Att möta marken

100 Facebook live på raken firar jag med en löprunda som gav upphov till dagens Live-ämne:

Jag sprang och kom ihåg Anders Nordströms förklaring om skillnaden mellan att trycka ifrån marken med foten kontra att lyfta foten från marken, mer om det i podden Pace on earth avsnitt 62 med just Anders Nordström som Sveriges fotguru. som jag verkligen rekommenderar.

Sprang vidare och med ökad medvetenhet om hur foten mötte marken skiftade jag från att trycka ifrån, till att lyfta bort foten från marken. Och jo… det gör skillnad! Ganska coolt att man bara genom att tänka på det kan åstadkomma fysiskt förnimbar skillnad.

Jag använder barfotaskor (ja, en omöjlig kombo egentligen, men grundpoängen är: en sko som skyddar från väder och vind men inte så mycket mer än så, borde egentligen likna en socka mer än en sko) sedan tre-fyra år sedan och har definitivt ändrat mitt sätt att gå sedan dess – inte minst eftersom man behöver ändra sitt sätt att gå i vid ett skifte från ”vanliga skor” till barfotaskor. Fortsätter man gå på exakt samma sätt som tidigare så kommer man få problem. Problem som delvis sänkte barfotatrenden (Anders Nordström nämner i podden att det egentligen är perioden med uppbyggda och dämpande skor som sticker ut i vår mänskliga sko-historia), och la skulden på skorna. Med lite flyt har vi kommit längre idag, så att alla som börjar med barfotaskor (eller de facto börjar gå/springa barfota på riktigt, vilket jag också gör mycket mer idag än för bara några år sedan) förstår att de också behöver lära om hur de möter marken.

Just den hjälpen fick jag i samband med min övergång till barfotaskor av Tommy OlaussonRunfeeling/Walkfeeling (rekommenderas varmt). Men långt innan dess ändrade jag mitt sätt att gå – tack vare hjälp av min fantastiska väninna Eva-Britt som utifrån Mensendieckpedagogik fick mig att tänka på hur jag satte ner min häl i marken, något som i hög utsträckning påverkade min gångstil. Från att ha pronerat enormt är min pronation nu modest.

Det är mycket med detta som fascinerar mig, inte minst hur kroppen är ett helt system som hänger ihop, och jag inser när jag lyssnar på podavsnittet att jag har oändligt kvar att lära mig. Men jag förundras också av vad som blir möjligt när jag (och du!) är villig att lära av och lära om vilket bygger nya hjärnbanor. Det påverkar hur jag för mig och rör mig i världen. Och hur jag möter marken är en del av det: Trycker eller lyfter jag mig från underlaget?

 

Ola Berg inspirerar till en målbild att sträva efter 

Sedan i höstas går jag och lär mig spela gitarr, varannan måndag efter körövningen, tillsammans med två andra hugade gitarrhungriga själar. Och vår lärare så klart. När han låter händerna rinna över gitarrens strängar, ljuder den vackert. När jag gör detsamma skramlar det mest.

Jag har velat lära mig spela gitarr ett bra tag, men aldrig riktigt kommit mig för. Plinkeplonkat lite ackord, hjälpt av en gitarr-app på fånen, och fick ju en crash course på Dooify vilket definitivt kastade mer bränsle på brasan, men inte tillräckligt för att ge mig själv kicken i häcken att ta tag i det. Själv.

Så när min lärare kastade ut en förfrågan efter hugade spekulanter så hoppade jag, glatt, på! Sedan dess så spelar jag, åtminstone fyrtio minuter varannan måndagkväll, och plinkeplonkar emellanåt lite hemma också. Men det är där min stora potential ligger gömd – i att ta mig tid, om så bara fem minuter, varje dag. Nöta ackorden, just nu har vi avancerat till barréackord, startat med F och nu också lagt till Bm (för att kunna spela Rod Stewarts Sailing). Och varje varannanveckasmåndag när jag med tafatta händer greppar gitarrhalsen och börjar ta ackord efter ackord, så vet jag att jag behöver ge gitarren mer uppmärksamhet. Jag behöver öva mer. Öva öva öva!

Och vaddå behöver? Vill? Vill jag inte? Bevisligen inte. Än. Men det pockar på, mer och mer, just viljan. Att kunna greppa gitarren och börja plinkeplonka och ackompanjera mig själv, sjungandes någon gammal slagdänga. Påminns om Ola Bergs analoga Spotify och drömmer om dagen då jag kan lägga ens en låt till min analoga dito. Ola har en ”kortlek”, med namn på låttitel och artist, för alla de låtar han lärt sig. Varje år lägger han till några låtar till sin lista, och kan då när som, givet att han har gitarr och analoga Spotify-kortleken med sig, dra av ett par låtar, gärna tillsammans med andra. Himla mysigt upptäckte jag själv när vi satt på en orange picknickfilt i Almedalen 2016 och jag fick välja ett par favoritlåtar att sjunga tillsammans.

Där en målbild som lockar mig, och även om jag ännu inte har en enda låt på ”min lista” så har jag embryon. Imagine. Sailing. Everybody hurts. Still haven’t found what I’m looking for. Nu tändas tusen juleljus och Stilla natt. Och ett par andra låtar också. Dags att lära mig några av dem fullt ut! 

Nyttan i att sätta mig i ”skolbänken” och vara total nybörjare går mig inte heller förbi. Det är oerhört lärorikt att testa på Nybörjarens anfallsvinkel emellanåt. När det där som ser så enkelt ut när någon annan gör det, kan  vara så ofantligt svårt att åstadkomma själv. Jag menar, försök du få fingertopparna att böja sig över strängarna i Bm, så att det faktiskt låter som det ska. Inte är det enkelt inte! Men med lite envishet och tid *öva öva öva* så vet jag ju att det går lättare och lättare, och till slut så sitter det där. Så är det ju med det mesta! När vår körledare plockar fram ett nytt stycke för mig och resten av kören att sjunga händer ju detsamma. Rösten och rytmen och klangen och dynamiken och artikulationen och andningen… allt ska de synka, och det gör de aldrig på första försöket. Men med lite övning så kommer det, och ett tu tre kan ett stycke som initialt inte alls lockade, helt plötsligt visa upp sig i all sin skönhet. Och det bär med sig en alldeles speciell känsla av tillfredsställelse, måste jag säga. Och större blir den, ju mer bängligt det var inledningsvis, allt som oftast. De där styckena som jag inte alls kunde förstå, de ger den mesta tillfredsställelsen när de väl sitter. Lite motstånd ger stärkta muskler – på alla plan, så även i lärandet!