Ibland blir det mindre bra

Städa, städa, städa.

Det här med att vara AirBnB-värdinna tar på krafterna. Putsar tom speglar och passar på att plocka ner (och putsa!) vinter-innerfönsterna i köket.

Bär ner dem i källaren och får syn på sidan av frysen, där jag skrivit ’Hello, sunshine’ inom ett hjärta, med svart whiteboardpenna. Det blev aldrig riktigt snyggt så jag tar tillfället i akt att ta bort det med fönsterputsen.

Tror jag ja.

Det som funkade finfint på whiteboardtavlan går bet på frysen. Så jag tar fram en röd whiteboardpenna och gnuggar noggrant in det över alla spår av min frys-hälsning. Tar fram trasan med fönsterputs igen och börjar torka bort det röda och också det underliggande svarta intorkade, är teorin.

Det funkar dåligt kan jag meddela. Det röda smetar ut sig istället för gå bort. Blir lätt desperat och gnuggar sonika ut allt det röda så det blir jätterött och jättefullt.

Tar fram nagellacksborttagningsmedel, och har tillräckligt med sinnesnärvaro att testa i bakkanten av frysen. Dålig idé! Den förstör frysens ytterskikt.

Googlar.

Tar fram T-röd. Testar också det på ett hörn, händer inget med ytskiktet men tyvärr knappt något med den stora röda flammiga blaffan mitt på frysen heller.

Gnuggar, gnuggar och gnuggar lite till. En flyktig tanke av att förbanna mig själv för att jag överhuvudtaget skrev på frysen, men än mer att jag skulle ge mig på detta just nu, med AirBnB-gäster på ingång…

Tar fram galltvål. Gör inte mycket skillnad det heller. Mer än att jag ser att mekanisk nötning nog kommer göra skillnad, om jag gnuggar en timme eller två eller tio.

Hämtar så ett suddgummi. Tänker att det kan inte bli värre i alla fall. Och helt rätt. Det börjar försvinna. Ja! Det funkar. Suddar. Tar ett foto. Suddar, suddar och suddar tills jag har ont i tummen! Med suddgummits hjälp får jag bort 90-95% av det röda. Och lika mycket av det underliggande svarta.

Torkar av med trasa en extra gång och vet med mig att jag ska sudda ännu lite till, men nu är det tillräckligt presentabelt, så jag nöjer mig.

Inser samtidigt att ibland blir det inte så bra. Men vad det än var som blev mindre bra, så blir det inte ett dugg bättre av att jag bankar på mig själv!

Uppföljning maj 2019: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Maj har flugit förbi i raketfart, och vilken underbart härlig, fantastiskt, utvecklande månad det varit sen då!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Inte sprungit i maj heller, och gör nu om denna punkt. Har en stortåled som strular lite, tror jag dansat lite för mycket Lindy hop!
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: 7 dopp i maj, och nu känns det nästan sorgligt att vattentemperaturen kryper uppåt så gränsen för vad jag kan ”räkna som kallbad” nog är uppnådd. Jag har satt en personlig gräns på ≤14 grader.
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!): Social-dansat ett par gånger sedan kursen tog slut. Tanken är att fortsätta under sommaren!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat 6 och cyklat knappt 30 mil.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 24/75 böcker. Bloggat om Tjärdalen (bok 5 av 12 på svenska) och The Wind-up Bird Chronicle (motsvarande på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Ojojoj. Endast plinkeplonkat på gitarren 8 gånger under maj. Bättring utlovas!
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: ✅
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: 4-5 samt 18-19 maj tog jag välbehövlig digital sabbat. Har du inte testat, så gör det, om så bara för glädjen i att få återvända till det digitala efteråt! Under juni räknar jag med digital sabbat 6-7, 15-16 och sen får jag se hur det blir i Kenya!

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅Steppar rejält här!
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars. Nådde inte målet i februari, april och maj.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Har funkat bättre under maj, men inte optimalt, så ”Behöver också hitta en bättre rutin så det inte blir en sådan backlog att fylla i kassaboken långt i efterskott” får stå kvar sen förra månaden.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: Månaden har varit så späckad att jag inte får in den på ett foto… utan drar till med två! Pilotomgången av 60 timmars tankespjärn gick av stapeln 8-10 maj och både inför, under och efter har #tankespjärn varit i fokus så klart! Vilken grej. Vilken ynnest! Trädgården frodas och jag får hjälp av goda och kunniga vänner med gröna fingrar – vilken skillnad det gör! Jag inspirerades av Michel och Mariella Issa, har spånat med Janine som dessutom startat Skåne Networking Community på FB som fullkomligt exploderade ur startblocken!. Har sjungit av hjärtats lust (Gaaaalen!), kallbadat (tom på körens sommarfest!) och varit på TEDxSlottsparken-repetition (jag ska vara moderator, ska bli så grymt kul! Går av stapeln 14 juni 2019, livesänds, så håll utkik!), varit på begravning, sett Guds olydiga revben efter boken av Gunilla Thorgren med samma namn – och blev fullkomligt wow:ad! Dessutom hade jag och Monika grymt kul på Party-a-long med Dirty Dancing på Spegeln. Utöver detta har jag hunnit med mycket jobb inklusive en heldagsinspektion från Läkemedelsverket ute hos kund, har städat hus så det stod härliga till, tagit foto och lagt ut det på AirBnB, lagt ut en drös saker till försäljning på Shpock och blivit Särskilt Förordnad Vårdnadshavare till mitt allra första Gode Barn. Stort!

Vad vill jag vara för mig själv?

Hinder? Möjliggörare?
Lekkamrat? Fängelsevakt?
Hejarklack eller mobbare?

Vad vill jag vara för mig själv?
Och vad gör jag för att vara det jag vill vara?
Möjliggörare. Lekkamrat. Hejarklack.

Är jag alltid det? Är jag inte mitt eget främsta hinder emellanåt? Agerar min egen fängelsevakt och mobbare? Jodå. Det händer. Hinder oftare än mobbare, fängelsevakt är en roll jag ikläder mig emellanåt också. Men det som händer när jag väljer möjliggöraren, lekkamraten, min egen främsta hejarklack:
Att ge mig själv lov att leka. Att utforska. Att ta del.
Att njuta. Att skratta. Röra mig. Dansa. Sjunga med till musiken!

Vid Gud, så mycket härligare livet blir när jag ger mig själv utrymme, tillåtelse, uppmuntran, att vara allt det där. Den lekfulla. Den utforskande. Den deltagande. Den njutningsfyllda, som skrattar högt och innerligt och låter kroppen röra sig när den så önskar. Den som dansar gladeligen, utan minsta tanke på hur det ser ut, på att hålla tillbaka, på att inte ta för mycket plats. Dansa, av lust och liv, sjunga för fulla muggar – att leva.

Vad vill jag vara för mig själv?
Den som på alla sätt bidrar till att jag älskar att leva livet!

Tankeverksamhet tar tid

Skriver en rutin. Eller… flera?! Möjligen fyra. Kanske sex. Inte fler. Kanske färre.
Baseras på en handfull existerande rutiner. Indirekt påverkad av eller påverkande ytterligare två handfull andra rutiner.

Läser.
Klipper och klistrar.
Lägger kommentarer och gulmarkerar, funderar och kliar mig i huvudet.

Hur ska jag få ihop det? Så flödet blir tydligt? Så handhavandet följer en logisk och korrekt bana? Så var och en som berörs vet var de hittar vad, och inte själva står där och kliar sig i huvudet när de ställs inför dessa totalrenoverade rutiner…

Läser lite till.
Klipper och klistrar en omgång till.
Tar bort en kommentar och skriver dit tre nya.
Ändrar en formulering här, markerar ännu en sak gul där. Skriver, skriver om, raderar. Byter ut ett begrepp mot ett annat. Ångrar mig. Fast låter det nya stå kvar, gulmarkerat, för säkerhets skull, så jag kommer ihåg det, och inte blir hemmablind.

Läser igenom mitt långa extremt grova utkast, skriver ner alla delrubriker på ett papper, och börjar se… Flödet. Tydligheten. Uppdelningen som följer logiskt givet vad som ska göras, av vem, när och hur. Sakteliga känner jag att jag – kanske kanske – börjar få fatt i ett yttre ramverk som skulle kunna funka…

Och hela tiden fajtas jag med effektivitetsmonstret inombords. Den där rösten som säger: Du måste vara effektiv, Helena. Kom igen, skriv, skriv, skriv, vad är det som tar sån tid, varför skriver du inte bara klart rutinen/erna? Kom igen, du slösar tid, du är inte effektiv, du är inte produktiv, kom igen, kom igen, kom igen! Basta – bli klar med utkast åtminstone, pronto pronto!

Och samtidigt vet jag att det inte funkar så.
Vissa saker måste få lov att ta tid. Och det här är en av de sakerna.

Vis av erfarenhet från projektet för ett par år sedan då jag skulle skapa en helt ny kvalitetsmanual baserad på en vildvuxen skara rutiner, instruktioner och blanketter. Även där var det en kringelikrokig process för att nå i mål. Och i mål kom jag. Och manualen blev strukturerad, logisk, förståelig och förenklad, inte minst! Det tog sin tid dock. Inte gick det snabbt inte. Och det var kanske inte så mycket den faktiska läs- och skrivtiden som egentligen gjorde att det tog tid, utan snarast det faktum att materialet behövde landa i mig. Landa, smältas, brytas ned i beståndsdelar och sakta sakta, som vore jag puppan som höll utrymmet där larven i säkerhet kunde genomgå sin transformation (transmutation!) till fjäril innan den slutligen var redo att ta sig ur puppans begränsande väggar.

Tankeverksamhet som denna måste få lov att ta tid. För det tar tid.
Åtminstone om jag strävar efter att göra ett bra jobb, och inte enkom ett snabbt dito.

Kan alla människor förändras?

Kan alla människor förändras?
Ja. Så klart de KAN! Människan är i ständig förändring, oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Men huruvida alla är VILLIGA att förändras, medvetet, det är en helt annan fråga.

Det finns många talesätt som jag kopplar till det här med förändring, som jag reagerar på. Ett lyder Med ålder kommer visdom. Nej. Inte automatiskt. Ålder KAN leda till visdom, och för de flesta både hoppas och tror jag att det gör det, men för alla? Nej. Ålder leder i n t e per automatik till visdom.

Ett annat talesätt säger att Vi lär av våra misstag. Nej. Inte automatiskt. Ett misstag KAN göra att vi lär oss, och för de flesta hoppas och tror jag att det gör det, men för alla individer, vid varje misstag de gör? Nej. Så funkar det inte. Och jag är är den första att räcka upp handen här, för har jag gjort samma misstag fler än en gång? Jajamensan!

Förändring kräver en insats. Det blir inte bara (bortsett från den än så länge oundvikbara åldrandeprocessen). Och även om jag rationellt sett vet att alla människor inte kommer att välja förändring, så väjer jag inte från min medvetet naiva syn att tro gott om alla, även om deras förändringsbenägenhet och -vilja. Fast jag vet att sannolikheten för att det blir så är extremt låg.

Själv är jag väldigt glad i förändring, annars skulle jag inte älska att ge och få #tankespjärn på det vis jag gör. Jag vill gärna att det ska hända saker, vill utvecklas och expandera som person. På alla plan. Men jag har inte alltid varit sådan, långt från. Därför är det med stor empati och utifrån personlig erfarenhet som jag ser att det självfallet finns olika skäl – mer eller mindre relevanta – till varför människor medvetet motverkar förändring, men i grunden ligger det mycket (mest? bara?) rädsla bakom det.

Är det så enkelt att det handlar om ovana vid det okända? Känslan av förlorad kontroll? Att våga stå i jag vet inte vad detta kommer leda till utan att vända om, drämma igen dörren till det nya, och springa snabbt som ögat därifrån? Summerar talesättet Jag vet vad jag har, inte vad jag får människans förändrings-o-benägenhet? 

 

Sluta inte tro

Kom i samtal med Michel Issa via LinkedIn och Instagram, och fick nys på det kombinerade nätverks- och insamlingsevent som de i detta nu håller runt om i Sverige. Bokade en plats och cyklade som ett jehu till Altitude Meetings för att ta del av Sluta inte tro där alla insamlade medel oavkortat går till Michel och Mariellas arbete i Syrien.

Min vana trogen doodlade jag under kvällen, det är för mig ett sätt att komma ihåg det jag hör. Samtidigt som jag doodlar sker det en simultan reflektion; jag skriver inte oreflekterat ned det jag hör. För de som tagit del av Sluta inte tro, eller för Michel och Marissa själva, kanske det går att uppfatta mina små opponeringar i doodlen, men det är irrelevant i det stora hela.

Det jag framför allt tar med mig av igår är följande tre punkter:
* Tänk ett större Vi.
Vilken ljuvlig fras, och som jag förstår det en grundläggande drivkraft för Michel, en fras (och drivkraft) han fått sig till dels av sin bror, som agerar Michels spirituelle guide och förebild.

* Låt dina handlingar visa vem du är.
Eller som Seth Godin uttrycker det, parafraserat, det är inte genom att lyssna till en människas ord du tar reda på hur hen verkligen är, utan genom att titta på hens handlingar. Inte för inte vi har ordspråk som mycket snack och lite verkstad. Och här inspirerar verkligen paret Issa, i både ord och handling! För självfallet är det allra bäst när ord och handling är ett, och vi lever som vi lär.

* Så mycket som är möjligt om vi bara gör! 
Både Mariella och Michels delar av kvällens event pekar på just detta: gör.
Gör! Agera! Ser du något som är galet, spännande, inspirerande, helt åt pipsvängen snett… agera! Ta tag i det, och kriga på, för att använda Michels ord. Samtidigt som Michel var väldigt tydlig med att du självfallet också måste säkra din egen försörjning. Inte minst det uppskattade jag enormt att höra, eftersom det är en twist som emellanåt glöms bort i denna era av inspirationsföreläsare till höger och vänster som uppmuntrar till att följa ditt hjärta och självförverkliga dig. Och det är klart du ska (for the greater good, som det heter!), men glöm inte bort det basala. Pengar till mat, kläder och hyra osv måste finnas på plats först!

 

Att ta illa vid sig.

Jobbade i trädgården tillsammans med D. Drog ogräs ur sorgligt försummade odlingsbäddar, strödde ut blodmjöl, täckte med tidningspapper, vattnade, på med en halv säck kogödsel/bädd, krattade, på med en säck jord/bädd, krattade på nytt ut det jämnt och fint, vattnade lite till och satte sedan ut förkultiverade pumpor och grönkål, allt under ett ständigt böljande samtal om det ena och det tredje.

Ann Heberlein, Publicistklubben, Navid Modiri, #metoo, Gaia, Greta Thunberg och klimatkrisen, medvetenhet, en idé om en podcast, katten Pop och det faktum att jordärtskockor älskar äpplen, så med fördel planterar jag sådana i  bädden som ligger precis vid ena äppelträdet. Högt och lågt, stort som smått.

Men så, ett tu tre sa han något som fick mig att stanna upp:
Du kan inte ge illa vid dig,
du kan bara
ta illa vid dig.

Just så är det!
Därmed inte sagt att jag inte kan bete mig som ett svin, för det kan jag så klart. Men det är en annan sak. För oavsett hur jag beter mig, så har du fortfarande valet om du ska ta illa vid dig eller ej.