Efter en härlig dagsutflykt med tre stopp är jag trött och slut i rutan. Har bloggandet och 20-minuters gitarrplinkande kvar att göra innan jag kan släcka rutan för idag. Orkar inte riktigt skriva något, tom på uppslag. Bläddrar igenom alla möjliga ännu opublicerade blogginlägg men inget känns rätt. Öppnar Evernote och söker på ”citat” och trillar över vännen Wivans email från oktober 2016, och tänker: Ja. Den är det! Inte för att jag har något problem. Inte för att jag oroar mig. Har ingen pågående inre kamp, utan ser på det som är som det är. Utan för att det är en så bra påminnelse!
Om du kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?
Om du inte kan lösa problemet, vad finns det för orsak till oro?
När du har problem, förändra dem eller låt dem vara.
Men starta inte en inre kamp mot dem.
Gör dem inte tunga eller solida.
De är som de är.
Acceptera dem med en lättsam attityd.
Ta det lugnt, det är gott nog.
HERO - the coach 
Det där med oro alltså. Så svårt att släppa fastän all logik säger att det är det jag ska göra. Det är som om hjärnan går av sig själv.
Den gör ju det. Och kanske är det ju det som kan vara skillnaden som gör skillnad: att inse att den går av sig själv och att jag (observatören i mig) inte nödvändigtvis behöver bry mig om den.