Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Bortom lindbersån

Publicerad den av
4

I strålande solsken under molnfri himmel tog jag mig ut för en dryg timmes trädgårdsarbete. Drog på mig trädgårdskläder och valde ett par sedan länge kasserade tofflor till fötterna.

Fyllde två kassar FRAKTA medium med ved och städade bland alla småpinnar jag samlat på mig de senaste somrarna, småpinnar som funkar perfekt som spinkeved.

Drog bort gammalt nedvissnat från bär-rabatten, från den perenna bronsfänkålen, kärleksörten, bolltisteln och pionerna. Gick fram och tillbaka mellan trädgården innanför huset och trädgårdstunnan ute vid gatan.

Ställde mig vid hallonsnåret som omärkligt övergår till perennrabatten som i stora drag består av höstanemoner och flox, bådadera blomster som lämnar efter sig gott om gammalt och nedvissnat.

Suckade lite.
Var börja, liksom? 

Tog ett par drag i döda hallongrenar, tänkte Nej, jag ger upp, men drog i några fler, och några fler. Fast så mycket mer än en tjugondel av allt rörde jag inte. Det finns kvar till en annan dag.Fotograferade den gamla fönsterkarmen som hänger i lindbersån som ett fönster till trädgården bortom bersån. Busade med katten Pop som satt på trädgårdsbordet och njöt av solskenet.

Funderade över vad mer jag skulle göra, om något, när jag räddades av en fråga från det lokala PoGo-gänget om jag ville haka på en raid på lilla lekan. Absolut, svarade jag och traskade kvarteret ned. Väl där tittade jag lite förvånat ner på mina fötter. De smärtade. På ett underligt och ovant vis.

Klev ur tofflorna, som under många år var trogna följeslagare. Först på (dåvarande) Pharmacia & Upjohn, där jag hade dem som kontorsskor under ett drygt års tid. Sen som trädgårdstofflor under säkerligen fem-tio år till. Har inte använt dem på åratal, och sedan 2014 har jag gått allt mer i så kallade barfotaskor. Numera är barfotaskor det enda jag går i.

Utom nu då. En och en halvtimme i ett par gamla tofflor och fötterna smärtade – av de förunderliga utbuktningarna i tofflorna. Stöd för hålfot och annat som gjorde tofflorna till favoritskor för mig back in the days; jag minns hur jag tyckte de var så mjuka och sköna att gå i. Men nu… Huvaligen, sa mina fötter, en sådan styggelse! De där skorna förhindrar oss att vara som vi är skapta för att vara, de gör det svårt för oss att fungera som avsett. 

Så jag knatade hem när raided var genomförd, och lovade mina fötter på heder och samvete att skaffa ett par bättre skor till trädgårdsarbete, skor som inte gör mina fötter ont.

Med kroppen i fokus – februarireflektion

Publicerad den av
2

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus och onekligen har jag haft ett annat typ av fokus på kroppen även årets andra månad. Också. För visst har jag loggat både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för februari ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 25 av 29 dagar
–> cyklat 35 mil
–> promenerat 4 mil
Wim Hof-andats 29 av 29 dagar
Gått till sängs före kl 22 14 av 29 dagar
Skärmfri tid efter kl 21 6 av 29 dagar
Kallbadat eller -duschat 8 gånger

Smart våg
Den16 februari kl 11:14 ställde jag mig på Almas smarta våg igen. Då visade den följande:
68.3 kg (med kläder)
29,8% fett
50,5% vatten
37,6% muskler
3,8 kg ben

Huksittandet då?
Naprapatjonas utmaning med 30 minuters huksittande i 30 dagar, som drog igång den 4 januari körde jag inte ända in i kaklet, men jag har fortsatt huksitta. Någon minut om dagen blir det, alltsom oftast, antingen när jag gjort min dagliga morgonsjua och SMSar min dagliga reflektion till min sjua-kompanjon, eller när jag borstar tänderna och/eller håret. Men jag har också börjat stå på ett ben när jag borstar det ena eller andra, för att stärka min fotstyrka genom att stå på ett ben är också något jag vill ha fokus på under året.

Morgonsjuan
Även under februari har Naprapatjonas rygg-tips följt mig, men inte dagligdags. Jag har tom lagt in ytterligare en sak i min Way of life-logg, och det är när morgonsjuan är ”lite mer än en vanlig sjua”, och tio gånger i februari så körde jag lite mer än sju minuter. Alma skapade ett kettle-bell-program till mig (som jag kört två varianter av, fokus på överkropp eller helkropp, totalt 6 pass under månaden), jag inspirerades att skapa ett lite längre core-program själv (som jag kört 3 gånger) och jag har också lagt in de ridturer jag gjort (fast de dagarna har jag såklart gjort en vanlig sjua också), för nog innebär det en rejäl genomkörare av kroppen (inte minst om det ska mockas och/eller fixas med hö och halm och sånt i stallet efteråt!).

Den 27 februari gjorde jag dessutom den 2020e sjuan på raken – så nu är jag förbi innevarande år!

Lindy hop
I slutet av månaden drog så äntligen lindy hop-kurs D igång. Tänk dig 1,5 timmes fullt ös-medvetslös dansande till den mest medryckande musik som finns. Ah! Underbart är vad det är! Tio gånger totalt under våren går kursen och jag hoppas få till lite socialdans också utöver det! Dessa pass räknas också till ”lite mer än en vanlig sjua”-kategorin.

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Även i februari har jag jobbat mycket, men har likförbaskat slarvat med min läggtid, fast jag loggar den. Här skapar jag bättre vanor, i detta nu.

Kallbadandet (och Wim Hof-djupandning) är dock verkligen en barometer för mentalt välbefinnande. Att kliva ner i 5-gradigt vatten och njuta av det, att andas lugnt, stadigt, otvunget, och fyllas av känslan att Detta klarar jag, utan problem. Galant till och med! är oerhört stärkande. Mycket annat bleknar liksom i jämförelse, eller… kanske inte bleknar. Men det blir så uppenbart att jag (vi!) har så ofantligt mycket större kapacitet och potential än jag (vi?) nyttjar dagligdags. Och det är en fin påminnelse att få med jämna mellanrum.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Nytt sedan januari är fokus på att bygga styrka, vilket jag kommer köra vidare på. Jag sa i januari att jag skulle sätta fokus på bättre kostintag också, den får stå kvar, för det har jag ännu inte gjort.

Men framför allt är det självhedrandet som jag ska agera på. Att lägga mig i tid. Att hålla obokad tid i kalendern, för att bara vara, tid som jag inte ska fylla bara för att så mycket annat pockar på. Jag är viktig. Bara-vara-tid är viktig. Och jag ska hedra det åtagandet jag gör till mig själv, för om inte jag hedrar min tid och mina prioriteringar, vem ska göra det då?

…och sen fastnar jag.

Publicerad den av
5

Du vet hur det är.
Har inte tid. Orkar inte. Pallar inte. Tar det sen…
Men så säger den inre rösten Fast du skrev upp i kalendern och bloggade häromdagen om att du skulle, minns du? och Jo. Klart jag minns. Så visst, jag sätter mig väl en liten stund då. 

… och sen fastnar jag.

Börjar bläddra i Helvetesveckan för att ge mig i kast med inledande förberedelser… och ett tu tre har det gått en dryg halvtimme och jag är helt inne i det. Pennan löper över papprena, jag skriver ner små tankar om vad jag kan tänka mig att ha i fokus under min kommande helvetesvecka, sånt jag är nöjd och missnöjd med i livet, vad jag åstadkommit så här långt i livet, och hur en-dag-i-mitt-liv ser ut just nu. 

Reflektioner kring Helvetesveckan 2020, från såväl förberedelser som genomförande och inte minst från efterdyningarna. Farhågor, förhoppningar och nyvunna insikter från skapade referenspunkter i livet.

Helvetesveckan: 7 dagar som förändrar ditt liv (bok 2 av 12)

Publicerad den av
3

”Ett genomgående drag hos dem som når framgång är att de faktiskt agerar. De skrider till handling, de får saker och ting gjorda. Helvetesveckan ska vara en sådan vecka. Action!”

Pernilla letade bland sina böcker och sa Denna måste du läsa! Och denna! Ta denna också! Och var i allsindar är Helvetesveckan, den måste du bara läsa! Klev så på tåget hem släpande på en tung tygkasse fylld med böcker av allsköns slag; däribland Helvetesveckan: 7 dagar som förändrar ditt liv, av Erik Bertrand Larssen.

Nu har jag läst den.
Och ja. Jag har för avsikt att genomföra en helvetesvecka för egen del. Men vem vet…

”Det du säger till dig själv och det du säger högt har alltid en inverkan på dig. Det beror på att vi har lärt oss betydelsen av ord och meningar, och de skänker omedelbart betydelse, en förståelse och en rad associationer.”

Och där öppnar jag för att smita undan.
”För avsikt”. ”Vem vet…”
Båda ordvalen pekar på öppningar för att inte genomföra en helvetesvecka.
Det var min avsikt men sen kom livet emellan.
Mmm. Vilken underbart härlig smaskig ursäkt. Hade säkert funkat superduperbra!

”Helvetesveckan ska vara en hävstång. Den ska skapa så starka känslor inom dig att den ger bestående effekter. Den ska vara något som du kan titta tillbaka på och mäta dig i förhållande till. Den ska lära dig något om din egen kunskap och din egen kapacitet.”

Jag vet att jag har hög kapacitet. Att jag har en oerhört god förmåga att hålla mina löften till mig själv. Så jag tvivlar inte på att jag kan genomföra en helvetesvecka. D i sig är inte utmaningen för mig. Snarast är det att göra veckan på ett sätt som gagnar mig på flera plan och lyfter fram den typ av varande, handling och/eller aktivitet, som jag önskar se mer av i mitt liv. Att genomföra veckan utifrån en tydlig bild av exakt vad det är jag vill åstadkomma. Och det kräver förberedelser.

”Förberedelser är mycket ofta viktiga, men ibland tar vi dem som en ursäkt för att slippa sätta igång.”

Och jag vill inte smita undan.
Så det jag ska göra nu är att förbereda för att göra förberedelserna för att genomföra en rothsk helvetesvecka, helt enkelt genom att boka in tid i kalendern för att ta nästa steg.

Så.
Tre schemalagda ”förbered helvetesveckan”-tillfällen i kalendern.
Det var ju inte så svårt. Det svåra är -– kanske? kanske inte? – att se till att hedra dessa tillfällen.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Några tankar om hösten

Publicerad den av
3

Bad en av höstens klienter skriva några rader om sin upplevelse. Något senare trillade det in ett mail med Några tankar om hösten som fyllde mitt hjärta med tacksamhet och glädje:

Med äkta genuinitet lyckades Helena hjälpa mig under en tuff höst, och jag anade inte hur viktig roll Helena skulle få i mitt liv. Vi sågs ca 15 gånger under 6 månader, en timme åt gången, men det kändes som mycket mer. Den energin hon utstrålar är tillsammans med hennes attityd extremt ovanlig; ”inget är omöjligt och allt går alltid att lösa”. Hon är beviset på att även till synes svåra situationer går att bryta ner till extremt enkla beståndsdelar som med lätthet går att hantera.

Helena lyssnar otroligt bra. Hon är aldrig rädd för att pusha en till att ställa svåra frågor till sig själv. Hon vill, med mycket omtanke, att båda ska utvecklas tiIIsammans och tar gärna det där extra klivet för att uppnå det. Hon är mycket intelligent och hennes bakgrund inom biologi och teknik samt hennes synsätt, och enorma nyfikenhet, på världen passade perfekt för mig. Med enorm öppenhet och en riktig omfamning vid starten av varje coachpass var det lätt för mig att öppna upp och prata om djupa saker som jag behövde få ut och bolla. Detta är superviktigt i en coachrelation, insåg jag efter ett tag. Beviset för att det var roligt och effektvt var tydligt: Efter varje pass kom jag in på jobbet med ett enormt leende på läpparna och massor av energi som höll i sig hela veckan. Det var kvalitet rakt igenom.

Att Helena dessutom är en stor förespråkare av promenader, eller Walk-and-Talks som hon kallar det, gjorde att jag dessutom fick en klart bättre förståelse för hur kroppen och knoppen fungerar. Att bara sitta och prata på något café hade kanske funkat, men jag är övertygad om att våra naturnära promenader var klart bättre. Kroppen kommer igång och hjärnan blir direkt klarare, vilket är mycket viktigt vid såna här träffar.

Just nu är jag inne i ett reflekterande stadie i livet, men jag kommer med största sannolikhet samarbeta, för jag ser det som ett samarbete snarare än att ”bara få hjälp” igen, med Helena inom en snar framtid. Hoppas att fler tar chansen att jobba med sig själva tillsammans med Helena.

Victor, 24

Med kroppen i fokus – januarireflektion

Publicerad den av
7

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus och onekligen har jag haft ett annat typ av fokus på kroppen årets första månad. Också. För visst har jag loggat både det ena och det andra. Så där som jag gör. Så där som jag mår bra av.

Loggen för januari ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 30 av 31 dagar
–> cyklat 35 mil
–> promenerat 5 mil
Wim Hof-andats 30 av 31 dagar
Gått till sängs före kl 22 20 av 26 loggade dagar
Skärmfri tid efter kl 21 12 av 26 loggade dagar
Kallbadat eller -duschat 8 gånger

Vintergäcken gäckar våren redan den 19 januari 2020

Smart våg
Alma införskaffade en smart våg, som jag ställde mig på den 12e januari kl 17:31. Den visade följande när jag väl knappat in kön, ålder (född 1972) och längd (158 cm):
68.8 kg (med kläder)
30,3% fett
50,1% vatten
37,4% muskler
3,8 kg ben

Huksittarutmaning
Dessutom hakade jag på Naprapatjonas utmaning med 30 minuters huksittande i 30 dagar, som drog igång den 4 januari. Det tog mig tre dagar att lyckas sitta hela trettio minuter – märk väl, inte i ett svep, det finns inte på kartan! Sen körde jag på, med undantag för en dag då jag var så slut att jag inte nådde mer än 17 minuter. Men sen märkte jag att jag nog inte satt på bästa vis, utan snedbelastade stortålederna, så de började smärta. Och eftersom jag redan har problem med höger stortåled som jag cyklade rätt in i en sten med i november 2018 (och även går till Anders Glemme, fysioterapeut nere på Aktiv Rehab i Limhamn, just för att få rätt på den), så satte jag huksittarutmaningen på paus i dagarna två efter en dag med 8,5 minuts huksittande, tills smärtan försvann. Nu har jag kört ett par minuters huksittande varje dag sedan dess, med stort fokus på att inte belasta framåt, utan på hela foten, om än med lite mer belastning rakt ner, på hälen.

Huksittarutmaning, kanske du frågar dig, varför i allsindar skulle jag haka på en sådan (bortsett från att jag lockas av denna typen av utmaningar generellt)? människan är skapt för att kunna sitta på huk i timtal, och i takt med att människan får det allt mer bekvämt med stolar, fåtöljer, soffor och mjuka sängar, så kommer vi också allt längre från golvet och jag, liksom många andra, lider av att vi inte använder höftböjarna tillnärmelsevis tillräckligt. Att sitta lite mer på huk har definitivt gjort mig uppmärksam på det faktum att det finns väldigt stora ytor i mitt hem som jag aldrig direkt använder. Spännande insikt! Och dessutom är det förunderligt skönt för ländryggen att sträckas ut.

Ännu mer Naprapatjonas
Såg ytterligare lite rygg-tips med Naprapatjonas, så under januari månad har jag kört bäckentippningar fram/bak, höftcirklar och spinal waves som min morgonsjua. Väldigt skön start på dagen, som sen har fått sällskap av några minuters huksittning.

Skogsturer till häst
Utöver det har jag ridit ute i skogen två rundor tillsammans med Pernilla, på fantastiska Tinka, grande dame av Lyckegården. Efter varje sådan skogstur märker jag av träningsvärk ett par dagar, allra mest i ljumskarna. Men skönt är det, fantastiskt. Nu senast var de mossbelupna stenarna alldeles särdeles vackert grönskimrande, närmast neongröna. Ljuvligt!

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
I januari har jag jobbat mycket. Kanske inte egentligen fler timmar än jag brukar, men jag är oerhört mycket mer ute hos kund, än jag varit på länge (bortsett från i höstas, för det var så då med). Och jag har vant mig vid att köra mitt eget race på hemmaplan liksom, så det har kostat på. Det har jag märkt i en ökad trötthet, vilket jag kontrat hyfsat väl med att sätta lite fokus på min läggtid. Det har absolut gjort sitt till, men jag är tröttare rent generellt, och har dessutom gjort lite nedslag på händelsehorisonten.

Därför gjorde det mig närmast glad att jag lyssnade när kroppen sa ifrån vid huksittandet. Jag hörde. Ignorerade inte. Körde inte på ”bara för att”, utan tog en paus, märkte hur smärtan försvann och kunde därefter smyga igång huksittandet i en takt som känns bättre.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Jag kommer fortsätta logga det jag loggar och kör vidare på minst en mil i kroppen/dag, daglig Wim Hof-andning och kallbad så ofta jag lyckas få till det (minst en gång/vecka). Utöver det har jag inspirerats av Alma att arbeta mer med styrka, vilket jag helt saknat under januari månad – mer om det i februari månads reflektion!
Och så ska jag ha lite bättre koll på mitt kostintag. Vad jag äter och när jag äter det. En ökande grad av okynnesätande har smugit sig på mig, och det vill jag få stopp på.

Ännu en natt på händelsehorisonten

Publicerad den av
4

Ännu en natt på händelsehorisonten. Släcker lampan senare än vanligt – har släckt långt innan tio i veckorna tre – först efter halv elva. Lusten att läsa ut The Swan Thieves alltför stor, vanan att vakna av mig själv mellan fem och sex ignorerad, de åtta timmarnas sömn jag mår bra på får stå tillbaka. Boken sitter med trumf på hand.

Men… så blir det ännu en natt på händelsehorisonten, en sömnlös natt istället för de sex-sju timmar av sömn som räcker långt.

Dock. Inte en natt av att vända och vrida mig i sängen, fylld av ångest över att ligga vaken. Nej. Jag vilar de nätter jag besöker händelsehorisonten. Vilar och får därmed det jag behöver för att ta mig genom även kommande dag. Idag.

Men besöken på händelsehorisonten betyder något för mig. Eller… jag ger dem betydelse. Jag vet att de är ett tecken. På att nånting är på gång, ett skifte, nått jag behöver observera, varsamt släppa in i mitt liv, eller kanske, som jag tror just nu, något jag behöver sätta stopp för.

Jag jobbar mycket. Kanske inte fler timmar än vanligt, men skillnaden ligger i att jag är ute hos kund en 4-5 dagar per vecka. Mina dagar med bara mig, hemma, i självsamhet faller bort, tiden för mig, tiden med mig, bara mig, krymper och krymper, och jag noterar skillnaden i mig. De nervösa ryckningarna i ögonlock och kind. Håglösheten. Avsaknaden av initiativ. Att jag skjuter saker på framtiden. Att jag inte bloggat på tio dagar. Tar mig inte tiden, har inte orken, pallar inte som mina tonårsbarn och Gode Barn brukar säga.

Men det är mer än så. Jag har inte plats, tar inte plats, ger mig inte utrymme att vara den jag vill vara, att göra det jag vill göra, att blogga, podda, läsa, dansa, att utveckla tankespjärn som koncept, att bara vara…

Om inte jag prioriterar mitt välmående, om inte jag säger Nej i syfte att kunna säga Ja till det som verkligen gagnar mig, vem ska göra det då?

Som det kan bli

Publicerad den av
7

Det har varit ett par fascinerande dagar som inleddes i lördags med ännu en fantastisk terapisession med D, den unike D. Hur en terapisession kan vara fantastisk? Tja. Jag har försökt sätta ord på tidigare upplevelser, och bara det faktum att de fortfarande är med mig i hur livet mitt levs, är bevis nog, tänker jag.

Efter sessionen gav jag mig själv lite egentid innan jag tog ett plurr nere på Ribban, och sen löpte helgen på. Vaknade i måndags till insikten att jag glömt att göra min meditativa Wim Hof-djupandning dagen innan. 171 dagars djupandning och 310 dagars meditation på raken blev inte 172 respektive 311 dagar, utan nollställdes. 

Som det kan bli.

Sen gick jag till kören i måndagskväll och insåg att jag helt glömt bort att få ”minst en mil i kroppen”. Och med körövning till åtta, följt av en 40-minuters gitarrlektion (som blev 70 minuter) med start halv nio, så fanns det inte minsta lilla uns av vilja att ge mig den där milen. 90 dagar av ”minst en mil i kroppen” blev inte 91, utan nollställdes.

Som det kan bli.

Väl hemkommen från gitarrlektionen valde jag dessutom att inte blogga, trots att jag med glädje bloggat varje dag sedan förste advent. Gick och la mig istället, och läste bok en stund innan jag släckte sänglampan.

Som det kan bli.

Och vet du?
I det stora hela, så spelar det inte den minsta roll.
Jag mår inte sämre, du påverkas inte alls, och resten av världen löper på precis lika bra oaktat att ett par av mina nummerserier nollställts. Fantastiskt, eller hur?

Jag kan ge mig själv dessa mina dagar-på-raken av det ena och det andra, för att det gagnar mig. Inte för att banka på mig om jag inte genomför vad-det-nu-än.månde-vara en dag eller två. Inte för att fortsätta in absurdum heller, utan bara precis så länge som jag gagnas av vanan/aktiviteten.

På det viset gifter jag mitt görande med mitt varande. Jag gör, det jag vill, sprunget ur hjärta och själ. Jag vill! Jag vill vara en som gör x och y, och ger jag mig själv precis det. Inte ålagt av någon annan, inget av detta jag loggar kommer utifrån. Utan inifrån.

Tror jag. Läser boken Trick Mirror av Jia Tolentino, en bok med undertiteln Reflections on Self-Delusion och inte för inte så funderar jag. Jag t r o r att jag gör, det jag gör, för att det kommer från mitt varande. Från mitt Jag. Men tankespjärn som det Jia ger i boken tas tacksamt emot, och vem vet… kanske blir det flera nollställningar? Kanske jag slutar logga dagar-på-raken? Kanske jag börjar logga än mer? Vem vet vad och hur det kan bli?

Fascinerande dagar var ordet! Som jag älskar denna min förmåga att uppleva saker, att reflektera, att vara. Inte tvinga fram. Utan låta komma, det som komma vill.

Ålevangeliet (bok 1 av 12)

Publicerad den av
5

”Som om livet först och främst vore väntan och som om meningen infinner sig i mellanrummen eller i en abstrakt framtid som inte kan påskyndas med något annat än tålmodighet.”

Oh, dessa mellanrum. Som jag älskar dem! Bloggat om dem otaliga gånger. Så när de dyker upp redan fem sidor in i Ålevangeliet av Patrik Svensson så är jag fast. Boken är årets första av de tolv svenska böcker jag valt ut att läsa och blogga om månatligen under 2020. Och vilken fin bok detta är!

”Jag minns inte att vi någonsin pratade om något annat än ålar och hur man bäst fångar dem när vi var nere vid ån. Jag minns egentligen inte att vi pratade överhuvudtaget.
Det kan bero på att vi inte gjorde det. För att vi befann oss på en plats där behovet av att prata var begränsat, en plats vars karaktär tvärtom kom bäst till sin rätt under tystnad. Månskenets speglingar, det väsande gräset, skuggorna från träden, det monotona strömmande ljudet från ån och fladdermössen som svävande asterisker över alltihop. Man var tvungen att ta sig i akt för att göra sig själv till en del av helheten.”

Vackert skriven, vilket språk! Finstämd och faktaspäckad, fantasifull och förunderlig. Tycker väldigt mycket om Ålevangeliet och rekommenderar den varmt.

”Det fördolda i ålen är också det fördolda i människan. Och att ensam söka sin plats i världen, det är väl i slutändan den mest allmänna av alla mänskliga erfarenheter.”

Och här finner jag synkronicitet. Igen.
Det gångna decenniet handlade för mig mycket om det. Att söka min plats i världen. Att finna den jag är. Att skala, lager för lager, av sådant som ålagts mig, av mig, eller omgivning, lager som successivt dolt mer och mer av det ljus som är Jag.

”[…] tiden är ett opålitligt sällskap och oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick: man föds och man har sitt ursprung och sitt arv och man gör allt man kan för att frigöra sig från detta förutbestämda, och kanske lyckas man, men snart nog upptäcker man att man måste göra hela resan tillbaka dit där man kom ifrån och om man inte hinner fram blir man aldrig riktigt klar, och där står man i ljuset av den plötsliga insikten och känner det som om man levt hela sitt liv isolerad i en mörk brunn, och inget har man förstått av vem man egentligen är, och plötsligt en dag är det för sent.”

Jag förstår. Mer och mer. Av mig. Av den jag är. Den Jag är. Nu ska jag bara leva det också.
Det decennium vi nyss anträtt kommer därför handla om att leva som mitt Jag. Fullt ut. Att använda mig av hela mitt Jag. Att inte dölja mig, bakom konvention, bakom rädsla, bakom vanor.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Använder hela mitt jag

Publicerad den av
5

Stod i lä vid toalettbyggnaden nära nakenbryggan på Ribersborg i Malmö, och klädde av mig för veckans första kallbad. Kom en kvinna förbi, iklädd vintermundering (täckjacka, hängor, vantar och mössa), som ropade:
Har du badat?
Nej, svarade jag, men jag ska.
Är du inte klok? frågade hon då… och vad ska jag egentligen svara? Sa nog nä, och sen snackade vi en stund, innan jag tog mig ut till bryggan och ned i plurret. Kanske inte är helt klok, trots allt. Eller så är det precis det jag är? Oavsett vilket så ger dessa få minuters kallbad mig känslan av att verkligen leva, en överväldigande känsla av att att använda hela mitt jag kommer över mig och bäst av allt är att den stannar kvar långt efter att jag fått på mig kläderna, cyklat hem, druckit en kopp te och fortsatt min dag.

Jag använder hela mitt jag.

Låg i 3,5 minut. Ca 3-4 grader i vattnet, 5-6 i luften, lite blåsigt.