Blev upplockad på vägen till Ystad, där jag och Gonzalo ”Gonza” Del Rio Saldias skulle hålla vår första förmiddagsworkshop av fyra på temat ”Coacha för aktiva unga” för ungdomshandläggare från Arbetsförmedlingen, samt en handfull folk från skola, kommun och företag, som alla möter de unga som satsningen riktar sig mot, antingen genom att träffa dem på skolor eller ute på praktikplatser på företag. Insatsen är en del av ESF-projektet Inkludera & Mötas som löper i Skurups kommun sedan 2016.

Rummet fylldes så sakteliga och tillslut vände jag mig mot Gonza och sa ”Nu börjar vi”. Fast han var redan i sin karaktär. Vi hade beslutat oss för att inleda med ett rollspel, så jag hälsade alla välkomna, spelandes mig själv, Helena Roth, i rollen av att vilja vara på Arbetsförmedlingen i Ystad denna torsdag-förmiddag för att hålla workshop. Nyfiken på deltagarna, intresserad av att få reda på mer om deras upplevelser, insikter och erfarenheter när det gäller kommunernas ungdomar.

Vände mig sedan till Gonza, som redan innan vi klev in på Arbetsförmedlingen hade iklätt sig en mask, en mask av ointresse, av oengagemang, av letargi. Han stod med armarna i kors, tittade sällan på deltagarna, visade med hela sitt jag, både i kropp och ord, att han verkligen inte ville vara på plats, för det var rollen vi skapat åt honom. Och som han lyckades fylla ut den rollen, till punkt och pricka.

Under de första fem-tio minuterna (vet inte riktigt hur lång tid det gick, men det kändes evighetslångt för mig, närmast plågsamt att vara ”del av ett par” med en parhäst som så tydligt indikerade att han inte ville vara på plats) så gick ordet fram och tillbaka mellan mig och Gonza. Jag engagerad, intresserad, nyfiken. Gonza oengagerad, ointresserad och inte det minsta nyfiken.

När han frågade ”Vad är det ni behöver hjälp med?” trodde jag att vissa deltagare skulle resa sig upp och gå, så oförskämt ställde han frågan. Fast väluppfostrade svenskar gör ju inte så… men det var gott om huvudskakningar, lyfta ögonbryn och himlande ögon, i relation till Gonzas karaktär. Från alla deltagarna. Utom en. När Gonza ställde en fråga till deltagarna, så vände de sig till mig i sina svar. Utom denne ende, som nyfiken, intresserat och engagerat tittade rakt på Gonza, mötte honom med blick, ord och kroppsspråk.

Det var fascinerande att följa spelet, men till slut vände jag mig igen till Gonza och frågade ”Ska vi bryta nu?” varpå Gonza omedelbart slappnade av och kastade rollens mask all världens väg. Helt plötsligt framstod han som den varma och nyfikna själ han är – utan att han ens yppat ett ord.

Vi började om igen, sa ”Hej jag heter Helena” och ”Hej, jag heter Gonzalo” och avslöjade att vi spelat upp ett rollspel för deltagarna varpå de synligt slappnade av, lättade över att inte ha två timmars workshop framför sig med detta förunderliga team av omaka individer.

Poängen vi ville få fram?

Jo. Att jag spelar roll. Det är den jag är, i mötet med en annan människa, som är mitt främsta verktyg. Och bara något så litet som huruvida jag faktiskt är nyfiken på vem du är, kan spela enormt stor roll för hur vårt möte ska bli. Gonza var inte överdriven i sin roll, lika lite som jag var det. Jag var intresserad och engagerade och mycket nyfiken, om än lite smånervös och med en stark drivkraft att försöka kompensera för min avmätte och ointresserade kollega, som inte alls var överdriven i sin roll. Gonza spelade på ganska små nyanser, armarna i kors, lite frånvänd, entonig och lite stolpig röst, lite oförskämt ställda frågor. Det var allt. Och vilken skillnad det gjorde i gensvar från de människor vi var där för att möta.

När vi väl ”börjat om”, så öppnade vi upp för en reflektionsrunda, laget runt. Intressant. Och jodå, poängen gick hem!

Ovanstående text skrev jag den 6 november 2017, men det blev inte av att jag bloggade ut den. Då. Nu har jag och Gonzalo precis hållit den sista av de fyra workshops som ingick i ”Coacha för aktiva unga” och med nyfikenhet och glädje ser jag fram emot återkoppling, för deltagarna kommer dra sitt gemensamma samröre vidare!