Hur mår du?, frågade en vän.

Mår bra! Jättebra!
Har en starkare inre kärna än tidigare, och den är ständigt i större balans än jag tidigare upplevt. Det gör skillnad i livet!

Jag fascineras faktiskt åt min upplevelse. Känner tydligt hur den där inre kärnan är både större i diameter och starkare. Smidigare. Den parerar, böjer sig, men är samtidigt  rotad i en grundförståelse hur livet fungerar. Hur jag fungerar. En grundförståelse som säger mig varför jag upplever livet som jag gör det. En grundförståelse som innebär att jag idag kan leva ett liv i större välmående än jag tidigare ens trott möjligt.

Samtidigt så tar jag in så oerhört mycket, mina sinnen är som förstärkta. Upplever skönheten, sorgen, glädjen och grumsandet, men går inte vilse i dem, bland dem. Varken i de känslor som jag tycker om, de där som kittlar störtskönt i kistan, eller de andra, de som jag tidigare kämpade emot så fasligt, ville undvika med alla medel.

Har coachsamtal där skiften blir så oerhört framträdande, tydliga. Skiften i perspektiv. I förståelse. Hur ett ord kan ge en insikt som förändrar hela världsbilden, öppna upp för saker och upplevelser som tidigare varit… ja. Ett intet. Som bara inte funnits i sinnevärlden tidigare, inte ens drömda om.

Vill skriva om så mycket av allt jag tar in, förnimmelserna. Ta foton. Förmedla det jag ser, uppfattar, förstår och förnimmer. Och samtidigt – helt lugn och trygg i att det jag får ner på pränt, det får jag ner på pränt. Det andra kanske aldrig kommer dit. Och det är ok. Den inre kärnan står pall, utan tvekan.

Det är ju dessutom så att mer blir nedplitat idag än någonsin tidigare. Jag tar mina skrivardagar. Jag ska boka in fler skrivretreats. Jag samskapar en bok om Medvetna Val och alldeles nu i veckan grodde det frö, som legat i träda ett par veckor, kring nästa samskapande bokprojekt. En liten groddplanta har vi nu att värna om, jag och S.

Och genom allt, finns den inre kärnan där. Som ett ankare, som säkrar att oavsett vad som händer, vad jag än är med om, så är jag fast förankrad. Tappar inte fotfästet. En inre kärna att hysa tillit till. Vet att den är där, alltid. Oavsett hur det stormar runt – eller inom – mig, finns den där. Ger mig styrka och förmåga att med nyfikenhet ta mig an och skapa världen jag lever i.

Sitter här och famlar över tangenterna. Vet inte hur jag ska kunna förmedla – i ord – den oerhörda känsla som byggts upp – lagrats – inombords, som gör att jag under våren tagit mig an livet på ett sätt jag aldrig tidigare erfarit. Så jag släpper det. Antingen går känslan genom, eller inte. Ett är säkert – i mig är den stark. I mig är den ofantligt stark, känslan av välbefinnande, av glädje över att vara levande, att möta stunder av Nu med nyfikenhet.