Jag vet att jag har dem. Förväntningar. På allt och alla. Förväntningar på hur de jag älskar ska vara, agera, uppföra sig, gentemot mig och andra. Jag har dem på mig själv med. Kanske ännu mer än på min omgivning?
Jag synar dem; vill gå på upptäcksfärd och hitta dem, som dolda skatter – för det kanske de är? Så länge de förblir i det dolda gör de egentligen ingen nytta, snarast tvärt om, så där faller måhända liknelsen en smula, men när jag väl grävt upp dem finns möjligheten att omvandla dem till överenskommelser, med mig, med dig, och därmed skulle jag kunna få reell glädje av dem. Kanske?
Ja. Jag vill upptäcka dem, syna dem, sätta dem under lupp och se, om de är något att lägga krut på eller ej. Om det finns något i dem som jag verkligen vill. Om de är något att bygga en överenskommelse kring. Om det finns något av reellt värde i dem, något jag vill lyfta, med mig, och med dig, och se vad för typ av överenskommelse vi kan åstadkomma. Om det finns något i dem, som även du ser ett värde i. Om så är fallet, så är en överenskommelse en mycket bättre bas att stå på än förväntningen, som lägger fälleben på oss, på mig åtminstone, gång efter annan, stup i kvarten. För förväntningen bär inom sig att jag aldrig når över nollstrecket. Om den inte uppfylls, är jag på minus, och om den uppfylls hamnar jag på noll, för Jag förväntade mig ju faktiskt det!
Jag vill också belysa dem av ett annat skäl. Jag vill se om de överhuvudtaget är rimliga. Om de bygger på något jag vill, eller om de egentligen bara är ekon av andras röster, ekon som hörs inom mig, fast de inte hör hemma i mig. Får jag syn på dem, är det så mycket enklare att visa dem till utgången. Annars är risken att de hänger kvar, likt objudna gäster. Och varför skulle jag vilja ha det så?
HERO - the coach 
Pingback: Ett budskap! | HERO – the coach
Förväntningar kan vara både bra och dåliga. Pirrande förväntningar på en resa gillar jag. Men oftast är förväntningar bara jobbiga då de sällan blir som man tänkt och önskat. Det gäller att ta saker och ting som de kommer så slipper man bli besviken.
Jag lutar mer och mer åt att förväntningar enkom är av ondo – och har därför delat upp det i att jag försöker få syn på förväntningar och göra om dem till överenskommelser, medan det där pirriga för mig är förhoppningar, som jag inte har samma ingång till. En förhoppning kan inträffa eller ej, utan att jag blir sur och grinig, liksom. 🙂 Och ja – det är för mig precis det du säger med att ta det för vad det är!
Dessa förväntningar… Jag har dom också. Och min besvikelse blir så stor när andra eller jag själv för den delen inte lever upp till dom. I mitt fall så nästan förutsätter jag numera att jag ska bli besviken och när jag sedan blir det så bekräftar det… ja.. vad bekräftar det..? Att jag har för höga förväntningar eller är det folket som inte klarar av att…
Ja, mina tankar blir ofta lite snurriga när jag försöker se inom mig själv och kanske försöka få lite självkännedom och insikt. Men hur svårt det än kan vara att göra det ibland så tror jag att det är otroligt viktigt.
Men exAkt! Det e ju just det som är nackdelen med förväntningar. Om de blir uppfyllda ja, då e jag på Noll för ”jag förväntade mig ju faktiskt det” och blir de inte uppfyllda hamnar jag på Minus.
Obra!
Och ja – väldigt viktigt, och intressant och spännande och överraskande och stundtals skrämmande!
❤
Pingback: Förväntning mot Förhoppning | HERO – the coach