Ola Berg inspirerar till en målbild att sträva efter 

Sedan i höstas går jag och lär mig spela gitarr, varannan måndag efter körövningen, tillsammans med två andra hugade gitarrhungriga själar. Och vår lärare så klart. När han låter händerna rinna över gitarrens strängar, ljuder den vackert. När jag gör detsamma skramlar det mest.

Jag har velat lära mig spela gitarr ett bra tag, men aldrig riktigt kommit mig för. Plinkeplonkat lite ackord, hjälpt av en gitarr-app på fånen, och fick ju en crash course på Dooify vilket definitivt kastade mer bränsle på brasan, men inte tillräckligt för att ge mig själv kicken i häcken att ta tag i det. Själv.

Så när min lärare kastade ut en förfrågan efter hugade spekulanter så hoppade jag, glatt, på! Sedan dess så spelar jag, åtminstone fyrtio minuter varannan måndagkväll, och plinkeplonkar emellanåt lite hemma också. Men det är där min stora potential ligger gömd – i att ta mig tid, om så bara fem minuter, varje dag. Nöta ackorden, just nu har vi avancerat till barréackord, startat med F och nu också lagt till Bm (för att kunna spela Rod Stewarts Sailing). Och varje varannanveckasmåndag när jag med tafatta händer greppar gitarrhalsen och börjar ta ackord efter ackord, så vet jag att jag behöver ge gitarren mer uppmärksamhet. Jag behöver öva mer. Öva öva öva!

Och vaddå behöver? Vill? Vill jag inte? Bevisligen inte. Än. Men det pockar på, mer och mer, just viljan. Att kunna greppa gitarren och börja plinkeplonka och ackompanjera mig själv, sjungandes någon gammal slagdänga. Påminns om Ola Bergs analoga Spotify och drömmer om dagen då jag kan lägga ens en låt till min analoga dito. Ola har en ”kortlek”, med namn på låttitel och artist, för alla de låtar han lärt sig. Varje år lägger han till några låtar till sin lista, och kan då när som, givet att han har gitarr och analoga Spotify-kortleken med sig, dra av ett par låtar, gärna tillsammans med andra. Himla mysigt upptäckte jag själv när vi satt på en orange picknickfilt i Almedalen 2016 och jag fick välja ett par favoritlåtar att sjunga tillsammans.

Där en målbild som lockar mig, och även om jag ännu inte har en enda låt på ”min lista” så har jag embryon. Imagine. Sailing. Everybody hurts. Still haven’t found what I’m looking for. Nu tändas tusen juleljus och Stilla natt. Och ett par andra låtar också. Dags att lära mig några av dem fullt ut! 

Nyttan i att sätta mig i ”skolbänken” och vara total nybörjare går mig inte heller förbi. Det är oerhört lärorikt att testa på Nybörjarens anfallsvinkel emellanåt. När det där som ser så enkelt ut när någon annan gör det, kan  vara så ofantligt svårt att åstadkomma själv. Jag menar, försök du få fingertopparna att böja sig över strängarna i Bm, så att det faktiskt låter som det ska. Inte är det enkelt inte! Men med lite envishet och tid *öva öva öva* så vet jag ju att det går lättare och lättare, och till slut så sitter det där. Så är det ju med det mesta! När vår körledare plockar fram ett nytt stycke för mig och resten av kören att sjunga händer ju detsamma. Rösten och rytmen och klangen och dynamiken och artikulationen och andningen… allt ska de synka, och det gör de aldrig på första försöket. Men med lite övning så kommer det, och ett tu tre kan ett stycke som initialt inte alls lockade, helt plötsligt visa upp sig i all sin skönhet. Och det bär med sig en alldeles speciell känsla av tillfredsställelse, måste jag säga. Och större blir den, ju mer bängligt det var inledningsvis, allt som oftast. De där styckena som jag inte alls kunde förstå, de ger den mesta tillfredsställelsen när de väl sitter. Lite motstånd ger stärkta muskler – på alla plan, så även i lärandet!

Det är inte tårta.

När någon ser storheten i mig, och delar sin syn, sin förståelse, sin uppfattning. Då växer jag. Växer i skorna som ställts framför mig, skor jag aldrig tidigare trott jag skulle kunna växa i… men plötsligt, så sitter de där, fötterna, i skorna, som passar perfekt.

När någon ser storheten i mig, så öppnas något inom mig, om så bara en springa. Sätter jag ögat till, så kan jag se: Mig själv, min storhet, det som någon annan kan se i mig. Jag ser det, själv. Jag kan känna det, själv. Skrämmande? Kanske. Spännande. Ja, definitivt.

När någon ser storheten i mig, så kan jag inte undgå att se storheten i denne någon. Det är som en spegel – vi reflekterar varandra och där, i det ögonblicket, växer vi. Båda.

”Du kan endast se i andra vad du redan ser i dig själv.”

Vem säger det? Och är det rätt ordalydelse?
Oavsett. Det är så det känns.

När jag får denna gåva, så tar jag ömt och varsamt, med sprittande glädje och nyfikenhet, emot den, och vill ge tillbaka. Vill återgälda – vill sprida mer storhet runt omkring mig. Glädjen i delandet!

Påminns om Rättviseförmedlingens Instagram-inlägg från Internationella Kvinnodagen:
Lika rättigheter för andra betyder inte mindre rättigheter för dig. Det är inte tårta. 

Just så är det. Det är inte tårta. Kärlek, värme, glädje, omsorg, generositet är inte heller tårta som tar slut om du delar dem med någon annan. Ingendera av dessa storheter förminskas när du delar med dig av dem – tvärt om. Det är som celldelning – när du delar kärlek har världen helt plötsligt fått två enheter kärlek där det tidigare enkom funnes en. Delad glädje är dubbel glädje, säger ett annat ordstäv på samma tema.

Delad glädje är dubbel glädje – illustration av Maja Säfström, vars fantastiska teckningar du finner bland annat på instagram.com/majasbok och än mer på majasbokshop.com

Tänk. Vilken förmåga vi har att göra skillnad i världen (oavsett om min värld är liten, i betydelsen att jag har en noga utvald skara familj och vänner som jag ägnar min energi åt, eller om den är stor, och du har ett världsomspännande nätverk som du sprider din varma energi åt) bara genom att inse, att det inte är tårta. Att det jag kan dela, som ger och gör gott, dubbleras, förmeras, varje gång jag gör det (innerligt! Äkta! Från hjärtat, lova mig det!).

En lovsång till kvinnan

Idag är det Internationella kvinnodagen och jag passar på att skriva en lovsång till kvinnan, som dag för dag låter sig själv bli det hon har inom sig att bli, som dag för dag är allt det hon har potential att vara. Till kvinnan, som dag för dag reser sig ur sängen, kliver fram ur skuggorna och lever livet.

Till dig, som inspirerar mig att vara. Tydlighetens mästarinna, bangar aldrig från att ställa frågan som andra räds att ställa. Med ett varmt och stort hjärta, som blir desto större och än varmare, just för att du är så tydlig.

Till dig, som under åren jag känt dig vuxit så enormt. Vidgat din komfortzon så oerhört mycket, något jag tror – vet! – att du faktiskt ser själv, med viss förundran. Men inte kan väl jag? Jo. Du kan ju det. Och jag tror du på sista tiden börjat lita än mer till din inre kraft och styrka; Äntligen!

Till dig, som för ett år sedan gjorde en sådan tankevurpa att du själv förundrades. Premisserna förändrades. Och du – du valde vägen som var dig helt ny. Du vågade, modigt och sårbart tog du steg efter steg in på en väg som förändrat dig i grunden.

Till dig, som vacklar mellan att leva i det okända, och modigt anträda livsresan utifrån den utgångspunkten. Och samtidigt fajtas du med driften att veta. Men du bangar inte du heller. Kliver utanför normerna, vågar säga Nej, säga ifrån, göra saker på ett annat vis.

Till dig, som visar mig på ett annat sätt att leva, ett rikare, mer njutningsfyllt liv. Tillåtelsen, utforskandet, blottläggande. Du går före och jag, jag kan smyga efter lite försynt. Tittar och lär, vågar, lite mer, för varje gång jag doppar tårna i din livsupplevelse.

Till dig, som släpper taget om konventioner, svävar fri, och sen, ur längtan så stark, dyker djupt ner i jorden, ankrar dig, förbereder dig, satsar allt. Letting go för att kunna let come that which may. Och hela tiden med en starkt pulserande kärleksenergi som är så underbar att vara i.

Till dig, som är så modig. Går på nit efter nit, och ändå fortsätter du. Idogt anträder du vuxenvärldens väg, rikare, klokare, visare än jag nånsin var i motsvarande ålder. Hudlös och modig. Vilken kombination!

Till dig, som än en gång kastar loss. Ånyo byter plats, och tryggt vet, av egen erfarenhet, att rötterna snart nog rotat sig, grävt sig djupt ner i myllan, och där låter ny energi flöda upp genom dig.

Till dig, som tagit emot livets hårdaste smäll, bara för att resa dig, likt Fenix ur askan, visare, vackrare och mer levande än nånsin förut. Vilken förebild!

Till dig, som möter världen så mjukt, och ändå så starkt. Ännu en vars energi är som en varm omfamning, hos dig kan jag vila, fast samtidigt dyka djupt ner i sorg, rädsla, oro. Trygg, varm, omhuldande, bjuder in till att öppna upp, även det där jag kanske undviker att öppna upp inför andra. Så icke med dig.

Till mig, som ? Ja. Vad gör jag? Vad är jag? Modig? Ärlig? Nyfiken? Ja. Svag? Rädd? Ledsen? Ja. Längtande? Kärlekstörstande? Osäker? Ja. Generös? Glädjespridande? Stark? Ja. Så därför sjunger jag en lovsång även till mig, som för varje dag låter lite mer av mig träda fram, där slöjorna lyfts bort, en efter en, medvetet och självmant, för att möjliggöra ett liv som levs, med allt vad det innebär.

Ute på djupt vatten

Barnombudsmannen granskar just nu den allvarliga situationen i Sverige för ensamkommande barn och unga. BO har under lång tid samlat och fått information om självskador, självmordsförsök och fullbordade självmord. 6 februari inkom även en anmälan från rörelsen #vistårinteut om det allvarliga läget för gruppen.

Så inleds det, #vistårinteut:s pressmeddelande angående BOs granskning 170215. och det fortsätter. Paragraf efter paragraf som gör en enda sak: visar hur ovärdigt det är för Sverige att fortsätta på inslagen väg. Omänskligt är vad det är, att behandla människor på det vis som görs.

Det främsta skälet till att den psykiska ohälsan ökar lavinartat hos ensamkommande barn och unga mår är att de system som byggts upp kring ensamkommande barn och unga, den samverkan som skapats, de utredningar som gjorts och det stöd som getts, fullständigt slagits i spillror av denna nya lag och tillämpning av lagen. Det ger ett glapp i hela systemet. För barnen blir konsekvensen kaos, splittring, hopplöshet och ett fullständigt förödande utanförskap. Vi har numera många barn som helt står utanför våra trygghetssystem och som saknar bostad, skolgång och kontakt med trygga vuxna.

Ja. Allt för många barn och ungdomar, och i många fall unga vuxna (många av dem åldersuppskrivna, och när du bedöms vara över 18 år gammal faller stödstrukturerna som käglor…), drabbas av just detta, kaos, splittring, hopplöshet och utanförskap.

Och jag förmår/vill inte ens skriva det jag vet – det är inte min berättelse att förtälja -, det jag personligen upplever just nu, som närstående, för det är nog det ord som bäst beskriver den roll jag har för en av dessa unga, som fallit ned i den mest nattsvarta hopplöshet.

Jag är ute på djupt vatten här. Vet inte vad jag ska göra. Otillräckligheten knackar på, dag efter dag. Famlar runt mig efter stöd och råd, och har, som tur är, vänner som kan ge just det. Jag får stöd, så jag kan stödja. Jag får råd, så jag kan råda. Så funkar det. Ibland faller jag ner i hopplösheten även jag. Som att fajtas mot väderkvarnar. Men jag stannar inte där. Där kan jag inte göra någon nytta, inte ens finnas där förmår jag göra om jag fastnar i det förlorade hoppet. Så jag kravlar mig upp, och kör på, samtidigt som jag känner att det tar. Det tär. Kostar på.#vistårinteutSom tur är finns det ljusglimtar. Om än inte i just detta fallet, så i andra, också mig närstående unga, som det går bra för. Jag gläds, jag insuper lycka, vilja och hårt arbete, en läranderesa som visar en progression på ett halvår som är helt fantastisk. I detta samlar jag kraft. För så här är det: #vistårinteut, men vi slutar aldrig kämpa!

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?

En vecka…

En vecka då jag kanske mer än nånsin hade behövt att sitta ner och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet, i syfte att hjälpa mig få syn på det som pågår inombords.

En veckaEn vecka då så mycket hänt, på så många plan, att det finns oändligt med tankar och känslor inombords, som snurrar rundor… i väntan på att få dyka ner i armarna, ut via fingrarna och trilla in på pappret.

En vecka, av tidiga morgnar, långa fullspäckade dagar och kvällar.

En vecka, då jag inte lyckats ge mig själv den tid till reflektion som jag så väl behöver. Den tid, som jag vet gör mig bättre, ger mig respit, får mig att se klarare på det som sker, snarare än fastna i virvelvinden av alla pågående aktiviteter.

Så nu. Äntligen. Första morgonen på länge, som bara är min. Där jag, till slut, utan tidspress, sätter mig, med paddan i knät, och låter fingrarna löpa… utan censur, utan några färdiga idéer för vad som ska sättas på pränt, utan mål. En morgon då jag ger mig själv gåvan av att skriva. Rakt upp och ner. Känslorna trillar ner på pappret, en efter en.

Känslan av otillräcklighet och min förtvivlan över den fullkomligt oundvikliga och totalt onödiga psykiska ohälsa, av total uppgiven hopplöshet, som jag möter hos Gott Barn. Av frustration för ett system som av en slump informerar mig om sådant jag behövt veta, tidigare, innan. Smärtan i att banka huvudet i väggen i försök att ta reda på annat, som jag också behöver veta. Myndigheter som ger olika besked, vilket ökar osäkerheten, tjänstemän som inte kan skicka mig vidare till den som ska veta, för att systemet är så överhopat, bristerna så uppenbara. Otillräckligheten, på individ- likväl som systemnivå.

Hur sjukvården – tyvärr – visar gång på gång, att enda sättet att få den hjälp som behövs, är genom att bråka sig till den, kräva, sätta press, trycka på. Ihärdigt, om och om igen. Vad händer då med den som är svag? Som inte själv förmår? Och som ingen annan har, som kan bistå?

Och samtidigt. En vecka av samtal, av nyfiket lyssnande och tittande, av att sätta ner på pränt svar på frågor jag ställt, observationer och reflektioner, tankar och idéer om sånt som funkar, inte funkar och rent ut av saknas. Viljan till förändring, förbättring, likväl som den livräddas rädsla för detsamma. Att hålla fast vid berättelserna vi skapat oss, fast de inte gör oss något gott (längre… om nånsin?).

Hur människan är en så fascinerande varelse, som i allt, hela tiden, gör det allra bästa hen förmår. Det ger mig, trots allt, hopp. Hopp om människan, om medmänsklighet, om allt fler juveler som framträder i all sin prakt och i sin tur sprider hoppet vidare.

En vecka.
Och oj vilken vecka!
Lärdomen för mig uppenbar: Mina dagliga ritualer – meditationen, sjuan, den gröna smoothien och skrivandet – gör mig gott. De bär (minst) vars en gåva, för både kropp och själ, och ger mig det mellanrum jag behöver, för att kunna möta dagen som mitt bästa jag. Emellanåt kan jag tulla på dem, som den gångna veckan, men inte för länge, och aldrig alla. Hittills har jag aldrig schackrat bort de två första. De finns alltid med mig, varje dag, meditationen och sjuan, och kanske borde skrivandet gör dem sällskap en vecka som denna?

Tät!

Visste du att var tredje kvinna någon gång i livet drabbas av besvär med ofrivilligt urinläckage vid hosta, hopp och ansträngning?

Ameh, ska hon aldrig sluta lyfta saker som gör sig bäst i det fördolda?
Nej. Tänkte inte det. I takt med att jag vågar lyfta saker, som oftast befinner sig i det fördolda, desto mer lär jag mig. Om mig, om världen. Och nästan varje gång stärks jag i att jag aldrig är ensam med mina funderingar. Eller problem. Eller rädslor.

Människan upplever i mångt och mycket samma saker som sin nästa. Och det är en stor insikt. Den insikten kan ge mig kraft att stå emot min inre tankeläsare som tror sig veta vad andra tycker och tänker. Och den där inre tankeläsaren är allt som oftast den fränaste kritikern jag skulle kunna få, missnöjets och misstrons röst. Ekande högt inom mig, tystar den mig. Av rädsla för att den spå sanningen.

tätMen med tiden har jag lärt mig att den sällan gör det. Spår sanningen alltså. Så jag ignorerar rösten inom mig, som varnar mig för att skriva om inkontinens, och börjar berätta om Tät. Tät är appen som kan hjälpa kvinnor att stärka sin bäckenbottenmuskulatur genom dagliga knipövningar, som den dessutom kan påminna om att göra, och också berättar hur de olika knipen kan användas i vardagen, som ett sätt att förebygga risken att kissa på sig, om så bara när man hostar. För ja. Så löjligt kan det vara. Om jag hostar eller nyser oförhappandes, så är risken stor att det samtidigt kommer lite kiss i trosan. Och det är ganska trist, ärligt talat. Det är det. Och jag är inte ensam. Var tredje kvinna drabbas, skrev jag inledningsvis. Titta dig omkring – du lär känna ganska många kvinnor som lever med detta. Det gör det förunderligt att vi inte pratar (mer) om det. Eller?

Så nu både pratar jag om det och testar Tät. Kniper i olika former, tre gånger dagligen. Kanske du ska börja knipa med mig?

Hypokondrikern i mig!

Det finns en situation som ger hypokondrikern i mig fritt spelrum. Nästan fritt i alla fall. Det handlar om maginfluensa. Spysjuka. Vinterkräksjukan. Kärt barn har många namn, och kan ju dessutom röra sig om matförgiftning också. Men oavsett benämning blir min verklighetsuppfattning förvrängd så fort jag kommer i kontakt med det. Nästan i vilken form jag än stöter på det. Om det är någon i min närhet som drabbats, eller i sin tur har någon nära som drabbats, det spelar mindre roll. Så fort jag hör talas om det så slår hypokondrikern till, och jag blir lätt illamående, skeptisk mot mat, rädd för att det ska slå klorna även i mig.

Det paradoxala är att jag inte är så benägen att få vinterkräksjuka – tack gode gud för det. Men oaktat det så känner jag mig ”på väg att bli dålig” när caliciviruset kryper nära.

Det som förändrats de senaste åren är dock att jag numera är medveten om att det till 99,99% är mina tankar som ger mig känslan av illamående, snarast än att jag faktiskt är på väg att insjukna. Det kan ju hända, att jag faktiskt själv blir dålig… men jag kan ärligt talat inte påminna mig när det senast hände. Så det är inte vanligt förekommande, det är ett som är säkert!

Att ha blivit medvetandegjord om tankens kraft, gör att jag också kan använda tankens kraft att resonera med mig själv. Den i mig som känner illamåendet krypa närmre, kan konversera med den som ser att det handlar om en tanke.

Usch, jag vill inte börja spy. Men jag kommer säkert att drabbas. Fasiken också, jag vill inte. Det finns inget jag avskyr så som att vara kräksjuk!

Den där tankegången gagnar mig inte. Det vet jag. Och ser! Och just att jag ser det, gör det enklare för mig att låta det vara. Inte försöka stöta bort tanken/känslan (ty det är ett effektivt sätt att de facto behålla den väldigt nära, väldigt aktiv), och inte heller omhulda den (lika effektivt sätt att hålla den nära och aktiv, genom att föda den med massa bränsle). Bara se. Och låta vara. I sinom tid, givet att jag faktiskt inte blivit smittad på riktigt, så släpper mitt fiktiva illamående och ögonblicket är förbi. Smittan lämnar huset, och ett par dagar senare kan jag konstatera att jag inte blev smittad, denna gången heller. vitpepparkorn*peppar peppar ta i trä* Eller för att avslöja mitt husmorsknep: svälj tio hela vitpepparkorn vid första misstanke av att ha utsatts för smitta, och sedan inmundigas dessa små korn ett par gånger om dagen tills smittan är ur vägen.

Om inget annat så funkar knepet på mig, just för att jag tror att det funkar. Placeboeffekten är inte att leka med – för likväl som jag med tankens kraft kan suggerera mig kräksjuk, kan jag så klart suggerera mig frisk som en nötkärna. Så länge viruset inte satt sina elaka klor i mig så väljer jag den sistnämnda fantasibilden av verkligheten, för den gör mig bäst i stunden. För vad är väl min upplevelse av världen annat än just en fantasibild skapt av mina tankar med efterföljande känslor?!

Nå, har du också en inre hypokondriker och när slår hen till hos dig?

Förväntning mot Förhoppning

Det var bra och så, men… jag hade högre förväntningar så jag blev lite besviken.

Har du tänkt på hur förunderligt motsägelsefullt det där är?
Du upplever något, sång och musik, dans, en film, en bok, en middag eller semester. Och allt är bra. Kanske till och med jättebra. Men – detta eviga men – du hade högre förhoppningar. Du förväntade dig att svepas med handlöst av föreställningen, att semestern skulle skimra rosenröd med total avsaknad av gnissel och skav, att middagen skulle förlöpa helt perfekt. Så fast allt var bra, kanske till och med jättebra, så lämnar du med känslan av besvikelse. Det var bra, men inte så bra som det kunde varit, som du hade bestämt dig för inombords att det borde varit. Och besvikelsen tar över.

Där har du nackdelen med förväntningar. Väldigt sällan har jag själv upplevt, eller hört andra yttra sig i termer om att förväntningarna blev med råge överträffade. Det händer. Men ack så sällan. Desto oftare grusas förväntningar.

Krasst sett verkar det som att saker och ting sällan lever upp till förväntningar, och än mer sällsynt är det att de överträffas. Så vi bäddar för besvikelse. Känslan av att snuvas på konfekten, inte riktigt få det där färgsprakande fyrverkeriet som vi i vårt inre målat upp som den enda rättmätiga målbilden. Det som måste ske för att vi ska bli nöjda.

Varför gör vi så? Varför lär vi oss att bädda för besvikelse på detta vis?

Jag har tidigare skrivit om förväntningar och överenskommelser. Men detta handlar om något annat. Onekligen är det svårt skapa en överenskommelse med en bok om vilken upplevelse jag ska ha när jag läser den. Vad jag kan göra är dock att förändra mitt förhållande från ett av förväntan till ett av förhoppning.

drömbilden

Den ljuvliga poolen! Innehöll den varmt eller kallt vatten tror du?

När jag hoppas att något ska bli underbart, är det (åtminstone för mig) mycket enklare för mig att släppa taget och bara vara i det. Leva mig in, med hull och hår, njuta av upplevelsen, utan att jämföra den mot en inre föreställning. Jag hoppas att det ska vara bra, och det är bra. Besvikelsen uteblir till skillnad från när jag väntar att något ska vara på ett visst sätt och verkligheten sällan motsvarar min inre fantasiskapade drömbild.

Själv försöker jag få syn på förväntningar som dyker upp, och samtidigt så är jag observant på mitt språkbruk. Jag väljer medvetet ordet förhoppning, som för mig bär bubblet, champagnebubblet, pirrande i benen, det som kan komma att bli, istället för ordet förväntning, som bär en mycket mer livlös energi. Den är fast, given, inte alls bubblig och formbar, på något vis.

Ja. Jag vet inte jag. Kanske är det bara semantik, helt i onödan, meningslösa funderingar och val av ord?

Fast. Nej. Det är inte det. Inte för mig. Jag väljer förhoppning över förväntning alla dagar i veckan, för det gör mig friare att vara i en upplevelse, fullt ut. Gör mig friare att leva mig in i – och ta emot – upplevelser, utan en inre måttstock att jämföra dem mot. Det ger mig mer champagnebubbel i livet; något jag verkligen njuter av!

Ska ni skiljas?

Ska ni skiljas? 
Nej. Vi fortsätter vara gifta. Vi älskar varandra, och det känns rätt, just nu, att ge kärleken utrymme och ljus, näring och omsorg!

Ska ni flytta ihop igen då?
Nej. Vi fortsätter bo under två tak. Vi älskar varandra, och vi vill vara tillsammans. Och i det tillsammansskapet känns det rätt, just nu, att vara särbo.

Men varför det? Om ni älskar varandra, och vill fortsätta vara gifta, varför flyttar ni inte ihop igen då?
För att det känns bäst i stunden att fortsätta på inslagen väg. Att inte skava och nöta på varandra, varje enskild dag, utan låta kärleken, och längtan, få växa till sig, lite mer ostört. Vi ses varje vecka, vi pratar i någon form dagligen, vi hjälps åt med sådant vi kan göra för varandra och för barnen (både de små och de stora). Och vi låter längtan efter en kram, en kyss, ett hett famntag, växa, föröka sig, och gläds därvid desto mer åt att ses.

Men barnen då? Har ni barnens bästa för hand?
Ja. Hela tiden. I allt vi gör. Att vara bra föräldrar – tillsammans, och var för sig – är något vi uttalat haft för hand under de senaste månaderna. Att aldrig släppa det faktum ur sikte, att vi är föräldrar. Ihop. Oaktat var vår kärleksrelation tar vägen, hur den ser ut i stunden och vad den månde utvecklas till över tid, så är vi föräldrar, ihop. Att värna föräldrarelationen, och därmed familjerelationen, är något av det viktigaste vi kan göra. Det är kontraktet som skrivs när två vuxna bildar familj. Att ha barnet/barnen i centrum – och samtidigt aldrig glömma bort att barn mår bäst med välmående föräldrar. På detta vis gör vi vårt bästa för att ta hand om oss alla!

Jaha, men det känns ju lite kallt och beräknande nästan. Som att ni rationellt kommit fram till det som är bäst för er just nu?
Ja. Kanske det. Fast… kanske inte på samma gång? För både hjärta och hjärna varit oss till stor gagn i denna process. Vi älskar varandra, i grunden. Det har blivit tydligt det senaste halvåret. Och kanske, just för att vi älskar varandra, och samtidigt båda känner att en förändring gentemot ”hur det var förut” är något vi önskar, så väljer vi särboskap.

Med öppna ögon, öppet sinne och öppet hjärta.

Med mindre förväntningar och mer samtal och sårbarhet.

Där vi går veckoliga promenader, och pratar. Om allt. Om himmel och helvete. Om drömmar, kärlek, önskemål. Om praktiska saker som tandställning och datorspel, om barnens väl och ve, om senaste nytt på jobb. Om kvalitetssystem och semesterresor. Likväl som om farhågor, funderingar kring något vi hoppas vi missförstått, förväntningar som dyker upp och försöker nypa till.

Samtal som redan givit sådana gåvor. Insikter. Närhet. Värme.

Samtal, där vi tillsammans hjälper varandra att var och en för sig, likväl som tillsammans, bryta mönster som inte längre fyller en funktion. Mönster som är kvarlevor av tidigare erfarenheter, mönster som görs bäst i att sättas under lupp, för där görs det tydligt att de inte gör något gott, i den form de bestått tidens tand. Nedslitna och felapplicerade gör de livet svårare.

Kärlek på tillväxt

Kärlek på tillväxt!

Ett särboskap där jag har en mycket starkare känsla av att vara nära, än då vi bodde under ett tak, och jag emellanåt upplevde en ensamhet som smärtade. Samhörigheten mellan oss, så mycket större nu. Större, och på tillväxt, styrkt av små (och stora) bevis på kärlek och respekt. Ett särboskap, där vi enklare ger varandra utrymme för olika behov och önskningar. Där vi kan finnas, för varandra, och samtidigt ge oss själva plats att landa, att lära, att leva.

För mig, är detta att Leva i centrum för mitt varande. Inte överleva. Utan verkligen Leva. Och eftersom våra tankar kring vad det innebär att Leva är (delvis) lite olika, blir det mindre av ett potentiellt bekymmer, och snarast en större källa till spännande saker att ta med till stunder av Oss, genom att vi nu väljer varandra, väljer särboskap, väljer att bejaka den kärlek som finns.

Och jag ser det. Jag ser hur vi ger insikter större utrymme, delar slutsatser med varandra, bryter mönster. Hjälper varandra bryta mönster! Hjälper varandra, nyfiket, öppet och med omsorg; varm kärleksfull omsorg. Förmågan att inte falla för den initiala känslan som – liksom för Alice – leder ned till Underlandet. Fällorna, dolda av falluckor, inte längre lika enkla att falla i. Mer observanta, på oss själva, och därmed på dynamiken oss emellan. Och vilja att skapa ett gott samspel, mycket mer uttalat än då vardagen sliter, nöter, skaver.

Vi väljer att vara särbo, för att vi älskar varandra!