avsedda eller ej), handlar inte egentligen om resultatet i fråga, utan om den personens åsikt.

Den åsikten kan jag faktiskt bemöta på samma vis som jag bemöter mitt resultat – som något neutralt. Vi faller i fällan att tro att någons åsikt spelar stor roll, och har inverkan på vårt välbefinnande, men det är de facto våra tankar om det hela som påverkar oss och avgör vårt välbefinnande.

Jag tar ett exempel. Låt säga att jag experimenterat i köket och lagat mat utifrån vad som finns i kyl och skafferi. Vi sätter oss till dukat bord och börjar äta. Om familjen då är av olika åsikt, dvs barnen tycker det smakar vedervärdigt medan maken gillar det – vad ska jag dra för slutsats av det? Är det ett misslyckande? Eller ett halvt misslyckande? Eller ska jag bara inse att resultatet blev en ätlig middag, som vissa tyckte om, och andra inte tyckte om. Om jag då lägger enorm vikt vid barnens åsikt, oj så misslyckad jag kan känna mig av det. Om jag istället tar det för vad det är, att middagen helt enkelt inte föll dem på läppen, tja, då samlar jag bara på mig fakta som säger att just den hittte-på-rätten lämpar sig bättre för kvällar då barnen inte äter hemma. Neutralt. De facto. Känner jag mig misslyckad då? Nä. För jag har bara samlat information som jag kan dra nytta av i framtiden, eller hur?

Vad skulle hända, om du testade att se på dina resultat framöver som information, som datapunkter, istället för att du ålägger dem en betydelse att de säger något om dig och ditt värde?

Och i synnerhet, vad skulle hända, om du testade att se på dina oönskade och icke-avsedda resultat framöver som information, istället för som misslyckande?

Spelaren och spelet

Publicerad den av
Svara

Nånstans nångång tänkte jag följande tanke: När spelare förändras så förändrar sig spelet. Skrev det på en PostIt-lapp som jag sedermera fotograferade och la i min Evernote. Har fladdrat förbi ögat emellanåt när jag varit inne i Evernote. Varje gång så hummar jag tyst för mig själv, för så är det ju. Klart att spelet förändras när spelarna förändras. 

  
Jag kan se det i det lilla, ta familjen som exempel. Om en av familjemedlemmarna förändras – personlig utveckling, plötslig sjukdom, förälskelse eller någon annan av alla otaliga anledningar som kan föranleda en personlig förändring – så förändras dynamiken i hela familjegruppen. Det går även tydligt att se i t ex fotbollslag och dylikt, där en förändring kan påverka enormt, både positivt och negativt. 

Och om det är sant i det lilla, då är det sant i det stora. Det betyder, i mina ögon i alla fall, att jag som enskild individ kan spela oerhört stor roll i att åstadkomma en systemförändring. Jag som älskar att fundera kring stora system och strukturer, och i stort pockar på för att skapa systemförändring, blir samtidigt uppmuntrad av tanken på att man inte måste gå det hållet, dvs förändra spelet i syfte att förändra spelarna. Det är något hoppingivande i att det funkar på båda hållen.

Fast på sätt och vis är det kanske så att individen alltid sitter på trumfkortet. För man kan ändra spelets regler, utan att en spelare förändras, eller hur? Hur många företag har jag inte varit på där omorganisation efter omorganisation lik förbaskat inte föranlett avsedd förändring, eftersom spelarna (dvs medarbetarna) inte köper det nya spelreglerna eller den nya spelplanen. Och omvänt, givet exakt samma spelregler/-plan, så kan allt förändras om spelarna förändras. 

När spelare förändras så förändras spelet. När individer/medborgare förändras så förändras samhället. Samma sak, bara uttryckt annorlunda. 

Så hur förändras en spelare då? Via en tanke. Det är den minsta gemensamma nämnaren för att åstadkomma en förändring i en individ. En tanke. Det är allt som krävs. En tanke, som öppnar för en annan syn på världen. Så enkelt, och hoppfullt. Samtidigt så svårt. För gudarna ska veta att jag ibland fastnar på en tanke, som snarast gör mig än mer fastrotad, och totalt obenägen till ett tankeskifte. Men ett tu tre så släpper jag taget om den gamla tanken, ofta helt omedvetet, och då, med lite flyt, dyker en eller annan ny tanke upp. Där öppnar sig världen igen, där finns möjligheten till förändring. Och händer det mig så lär det hända dig. 

När spelare förändras förändrar sig spelet.

Väcker frasen lika mycket hopp i dig som den gör i mig?