290 anteckningar, som inte hjälper mig ett dyft!

Bloggtorka.
Eller kanske snarast trött, slut i rutan, liksom.
Öppnar Evernote, skriver in bloggidé och får upp 290 anteckningar.

Gisses.
Tvåhundranittio anteckningar med idéer och uppslag till blogginlägg.
Garanterat ett stort antal som jag inte alls skulle vilja skriva något om.
Garanterat ett stort antal som jag definitivt både skulle kunna och skulle vilja skriva något om.
Fast pallar ju inte.

Inser när jag scrollar anteckning efter anteckning att det bloggtorkan handlar om är att jag egentligen är lite för trött för att kläcka ur mig något upplyftande, insiktsfullt, lärorikt eller reflekterande.
Så det gör jag inte helt enkelt.

Ridå.

 

Kram!

Just nu e jag alldeles slut i skallen. Det har dela varit en intensiv vecka men framför allt en intensiv dag. Skönt att vara så där trött, samtidigt som jag just nu mest bara känner för att lägga mig på soffan och pilla mig i naveln. Det blir det nog så också, men fixa i ordning rotsaker i ugn. Undertiden de blir klara, och innan det är dags att steka halloumi, så kan jag nog hinna med lite navelpilleri.

Ska bara se till att jag får en kram av maken först (ja, ännu en, fick en när han kom hem från jobbet nyss), känner ett visst behov av lite värme och omtanke. En varm kram, stödjande, stärkande. Det vill jag ha. Och jag skickar en till dig med!

Kram

Rädsla, hissen, tredje ögat osv

TröttHar haft en alldeles fantastisk dag, med en talk, en walk, ett lunchmöte, en walk till och sen en middagsdate. Helt magiska möten.

Så det finns  mycket jag skulle vilja skriva om idag, men jag är helt enkelt alldeles för trött.

Så mina tankar om rädsla som budskap, hissliknelsen och min relation till mitt tredje öga får helt enkelt vänta till en annan dag.

För nu är det läggdags. Godnatt!

Trött

Sitter på planet till Los Angeles och sista helgen av Supercoach Academy 2014. Tänk som tiden går. Utom just när man sitter på ett transatlantiskt flygplan så klart, för det är onekligen något av det segaste som finns. Testar Norwegians Dreamliners som flyger direkt mellan Köpenhamn och Los Angeles, vilket visserligen innebär en låååååång flygtur på dryga elva timmar, men i gengäld gör att jag slapp byta någonstans i Europa för fortsatt flygning över Atlanten. Den kortare totala restiden väger mer än väl upp för obehaget att sitta stilla så här länge i ett svep.

image

I skrivande stund är det 52 minuter kvar till landning och det kryper av trötthet i mina ben. Närmast olidligt. Lite har jag mig själv att skylla för jag har inte sovit alls. Bidde inte så bara. För första gången någonsin flyger jag Premium (och det var ändå bland de absolut billigaste alternativen för överfarten) och har bred stol, som är ganska rejält tippbar, så jag har legat ner och vilat en stund, trots att jag aldrig somnade.

Planet lyfte vid tre-tiden på eftermiddagen och vi landar vid fem/sex-snåret på kvällen, så snart ska jag få gå och lägga mig ändå. Fast det där är bra underligt – här reser jag i ett halvt dygn, och ändå kommer jag fram bara ”någon timme efter jag lyfte” liksom. Nackdelen med det är ju just tidsskillnaden som är hela nio timmar. Det kan bli tufft. Och denna gången har jag bara en dag att acklimatisera mig innan det är dags för kursen, så håll tummarna för att jag lyckas hålla mig klar i knoppen på torsdag!

image

(Lite tillägg: här redo för sängen, igårkväll, och nu när jag publicerar detta har jag sovit gott en hel lång natt! Bra start på min USA-vistelse!)

Har du någon huskur för hur man på bästa sätt klarar av jetlag?

Awesome

Lite trött, efter en intensiv dag. Eller snarare, ett par riktigt intensiva veckor. Känns nu. Dags komma ikapp, samla ihop mig, ladda batterierna.

Ett sätt att göra det är att titta/lyssna på ett pep-talk från Kid President:

Tänker lite till… Jag kunde jag hushållat lite bättre på resurserna kanske. Jag tycker det är svårt dock, och det framgår nog i de flesta forum. Till exempel fick jag idag följande tweet från kloka Leili Falsafi på Twitter:

20130226-205339.jpgLigger mycket i det. Jag tycker om att känna, toppar likväl som dalar. Men det gör också att jag ibland (fast mer och mer sällan måste jag tillägga!) laddar ur. Min telefon varnar när batterinivån går under 20% – en sådan larmfunktion skulle jag behöva! Har du något tips eller råd, så tar jag tacksamt emot dem.

Men just nu ska jag göra slag i saken, publicera detta blogginlägg, stänga datorn, gå till sängs och låta hjärna och kropp koppla av och repareras under en god natts sömn. Gör det samma du! Jag ger dig Kid Presidents visdomsord att ta med dig:

We were made to be awesome!
– Kid President