Podcast 22/52 – Life-sucking lies?

I just loved this episode from Good Life Project with Jonathan Fields, on the number one life-sucking lies that many many people listen to… me included!

Can you figure out what the number one life-sucking lie we all tell ourselves is?

I don’t have time. 

Feel familiar? Oh how many times I’ve stated that I don’t have time. But, alas, it isn’t a common phrase in my vocabulary any more. Honestly. I’ve experimented with removing phrases like I don’t have time, I’m so busy, I just don’t have space for anything else, and the like. Included in that is also a choice to replace Musts and Shoulds with Wants.

And guess what? It actually does make a difference for me. Being specific with what I want to do, as opposed to stating what I must do, does make a huge difference in how I approach that which I chose to do.

BoldomaticPost_It-s-not-the-box-that-societyIn this short GLP Riff Jonathan Fields talks about a few different ways to look at this life-sucking lie, and since I found it valuable, I take him up on his request at the end, by sharing it with you in the hope that you also find it valuable. Do you?

 

Vi letar i livet.

leta i livet

Klotter under SKYPE-samtalet.

Vi letar i livet, sa hon, över SKYPE. Och det slog an en sträng inom mig. Att leta i livet, så som jag hör det, handlar om att titta på helheten, hur det som sker i det yttre påverkar det inre, hur det som sker i det inre påverkar det yttre. Samspelet. Och hur man i det där, i dualiteten som hänger ihop, kan hitta ett centrum, ett origo, där de båda upplevelserna, det yttre och det inre, båda utgår från samma punkt. Alignment brukar man prata om på engelska, som handlar om att minska glappet mellan saker, här i förhållande till det inre och det yttre. Att vara i mitt centrum, när jag är med mig själv, i det inre, men också när jag är tillsammans med andra, i ett samspel.

Att leta i livet, påminner mig om att inte glömma bort att titta inåt. Det är lätt hänt. Ny bil. Nytt jobb. Flashig handväska. Lyxkryssning. Om jag bara får [lägg till valfritt ord] så kommer jag uppleva evig (som om något är evigt?) glädje, kärlek, uppskattning, njutning. Vi letar utanför oss. Jag med. Men mer sällan än tidigare. Allt mer inser jag vikten av att leta i livet, i mitt liv, i mitt inre liv, snarare än bland det utanpåliggande. För om stommen är rutten spelar det ingen roll hur tjusig fasad jag lägger på.

Att leta i livet påminner mig om att gå till roten, snarare än ägna mig åt symptomlindring.

Vad hör du i det – att leta i livet?

Detta blogginlägg, nummer 90 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige

 

Var bor du?

En udda dag, riktigt fin, med ett möte som jag kommer minnas lång tid framöver. Känner tacksamhet för att jag hade möjlighet att vika dagen åt det som dök upp. Åt att jag fick vara en kugge i maskineriet, tillsammans med en annan själ.

Nu lider dagen mot sitt slut, och har detta blogginlägg att publicera innan jag går till sängs.

nemihafiz

Nemi kliver fram i mitt sinne (från min Evernote, där jag bland annat samlar inspiration till blogginlägg), inspirerad av Hafiz, om vikten av att använda orden med vaksamhet, för de skapar huset du bor i. Under de senaste åren har jag blivit väldigt medveten om det där, och väljer mina ord med mycket större noggrannhet än tidigare. Tack vare det har mitt hus förändrats, och blir allt mer ett hus skapt av mitt medvetna jag, precis så som jag vill att det ska se ut, snarare än att jag omedvetet skapar det och är missnöjd med dess form. Så upplevde jag mitt liv tidigare. För huset är ju bara en metafor för livet.

Hur ser ditt hus ut?

Learning and unlearning

This is the most fascinating proof of how knowledge differs from understanding:

So amazing to witness the moment when he learns/unlearns, and how it seems to just click in place, somehow. Absolutely mind boggling how he actually had to unlearn something which he’s known for decades in order to learn the new way to ride a bike. It took him much longer than I thought it would, at that, and comparing that to the experience of his son…. Wow!

And yeah, I am deliberately vague, and hope you get curious enough to actually press play on the video above. This really is something worth spending a few minutes on! Ok?

Not my format!

I am attending the Innate Health conference in the northern outskirts of London at the moment and today is the last day out of three in total. And I had a realization yesterday right before the conference ended, having noticed something in myself both day one and day two: The standard conference format just doesn’t do it for me anymore. Sitting down from morning til late afternoon, just doing intake – listening to this interesting person, these riveting talks, this panel…. with short breaks and lunch, it’s too much for me. My head get’s filled up already by lunchtime. SImply because it’s all too good! And I’m to stingy to leave – I mean, I’ve paid my ticket, I want to get the most out of it…. That last part is of course something I could learn to drop, but still. I wrote in my note book yesterday that I should avoid conferences and go to retreats instead. 

Doodling during the conference – with the occasional message to myself.

I’ve never been on a retreat as such, but there are several that I’ve considered going to. In beautiful surroundings, with a few intake sessions/day, and plenty of space inbetween those sessions, to make sure there’s time to listen to what happens within during the retreat. It’s in the space between where the magic happens, rather than during a seminar, or a plenary panel, or a full day conference. 

My old self had no such issue with full day conferences. Possibly because I didn’t know that something else existed, or perhaps rather because I wasn’t aware of the magic of the space inbetween. I have learnt to reflect, to sit with myself and whatever wants to show up, these past few years, and these last days have given me the realization that I’ve changed. 

I like that. I love it actually. I love noticing the progression within myself, how what I do/feel/think today differs from yesterday, the year before or decades ago. It’s absolutely amazing, and I am so grateful for noticing it. It points to the limitless possibilities of life, of living on this earth, on having this human experience. As I write this I sit here with a silly grin on my face, feeling extremely happy. 

So. I’ve progressed. Full-day traditional conferences no longer do the trick for me, I have different preferences. Now I just need to remember this, the next time an opportunity pops up. And a few already have popped up I just realized. Hm. Time to act according to my understanding, and drop the ”Well just this one time”-attitude that is so easy to fall into when changes are to be made. What’s your best trick for following your wisdom rather than your old habits, in a situation like this?

Love and understanding

Love and understanding. Yesterday I was reminded, again, that love and understanding is always the answer.   

Asking myself, I know that if I have done something wrong, something I am not proud of, perhaps even ashamed of having done, getting told off, made to stand in a corner to repent, perhaps even being ostracized, that never (!) creates a setting where I dare to truly look within and take ownership of my actions, and know or find a way forward from them, away from them, levelling up, rather than just repeating them over and over. Never.

What does create a setting where I am willing, able, to look within, honestly and consciously, and evolve, is, always, love and understanding. Unconditional. Non-judgmental.  That always does the trick. Given that I step into it myself. That’s the barrier for me. I also need to look at me with love and understanding.

Sometimes I don’t. And then I won’t. Evolve I mean, by looking honestly within. Taking full ownership of myself, my believes and my actions. If I’m stuck in a mode of self-loathing, judgment and disdain, there is no progression. I am stuck. Believing the inner chatter telling me how bad, worthless and pathetic I am, I don’t get away from it. I cannot rise above it, seeing it for what it is: thoughts. Transient, as thoughts are to their very nature. 

But when I step into love and understanding within myself, seeing whatever mindless mental chatter there is for what it is, transient thoughts, not Truth, anything can happen. That’s what I’ve experienced. Anything can happen from that place, the potential is unlimited, endless. Anything. 

And what a place that is to come from, to live from, where anything is possible. Where love and understanding forms the base, the come-from-place. Love and understanding for me. For you. For us. For everything. 

What happens for you when love and understanding is your come-from-place?

Ett budskap. Men till vem?

journalI morse funderade jag lite till kring det där med regler, och drivkraften att skapa ordning och reda i ledet, så att säga. Jag skrev ner mina tankar i min journal, och landade i det faktum att i alla interaktioner med andra människor så finns det något till mig. Detta något är ett budskap. I relation och interaktion med andra själar så vaknar något i mig.

Ett budskap. Till mig.

Det sistnämnda är viktigt, för ofta misstar jag det som ett budskap till den andre. Istället för att bara utgå från att så är fallet har jag i medvetna stunder börjat ställa mig själv frågan vem budskapet riktar sig till. Ofta, väldigt ofta, är det snarast något som går tillbaka in i mig, det handlar i grunden om mig.

Barn i alla åldrar är extra finfina bärare av budskap till mig, ofta för att tanken blir så omedelbar och det pockar på inom mig, att reagera, göra något, säga ifrån… istället för att stanna upp och fundera över vad tanken bär med sig till mig.

Ta ett gråtande barn till exempel. Genast vill jag dit, trösta, göra bättre, få det onda att gå över, övertyga om att allt är ok.

Men varför? Är det så farligt att gråta? Att vara ledsen?

Jag vet ju själv hur skönt det känns, de gånger jag får lov att gråta klart, gärna hållen i ett space av någon som visar att hen finns där, men som inte själv har något behov av att få slut på mina känsloyttringar. Jämför det med att bli tröstad (eller kanske snarast tystad?) av någon som likt en tvättsvamp tar till sig mina känslor och därför, rent egoistiskt alltså, vill få stopp på dem. Hos mig. För då kan de ta stopp hos hen också. Och däri ligger budskapet. Om man är öppen för det, vill säga.

Vad detta har med ordning och reda och skrik efter fler regler att göra, tänker du kanske nu. Jo, jag undrar om det kan finnas ett budskap till den som ropar efter hårdare tag och fler regler? Om lite av energin riktades inåt, till reflektion, istället för att försöka få andra att uppföra sig si eller så, i syfte att försöka undgå sina egna känslor av frustration, misslyckande, uppgivenhet, ilska, agg, förvirring, eller vad det än månde vara? Lägg därtill det faktum att en tanke inte är Sanning, utan just en tanke, och därmed något som vi inte måste ta på så blodigt allvar, så tror jag livet skulle te sig annorlunda för väldigt många.

Så nästa gång du känner ett behov av att säga till, ställa till rätta, säga ifrån, fråga dig själv vad det egentliga budskapet är. Och till vem?

 

 

Det vackra i människan

Idag har jag varit i Varberg på Anhörigriksdagen 2015, och jag kommer skriva mer om det kommande dagar. Har träffat fantastiskt engagerade människor och har fått två böcker som jag definitivt kommer att blogga om dessutom. Just nu sitter jag på tåget hem och grunnar på det som Björn Natthiko Lindeblad förmedlade som gick rakt in i mig:

  

Detta var ett budskap som Natthiko fick av en abbott i något av de kloster han bodde på under åren som buddhistisk munk. Att ta fram det vackraste i människan (i mig), oaktat vad det är, generositet, humor, vänlighet, glädje och så vidare. Om det är något jag gör, dagligdags, tänker på att ta fram (dvs att utöva i någon form) det vackraste i mig, då ljusnar det inombords efterhand, sa Natthiko och berättade hur det gjort stor skillnad i hans eget liv. 

Så enkelt. Och kanske, även svårt. Men samtidigt – vilken skillnad det gör. För kanske var det därför som detta gick rakt in, för jag har själv upplevt det. Jag har bara inte satt ord till det på detta vis. Så tack. SItter just nu occh reflekterar över vad det vackraste i mig är. Ganska härlig fråga att kasta ut i universum. Får se vad jag får tillbaka. 

Vad är det vackraste i dig?

Människor som tystnar

Människor tystnar och det bekommer mig. Mångfalden i röster behövs. Jag tror det är viktigt för samhället att människor vågar göra sin röst hörd, vågar synas, vågar ta ställning. Men också att man vågar erkänna sin okunskap, eller ett begånget fel.

Just nu omges jag av människor som tystnar. Som inte orkar synas och höras. Som tappert försökt, men möts av ilska, irritation, personangrepp, hårda ord, idioitförklaring, grova generaliseringar och rena felaktigheter.

Jag gör det själv också. Faller för min egen irritation eller frustration och ryter till, eller drar till med en sarkasm som kanske sårar, fast jag inte egentligen avsåg det.

———————————————————————————————————

Det där skrev jag i januari i år. Men jag skrev aldrig klart det. Då. I dessa dagar då #tonen är en av samtalsämnena i de skol-kretsar jag rör mig bland på sociala media, hittar jag utkastet. Kanske var meningen att det skulle ligga till sig.

Jag har inte gett mig in i någon större diskussion om #tonen, men det förvånar mig inte att det lyfts som något problematiskt. För det är det ju. Oavsett om denna typ av upplevelser – där människor känner sig utstötta, kränkta, mobbade eller utsatta i någon form – uppstår på en skolgård, en arbetsplats eller på sociala media så är det så klart inte något att förringa som obetydligt eller oväsentligt.

Men oavsett var det uppstår så är det inte något som försvinner bara det upptäcks och uppmärksammas, och dessutom så är det ju något som uppstår i ett samspel. Framför allt på Twitter där jag ju högst frivilligt befinner mig, har valt att kasta mig in i det utvidgade kollegiet med hull och hår, och definitivt gör klavertramp själv med ojämna mellanrum.

Och jag tänker för min del att det är där jag börjar. Jag utgår från vad jag vill förmedla, vilka värden jag vill försöka leva utifrån, och därmed vad jag gör, hur jag för mig, vem jag interagerar med och på vilket sätt. För det är det enda jag kan styra över. Det enda.

Men nog blir det lite parodiskt när Sydsvenskan dagen efter rundsbordssamtalet om #tonen har en artikel om hur det är för våra barn på nätet, med en följeartikel som ger råd till oss vuxna, med rubriken:

samtalstonen

Dessutom hittade jag en krönika på samma tema när jag letade upp länkarna till ovanstående artiklar. Delar av krönikan lyder:

Vi växer inte ifrån mobbning. Vi lär oss bara att slipa kanterna på vårt beteende och att skada varandra på mer sofistikerade sätt. En spottloska på en cykelsadel ersätts med passiv aggression, och i stället för explicit elaka kommentarer har vuxna lärt sig att bemästra det subtilt exkluderande beteendet. Där skolbarn är verbala och ärliga med sina känslor kan en vuxen person le sitt hatobjekt rakt i ansiktet och uttrycka sitt ogillande i smidigt inlindade meningar.

Vuxna skadar varandra drivna av samma impulser som barn. Vi är bara mindre uppriktiga om det vi håller på med.

Kanske är det så, att elakheterna bara blir lite mer subtila när vi blivit vuxna. Och då är kanske det egentliga problemet att vi inte vågar erkänna det för oss själva?

Lycklig, eller lyckligare?

Wivan bloggade häromdagen om något hon sett på yoga_girl Rachel Brathens Instagram, nämligen (och jag översätter):

lyckligare

Bild tagen på Innocarnival i Malmö, nov 2014

1. Skriv en lista över saker som gör dig riktigt, fullkomligt och totalt lycklig
2. Skriv en lista över saker du gör varje dag
3. Jämför listorna
4. Ställ om. Gör lista #2 mer lik #1

Jag länkade till Wivans inlägg på Facebook. Det resulterade i en liten diskussion om hur omöjligt det där vore i verkligheten, pga allt som vi måsta göra. Städa, handla, laga mat, tvätta, betala räkningar, rensa avlopp osv.

Men nä. Jag tror inte alls det är omöjligt. Kanske för att jag just gått en 90-dagars kurs i Creating the impossible. Kanske för att jag tror att många av oss på första listan skulle skriva saker som tid spenderad med nära och kära, en stund i naturen, att få ta en fika med sin älskade, osv. Och varför skulle det vara omöjligt att åstadkomma?

Det är väl eg hela poängen med en uppgift/utman som denna, att öka medvetenheten kring 1) vad jag tycker är riktigt viktigt i livet, sånt som ger mig glädje och 2) inse att det finns utrymme för mer sånt, om jag tänker efter lite grann.

Och jag har en känsla av att det finns saker på listan över det där vardagliga som vi gör utan att vi har stämt av på sistone om de ger önskat resultat. Kanske finns det både en, två eller tre vanor vi kört långt utöver dess bäst-före-datum. Att lista dem kanske kan hjälpa mig att få upp ögonen för just sånt. Som jag då kan ta bort, eller dra ner på, och vips skapas utrymme för något från lista nr ett att ta plats i mitt liv.

Har du funderat över vad som gör dig lycklig, eller lyckligare?