När jag var ung hatade jag, språkmässigt sätt, ofta, mycket och gärna. Jag hatade låtar, artister, vissa klädstilar, individer, företeelser, maträtter, aktiviteter, sporter… Ja gisses. Till vilken nytta? Vem gagnade det? Definitivt inte mig. Och ung, förresten. Då var jag väl ung upp till trettio eller så…

Men om det nu är så, att jag tror att enda (?) sättet att stoppa hat är att den möter en mottagare som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Då kan jag ju inte personligen använda mig av ordet hat i mitt språk, i det sätt jag möter mig själv och världen.

Så jag gör inte det. Använder mig av ordet hat, alltså. Det är, liksom begreppen rätt och fel, ett begrepp som nästan inte kommer över mina läppar. För jag vill inte hata. Jag mår inte bra av att hata, och hatar jag så gör jag inte gott för någon annan heller. Så jag väljer bort det. Faktiskt.

Det betyder inte att känslan inte kan komma över mig ibland, självfallet inte. Jag bestämmer inte vilka tankar jag tänker nämligen, men jag har förmågan att vilja vilka jag ska göra något av, och hatet blir inte mitt val. Istället väljer jag kärlek. När jag kan och förmår. Kanske jag bara förmår välja att ignorera hatet istället, så jag hamnar i ett mer neutralt läge. Men att välja att stanna kvar i hatet, det minns jag inte senast jag gjorde.

Och det är så j-a befriande, ursäkta språket. Jag inser när jag skriver detta, att jag, i min befrielse från det negativa skalet jag iklätt mig för länge länge sedan, också skalade av hat-skalet. För mig hänger de ihop. Hängde ihop, rättare sagt. För om dessa skal kvarstår i mitt liv, så är det enkom som en skugga av sina forna jag. Och de har ingen makt över mig. De få tillfällen då de försöker kraftsamla, de här tandem-skalen, så faller det platt. Det går inte. Korta stunder kan jag falla in i negativitet och (möjligen) hat, men det funkar inte längre stunder. Jag ryms inte där. Jag får inte plats helt enkelt. Det leder till ett görande i total o-synk med mitt varande, och det går helt enkelt inte. Jag har blivit o-kompatibel med dessa skal, som följt mig under så många år.

[Jag skrev först ”som följt mig under så många liv”. Upptäckte det, bakstegade och bytte liv mot år, men vet du – jag undrar om det inte stämde som det stod?]

Så ja. Det ÄR ett aktivt val, att välja hat. Eller kärlek. Och det valet har du varje dag, varje stund. I varje interaktion. Konversation. Handling. Om du betänker alla dessa val i en återblick på livet ditt. Vilket val tror du bidrar till att skapa ett bättre liv?