Idag är det Internationella kvinnodagen och jag passar på att skriva en lovsång till kvinnan, som dag för dag låter sig själv bli det hon har inom sig att bli, som dag för dag är allt det hon har potential att vara. Till kvinnan, som dag för dag reser sig ur sängen, kliver fram ur skuggorna och lever livet.

Till dig, som inspirerar mig att vara. Tydlighetens mästarinna, bangar aldrig från att ställa frågan som andra räds att ställa. Med ett varmt och stort hjärta, som blir desto större och än varmare, just för att du är så tydlig.

Till dig, som under åren jag känt dig vuxit så enormt. Vidgat din komfortzon så oerhört mycket, något jag tror – vet! – att du faktiskt ser själv, med viss förundran. Men inte kan väl jag? Jo. Du kan ju det. Och jag tror du på sista tiden börjat lita än mer till din inre kraft och styrka; Äntligen!

Till dig, som för ett år sedan gjorde en sådan tankevurpa att du själv förundrades. Premisserna förändrades. Och du – du valde vägen som var dig helt ny. Du vågade, modigt och sårbart tog du steg efter steg in på en väg som förändrat dig i grunden.

Till dig, som vacklar mellan att leva i det okända, och modigt anträda livsresan utifrån den utgångspunkten. Och samtidigt fajtas du med driften att veta. Men du bangar inte du heller. Kliver utanför normerna, vågar säga Nej, säga ifrån, göra saker på ett annat vis.

Till dig, som visar mig på ett annat sätt att leva, ett rikare, mer njutningsfyllt liv. Tillåtelsen, utforskandet, blottläggande. Du går före och jag, jag kan smyga efter lite försynt. Tittar och lär, vågar, lite mer, för varje gång jag doppar tårna i din livsupplevelse.

Till dig, som släpper taget om konventioner, svävar fri, och sen, ur längtan så stark, dyker djupt ner i jorden, ankrar dig, förbereder dig, satsar allt. Letting go för att kunna let come that which may. Och hela tiden med en starkt pulserande kärleksenergi som är så underbar att vara i.

Till dig, som är så modig. Går på nit efter nit, och ändå fortsätter du. Idogt anträder du vuxenvärldens väg, rikare, klokare, visare än jag nånsin var i motsvarande ålder. Hudlös och modig. Vilken kombination!

Till dig, som än en gång kastar loss. Ånyo byter plats, och tryggt vet, av egen erfarenhet, att rötterna snart nog rotat sig, grävt sig djupt ner i myllan, och där låter ny energi flöda upp genom dig.

Till dig, som tagit emot livets hårdaste smäll, bara för att resa dig, likt Fenix ur askan, visare, vackrare och mer levande än nånsin förut. Vilken förebild!

Till dig, som möter världen så mjukt, och ändå så starkt. Ännu en vars energi är som en varm omfamning, hos dig kan jag vila, fast samtidigt dyka djupt ner i sorg, rädsla, oro. Trygg, varm, omhuldande, bjuder in till att öppna upp, även det där jag kanske undviker att öppna upp inför andra. Så icke med dig.

Till mig, som ? Ja. Vad gör jag? Vad är jag? Modig? Ärlig? Nyfiken? Ja. Svag? Rädd? Ledsen? Ja. Längtande? Kärlekstörstande? Osäker? Ja. Generös? Glädjespridande? Stark? Ja. Så därför sjunger jag en lovsång även till mig, som för varje dag låter lite mer av mig träda fram, där slöjorna lyfts bort, en efter en, medvetet och självmant, för att möjliggöra ett liv som levs, med allt vad det innebär.