Många saker kan jag få mig till del när jag läser kommentarsfält på diverse ställen, oavsett om det är på en artikel, eller YouTube-klipp eller en Facebook-status, men att kalla det för en berikande upplevelse – nä du, det tror jag minsann aldrig jag känt. Åtminstone är det inte så det känns då jag visualiserar ett kommentarsfält eller två.

Då känns det, tyvärr, mer som Nemi beskriver det nedan:

Hahaha, skrattar lite när jag läser texten och tittar på bilden. Kan så på pricken känna igen mig i det där, den ultimata uppgivenheten där all min muskelkraft – både fysisk och mental – på något vis bara försvinner, går upp i rök, smälter bort. Kvar blir en matthet, en orkeslöshet. Vill inte läsa en enda rad till, inte försöka nå fram till någon typ av samsyn (om så bara kring att vi inte är ense och att det är ok) med folk jag försöker samtala med, vill bara dra nått gammalt över mig och gå i ide.

Och sen. Ett tu tre. Så kommer muskelkraften så sakteliga tillbaka. Mentalt och fysiskt så är det som jag väcks, fylls på, som att tanka bilen. Från att ha gått på ångor och slutligen fått total soppatorsk, till att vara fulltankad igen. Redo att kasta mig ut i en värld som inte enkom består av icke-befriande kommentarsfält, ankdammar på Twitter och människor som verkar ha som främsta mål i livet att medvetet missförstå. Den där världen består ju också av fantastiska artiklar, statusuppdateringar, blogginlägg (snöat in på sociala media, som du kanske märker) och inte minst möten, på riktigt, verkliga möten, mellan människor med välvilja och nyfikenhet. Den där världen som jag älskar, på alla sätt, med allt den innehåller. 

Berikande upplevelser finns det gott om, livet är proppfullt med dem! Och jag ska utmana mig själv att försöka hitta dem även i kommentarsfälten. För nog måste de finnas även där?