Att möta marken

100 Facebook live på raken firar jag med en löprunda som gav upphov till dagens Live-ämne:

Jag sprang och kom ihåg Anders Nordströms förklaring om skillnaden mellan att trycka ifrån marken med foten kontra att lyfta foten från marken, mer om det i podden Pace on earth avsnitt 62 med just Anders Nordström som Sveriges fotguru. som jag verkligen rekommenderar.

Sprang vidare och med ökad medvetenhet om hur foten mötte marken skiftade jag från att trycka ifrån, till att lyfta bort foten från marken. Och jo… det gör skillnad! Ganska coolt att man bara genom att tänka på det kan åstadkomma fysiskt förnimbar skillnad.

Jag använder barfotaskor (ja, en omöjlig kombo egentligen, men grundpoängen är: en sko som skyddar från väder och vind men inte så mycket mer än så, borde egentligen likna en socka mer än en sko) sedan tre-fyra år sedan och har definitivt ändrat mitt sätt att gå sedan dess – inte minst eftersom man behöver ändra sitt sätt att gå i vid ett skifte från ”vanliga skor” till barfotaskor. Fortsätter man gå på exakt samma sätt som tidigare så kommer man få problem. Problem som delvis sänkte barfotatrenden (Anders Nordström nämner i podden att det egentligen är perioden med uppbyggda och dämpande skor som sticker ut i vår mänskliga sko-historia), och la skulden på skorna. Med lite flyt har vi kommit längre idag, så att alla som börjar med barfotaskor (eller de facto börjar gå/springa barfota på riktigt, vilket jag också gör mycket mer idag än för bara några år sedan) förstår att de också behöver lära om hur de möter marken.

Just den hjälpen fick jag i samband med min övergång till barfotaskor av Tommy OlaussonRunfeeling/Walkfeeling (rekommenderas varmt). Men långt innan dess ändrade jag mitt sätt att gå – tack vare hjälp av min fantastiska väninna Eva-Britt som utifrån Mensendieckpedagogik fick mig att tänka på hur jag satte ner min häl i marken, något som i hög utsträckning påverkade min gångstil. Från att ha pronerat enormt är min pronation nu modest.

Det är mycket med detta som fascinerar mig, inte minst hur kroppen är ett helt system som hänger ihop, och jag inser när jag lyssnar på podavsnittet att jag har oändligt kvar att lära mig. Men jag förundras också av vad som blir möjligt när jag (och du!) är villig att lära av och lära om vilket bygger nya hjärnbanor. Det påverkar hur jag för mig och rör mig i världen. Och hur jag möter marken är en del av det: Trycker eller lyfter jag mig från underlaget?

 

Mungbönsgroddfabrik!

Jag la ut recept på Eva-Britts fantastiska mungbönssallad med ett löfte om att berätta hur min mungbönsgroddfabrik ser ut, så nu tänkte jag göra slag i saken.

  1. Blötlägg 1-3 matskedar mungbönor i vatten i minst tolv timmar. Jag blötlägger i ett dricksglas, det funkar fint i en glasburk med eller utan lock också.
  2. Häll av vattnet och häll mungbönorna, som nu dubblats i storlek ungefär, i ett tråg av något slag. Jag använder plasttråg som grönsaker/frukter är förpackade i, givet att det är tråg u t a n hål. Skölj bönorna en gång extra och häll av vattnet (jag använder sköjvattnet för att vattna blommorna i köket med).
  3. Lägg tråget med bönorna i en plastpåse, så det blir som ett miniväxthus. Jag ställer påse med tråg på köksbänken bara.
  4. Skölj de groddade bönorna morgon och kväll och häll av vattnet.
  5. Efter tolv timmar i tråg så är groddarna ätbara (smaka – de smakar härligt nötigt, jordigt på något vis), men det funkar fint att fortsätta grodda dem ytterligare ett par dygn. Som längst har jag låtit dem grodda i tre dagar kanske, om jag fortfarande inte använt dem då så sköljer jag dem en sista gång, häller av vattnet ordentligt och sätter sen in tråget i kylen.
  6. Gör nu Eva-Britts fantastiska mungbönssallad, som förutom att den är oerhört god, också är enormt nyttig, inte minst för att den innehåller grönsaker av minst tre olika färger – regnbågsmat, helt enkelt!

Sedan Eva-Britt första gången bjöd mig på sin sallad har jag, mer eller mindre, haft en ständig mungbönsgroddfabrik igång i köket – och har upptäckt hur smaskigt det är att bara ta en näve och snaska på. Supergoda är de. Så njut!

Utflykt: Köpenhamn

Tog mig till Köpenhamn i helgen, för att tillbringa lördag-söndag tillsammans med allrafinaste Eva-Britt, som fått låna en lägenhet på Nørrebro av en väninna på vift.Anlände lagom till lunch, och när vi ätit oss mätta tog vi en promenad. Första anhalt Jægersborggade, som vi knatade upp- och nerför och tog oss in i en räcka olika udda butiker. Den Sidste Dråbe var inte en av butikerna vi besökte, men jag lockades att fotografera deras skylt, för vilket perfekt namn på en Spiritushandel! Tog oss därefter in på Assistens Kirkegård – vackert till tusen! Jag föll pladask för denna magnifika japanska lönn-lövprakten – vidunderliga färger!

Eva-Britt lyckades hitta tillbaka till det mest magnifika av bokträd någonsin, som hon stött på vid ett tidigare besök på kyrkogården – och oj. Vilken kraft. Vilken energi! En riktig ent, om jag nånsin stött på en!

På jakt efter Søren Kierkegaards begravningsplats stötte vi på den ryska begravningsplatsen, där Nikolaj von Gersdorffs öde rörde våra hjärtan:
Den sidste Gersdorff av Marselisborglinien. Rejst av vennerTog oss vidare till Blågårdsgade, innan vi styrde kosan hemöver igen. 

Efter en knapp mils promenad landade vi i soffan, med lite ost, oliver, rött vin och djupa samtal. Välgörande, på alla sätt och vis, inte minst samtalen. Att ha en vän som känner mig så väl som Eva-Britt, som varit min vän i dryga tjugo år – det är i sanning en ynnest.Vi vaknade på söndagsmorgonen, tog det lugnt, frukosterade, snackade, skrattade och lunchade innan jag knatade till Hovedbanegården för att hoppa på tåget hem igen. Det här ska vi göra om, var så säker på det!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!