Hjärnsläpp

Jag drabbades just av hjärnsläpp (av den ofarliga typen!) och jag tänker att det är ett tecken på att det är läge att stänga locket på datorn, släcka lamporna, gå en våning upp, borsta tänderna och gå och lägga mig.20130620-235243.jpgSå jag gör som Benjamin Franklin säger, tar min trötthet och använder den som huvudkudde. Två dagar med #afkVarberg och därefter ett snart fulltecknat #afkMalmö i oktober, som fortfarande är på planeringsstadiet och en vecka i Almedalen att planera för – ja, det kan göra vem som helst lite utmattad. Så där skönt utmattad du vet?

#afkVarberg klart, #afkMalmö nästa!

Två dagar som heter duga. Jag är alldeles matt. Men samtidigt närmast hög av denna upplevelse som inte liknar något jag någonsin varit med om tidigare.

Jag kommer inte skriva så mycket mer, men #afkVarberg lämnade över stafettpinnen till #afkMalmö. Så boka in 18-19 oktober – och framför allt anmäl dig, det har jag gjort!

20130619-230518.jpg

Hallands Nyheter hade en liten blänkare i dagens tidning:

20130619-230444.jpg

Richard Gerver skickar en hälsning till oss:

20130619-230550.jpg

20130619-230606.jpg
#skolvåren förenar – och jag är alldeles överväldigad av den respons vi fått. Mycket insikter. Många nyväckta tankar. Mycket tankespjärn. Och en värme som överträffar allt!

Nu är jag trött. Det är läggdags. Jag ska sova gott och drömma om #afkVarberg och det som komma skall i Malmö. Vad ska du drömma om?

En framtidsvision

Idag är dagen för #skolvårens första stora afk (away from keyboard), för idag inleds #afkVarberg. Jag är oerhört tacksam för att dagen är inne. Pirrigt är det dessutom ska du veta! Och du kan inte ana vilken tanke- och handlingskraft som möjliggjort detta. Helt fantastiskt. Skulle aldrig varit möjligt utan #skolvårare av alla sorter och slag, ingen nämnd, ingen glömd. Tack ska ni ha allesammans!

Den 15 maj publicerades mitt bidrag till #skolvårens artikelserie om framtidsvisioner. #afkVarberg är ett sätt att ta kliv i den riktning som jag drömmer om! Jag förväntar mig tankespjärn, värme, skratt, insikter, att bli känslomässigt rörd till tårar, hårt arbete, blommande vänskaper, igenkänning och helt nya tankar. Och mycket mer.

Här kommer inlägget som beskriver min framtidsvision i sin helhet:

En framtidsskiss att ta sikte mot
Troed Troedsson skrev för ett tag sedan på sin FB-sida:
”Ja. Jag är fascinerad av att egentligen bara två branscher – bilar och mode – har en erkänd konstruktion för ”framtidsstudier”. När Dior eller Volvo visar upp sina extrema framtidsskisser så är det ingen som kritiserar dem för orealism eller för extravagans. I stället förstår alla att det är en sorts riktningsangivelse. Vi kommer aldrig att resa i sådana plastbubblor och vi kommer inte att gå klädda i påfågelsfjädrar – men vi kommer att röra oss åt det hållet.
Så skulle jag gärna se att vi diskuterade demokrati. En flamboyant beskrivning av Utopia som vi sedan kan ta sikte på i det verkliga arbetet.”

Jag svarade Troed med följande:
”Eller skolan för den delen!! Tror egentligen det är precis just där jag själv befinner mig i tanken – i en framtidsskiss som aldrig kommer bli ‘sann’ som så, men som något att sträva till, för att sen utveckla konceptet på vägen!”

Hur ser min framtidsskiss ut då?
Jag ser framför mig ett hållbart lärande samhälle där vi alla uppmuntras att blomma ut i vår fulla potential. Detta har olika innebörd för olika människor, eftersom vi alla har olika utgångspunkt och behov. Därför är det ett samhälle som inte bygger rigida strukturer och system utan snarast amöbaliknande dito som kan omfamna det som behövs i stunden.

Ett lärande samhälle, där vi använder oss av ett tankesätt om vad som gagnar/inte gagnar, snarare än kalla det för rätt/fel. Där jag reflekterar och lär känna mig själv och min omgivning, med nyfikenhet och upptäckarglädje, inte rädsla och skräck. Där vi lever som vi lär, och alla är i ett ständigt lärande – som tar olika uttryck, beroende på den unika individens utgångspunkt varje dag. Som Dag Hammarskjöld skrev:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Där det spelar större roll att jag bidrar, än hur mycket framgång (läs: pengar och prylar) jag når. Att min förmåga att bidrar beror just på min egen förmåga, och jag behöver inte jämföras med någon annan än mig själv.

Där vi inser att de gränser vi skapat just är skapade, och att vi tillsammans har en värld att ta hand om. Där medmänsklighet är av större vikt än tävling och konkurrens. Ett samhälle där omsorg och omtanke – för mig själv, likväl som för alla andra, inklusive djur och natur – är grundstommen vi alla utgår från!

Vilka steg behöver vi ta för att nå dit?
Det går att skapa detta samhälle på flera olika sätt, och det finns olika arenor att använda som verktyg. Jag har fokus på skolsystemet, eftersom jag ser det som ett filter vi alla går genom. Vi måste fråga oss vad är det för individer som kommer ut på andra sidan skolsystemet? Är de hela, trygga i sig själva och sin potential? Min uppfattning är att det är för stor andel som inte kommer ur skolsystemet hela och trygga. Det krävs därför en medvetenhet om vad vi önskar skapa idag och imorgon, för att veta hur filtret ska skapas.

Jag upplever att det svenska skolsystemet/regelverket är begränsande, det är snävt och detaljreglerande. Det går att göra mycket inom ramen för det men det är ändock ett system byggt för gårdagens samhälle.

Dagens skolsystem är, mer eller mindre, uppbyggt på tanken att vi alla är fyrkantiga. Problemet är att det finns cirklar, trekanter, ovaler, ellipser, oktagoner och en uppsjö andra former. Jag är 100 % övertygad om att det, på en global arena, finns exempel på HUR man kan skapa en skola för alla dessa olika former. Men de ryms inte inom ramen för det svenska fyrkantiga regelverket. Så det jag är inriktad på, är att få tillstånd ett övergripande regelverk som är mycket mer tillåtande, så att alla dessa olika former får plats.

Och än viktigare, dagens skolsystem är inte skapat med syftet att skapa ett hållbart lärande samhälle, som ständigt rör sig och utvecklas, som är i konstant anpassning till dagens och morgondagens behov.

Har som drömfabrikör stött på alltför många unga människor som saknar tro och hopp, både på sig själva och på samhället de lever i. Oerhört sorgligt, detta är personliga tragedier. Dessutom ett horribelt resursslöseri som vi inte har råd med. Vi behöver var och en av dessa människor, så varför fortsätter vi släcka ner dem och deras potential? Varför arbeta med vuxna som försöker hitta tillbaka till sin fulla potential, efter att ha levt nedsläckta i 10-20-30 år eller mer? Varför inte gå till roten med det hela och säkra att människan får optimala betingelser från början? Varför inte säkra att barn, som upp till skolåldern i stor utsträckning fortfarande har tron på sin egen potential kvar, får behålla den?

Vad kan vi återanvända?
När vi stakat ut riktningen – och det är vad #skolvåren handlar om, att bjuda in till samhällsövergripande multilog kring var vi vill – vill det till att nogsamt ifrågasätta vad som behövs för att nå dit. Vi frågar Varför för att kunna få en riktning för våra Hur.
Och det finns garanterat saker i det befintligt skolsystem som är optimala Hur för att nå den riktning vårt svar på Varför stakat ut. Men lika säkert finns det saker, som fungerar väldigt väl idag, men som leder i en annan riktning än den riktning vi enats om.

Hur ser en skola ut som leder till detta?
Jag vet inte riktigt. Men jag har miljarder idéer och ännu fler frågor.

En skolbyggnad med plats för 1000 elever – ur ett evolutionärt perspektiv – är det verkligen en miljö vi är skapta för?

Måste det vara en grupp om 20-30 jämnåriga elever som undervisas av en lärare? I ett klassrum? Som ska lära sig samma saker på samma sätt på lika lång tid?

Lisa Carr gav mig en härlig tanke på miniträffen i Stockholm: Vad skulle hända om dagmammetänket fick ta plats i ett lärande samhälle – tänk en handfull elever (olika åldrar) och en lärexpert som utforskar världen, vad skulle det kunna leda till?

Under mina promenader på Bulltofta rekreationsområde stöter jag ofta på förskolebussar på parkeringen. Ute i parken syns då en drös förskolebarn som likt färgglada fjärilar i sina neonfärgade västar flyger från blomma till blomma på jakt efter pollen. Varför är detta ett koncept som är begränsat till förskolan?

Måste schema läggas som det görs? För vem finns tidplanen till? Vad skulle det ge lärandet om det var individens lärande, och inte ämnet/schemat/tidplanen som styrde?

Måste alla lära sig samma saker? Vilka är de riktigt grundläggande kunskaper, färdigheter och förmågor vi behöver ha med oss idag och imorgon?

Vem finns skolsystemet till för? Tycker om svaret min amerikanske mentor Max gav mig:
”At the heart of school is the child, not the captain of industry, not the mathematician, not the scientist etc. The purpose of children is sufficient in and of itself.”

Jag ser framför mig hur elever – vilken ålder de är månde vara – med nyfikenhet, glädje och utmaning, lär sig av och kanske löser dagens och morgondagens problem, istället för att lära sig befintliga lösningar till gårdagens problem.

Lärare som är lärande-experter, som befinner sig i lärcentra, där barn befinner sig i hög utsträckning och andra vuxna dyker in med jämna/ojämna mellanrum. Där läraren kan vägleda mellan behovet av grundkompetens/kunskap och att följa nyfikenheten, kanske någon helt annanstans än vad man trodde när man började.

Elever, av alla åldrar, som befinner sig ute i världen, nyttjandes de strukturer vi har skapat i samhället – museer, observatorier, företag, gym, fabriker, innovationshubbar, och även strand, skog, sjöar och hav, ja, allt helt enkelt. I mötet ges möjlighet till lärande.

Gott om upplevelser, som ger möjlighet till reflektion och fördjupat lärande – det är vad som får människan att växa, mental, fysiskt och emotionellt.

System som är flexibla nog att tillvarata alla individers möjligheter. Don efter person. Det finns inte ett sätt, det finns bara ett sätt som är rätt för mig. Du kanske behöver något helt annat för att utmanas och utvecklas på bästa sätt.

Men viktigt är också att dessa olika personer möts – vi får inte skapa en ny form av silos. Mångfald gagnar, på alla plan. Men att tvinga en triangel att bli fyrkantig, bara för sakens skull, det gagnar ingen.

Jag lär mig mer varje dag, samlar nya intryck, tar tankespjärn och klättrar vidare i mina egna tankar. Min egen grundtanke blir dock mer och mer stabil för varje dag som går:
Inte är mänskligheten på toppen av sitt skapande. Jag tror istället att det samhälle vi lever i idag är en klivsten vi behöver ta spjärn mot för att nå längre:
Jag tror att vi tillsammans kan skapa en bättre värld.
/Helena Roth, Twitter-alias @HERO_Respondi, initiativtagare #skolvåren

Hipp hipp hurra!

Jag förnekar mig inte, som någon sa till mig häromdagen. Och det stämmer bra det. Varför skulle jag? Vem gagnar det, tänker jag? Och just idag tänker jag absolut inte göra det, för idag fyller jag år! Föddes för 41 år sedan och livet blir bara bättre och bättre. Och vet du – kanske det har att göra med att jag just undviker att förneka mig. För det sysslade jag alldeles för mycket med i mina yngre dagar. Men med ålderns rätt kommer visheten ikapp, och jag hittar mig själv allt mer. 🙂 Jag vågar även lyssna på mig själv nuförtiden. Tycker om det Jag som visar sig allt mer. Det där Jaget som inte förnekar sig, men som inte heller kräver att synas och höras hela tiden. 20130617-121356.jpg Framhäver gärna annat och andra – just nu är det dock #skolvåren för nästan hela slanten! Igår lekte jag med VideoScribe för första gången och det var jättekul. Kolla in resultatet:

Hoppas att du kollar in och stöttar #skolvåren tacklar Almedalen – eftersom vi tillsammans kan skapa den förändring som jag och många med mig önskar och tror på. Och inte minst arbetar aktivt för att skapa. Bidra du med – jag skickar dig ett stort tack på förhand för din hjälp!

Tillsammans kan vi förflytta berg – hakar du på?

Bok som ger tankespjärn!

Har just läst klart sir Ken Robinssons bok 20130616-110554.jpgOut of our minds. Oj vad jag fått tankespjärn av den. Jag håller med om mycket, men ifrågasätter också mycket, så där som det blir när jag tar till mig något och försöker spinna vidare på det. Det är utvecklingen av tankar i mig som ger mig en skjuts framåt i mitt lärande och min förståelse.

Ett budskap jag tar med mig från boken är vikten av helhet, värdet av alla de olika discipliner som finns. Jag värjer mig mot att vi rangordnar kunskap som mer eller mindre fin/rätt/viktig. Ni vet – varför anses det finare att kunna skriva en avhandling än att kunna få en havererad bilmotor att fungera? Sir Ken är inne på samma spår i boken och lyfter fram lite fakta som var ny för mig. Intressant!

20130616-110625.jpgJag har för vana att låna böcker på biblioteket istället för att köpa dem själv, men ibland ångrar jag mig… Just i detta fallet är det så. Har nog aldrig skrivit upp så många sidor som jag vill gå tillbaka och fundera mer kring. Skriver sidorna på små lånekvitton och för första gången fick jag tom vända blad på min lilla lapp.

Nu ska jag fotografera alla sidor jag skrivit upp. Ssen samlar jag fotografierna i mitt ”detta kan bli ett blogginlägg”-arkiv, så får vi se om det blir något av det. Arkivet är redan ganska gediget, och eftersom det växer dag för dag så blir det bara större.

Hur hanterar du all input du får som du kanske vill bearbeta mer?

The Cove

Watched The Cove with my husband. He’s seen it before, but was glad to watch it again with me. Or rather, glad might not be the proper word for it, he warned me I might not sleep soundly after watching it, but at the same time ensured me it was worth watching.

And he’s right. It is a movie worth watching. But at the same time it’s a movie that is dreadfully depressing. I have a hard time to fathom how lethal and cruel man can be. Mankind is lethal for everything and everyone, including ourselves. This is one of those movies I would like for everyone to watch. So please, if you have avoided this, in the same way I have, please watch it. It will make you tense up, and become horrified, but it must be watched!

Paul Watson, the famous environmental activist, quotes Margaret Mead when being interviewed in the movie, and this is the piece of hope I bring with me from it:20130614-001539.jpg

And in a strange way, I agree with that. It seems like that’s the way of the world. Hopefully not 100%, but still… I cannot help but feel that way too many governments, authorities and institutions seem to get lost in their How’s, while forgetting their Why. And that’s when it all goes to pieces. Sooner or later. And The Cove is a clear example of that.

Sign the petition like I did, or do something else to stop this senseless annual atrocity! Hopefully the slaughter will stop completely, but the number of dolphins killed each year have diminished since The Cove was released. So keep on being a passionate individual, because that’s what makes the world a better place!

My passion lies with the #schoolspring, aka #skolvåren – where is yours?

Dubbelpremiär!

Ja, idag är det dubbelpremiär för mig! I morse släpptes min första podcast, dvs ungefär som ett radioprogram fast tillgängligt på nätet. Det är Ann och Emil som möjliggjort detta, tack vare att de är sådana där driftiga individer som inte bara kläcker goda idéer utan dessutom agerar på dem. Detta är en idé som de manifesterat fullt ut. Imponerande!20130614-173821.jpgJag har både lyssnat på många podcasts och pratat mycket om poddande under de senaste två månaderna eller så. Därför känns det extra roligt att jag nu fick tummarna loss och testade att göra också! Min premiärpod är tio minuter lång och du hittar den både på 10minuter.se, på iTunes och på skolvåren.se. Jag hoppas du lyssnar, ger lite återkoppling och sen skapar din egen 10minutrare. Jag är ju nyfiken på vad du har för skolminne och/eller framtidsvision för skola/samhälle att dela med dig av! (Korrigerat 25JUN då 10minuter.se var tvungen att byta namn.)

Men det var ju dubbelpremiär, sa jag, och det är det också. Jag har gästbloggat för första gången idag, eller… nästan. Har ju gästbloggat med en bokrecension tidigare, men detta är första gästbloggen där jag blivit aktivt tillfrågad om jag kunde tänka mig ett inspel. Och det kunde jag så klart.

Det var Christian HertzPennybridge, som tar fram ett nytt koncept för att förenkla insamling till välgörenhet, som hörde av sig för några veckor sedan och ställde frågan. Fick lite inspiration tidigare i veckan och idag publicerades mitt inlägg på Pennybridges blogg. Kolla in den med vettja!20130614-210641.jpgFör mig är båda dessa tillfällen lysande möjligheter att sprida ordet om det jag brinner för, nämligen att skapa ett hållbart lärande samhälle. Och därför tänker jag fortsätta ta alla tillfällen när de dyker upp, och jag tänkte även fortsätta sprida ordet. På det sättet vidgas kretsen som vet om #skolvåren sakta men säkert, och det behövs för att jag ska nå min framtidsvision.

Vad krävs för att ta dig några steg närmare din framtidsvision?

Jag behöver din hjälp!

Har i dagarna dragit igång ett Funded By Me-projekt för att försöka få hjälp att täcka de kostnader som #skolvåren och #skolvårare drar på sig när vi väljer att tackla Almedalen 2013.

#skolvåren är ett ideellt initiativ och alla som deltar gör det på eget bevåg och tar sina egna kostnader. Och oavsett om vi lyckas samla in några pengar eller inte så åker vi till Almedalen, så klart. Men jag kan tycka att det finns en viss poäng i att be om hjälp. Kanske tom flera poänger:

  1. Många har svårt för att be om hjälp
    Vet inte hur det är med dig, men jag stöter på många som tycker det är jobbigt att be om hjälp. Man ska klara sig själv, inte visa sig svag, osv. Jag tror inte på det där. Jag tror det är viktigare att kunna be om hjälp när det behövs, och även att hjälpa när vi kan. Så vi föregår med gott exempel här helt enkelt – vi ber om just din hjälp, så att vi kan göra det bästa av #skolvåren och Almedalen!
  2. Många bäckar små
    Ingen kan (eller bör) bidra med allt, men alla kan bidra med något. Och nu möjliggör vi för alla att bidra med något, litet eller stort, monetärt, genom att sprida ordet eller kanske göra oss sällskap under veckan på Gotland.
  3. … do good shit!
    #skolvåren fyller en viktig funktion, och består av alla de som bidrar i någon mån. Och #skolvåren är ute efter att göra gott. Be honest and do good shit, som Jocke Jardenberg säger, är helt klart i linje med min bild av #skolvåren! Så hjälp oss lyfta Varför-perspektivet även under Almedalen 2013, för fler behöver fundera över frågan ”Varför skola?”.

Funded By Me är ett sätt att använda crowdfunding, eller gräsrotsfinansiering som det kan benämnas på svenska. Det handlar om att möjliggöra för allmänheten, dvs sådana som du och jag, att ge ett mycket påtagligt stöd till eldsjälar och initiativtagare.

20130613-122511.jpgDu kan bidra på olika sätt, bland annat genom att sätta in en slant, dela projektet vidare på nätet och genom att berätta om det för människor du möter. Jag och alla andra #skolvårare vill på förhand säga tack för hjälpen – för jag räknar med att du bidrar, på det sätt du kan! Vilket är ditt sätt att bidra?

Budskap till mitt yngre jag

Det slog mig plötsligt, när jag åt glass med sonen. Vi satt i Västra Hamnen, efter en dag fylld av skolavslutning med efterföljande lätt picknick, lunch på Salt & Brygga tillsammans med farmor och storasyster och bad. Delade på en bägare med italiensk choklad. Gott. Då slog det mig plötsligt.

Jag sa till honom att det finns en sak jag önskar någon hjälpt mig inse som barn, något som jag lärde mig för bara några år sedan.

Nyfiket frågade han vad?

Jo, jag önskar jag lärt mig att vara snäll mot mig själv. Och då menar jag inte att köpa italiensk chokladglass varje dag, utan du vet, när man spiller något, förlorar en tävling, säger något som sårar fast man inte avsåg att såra, halkar omkull på en isgata eller nått sånt där?

Ah, sa sonen, du menar rösten i huvudet som säger ‘Amen, varför gjorde du så? Det var väl dumt av dig? Hur kunde du?’.

Ja, sa jag. Precis den rösten. Att den istället säger ‘Äsch då, det var inte så farligt, nästa gång går det nog bättre ska du se! Du är ok!’.

Vet du vilken röst jag talar om? Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen över att sonen, som slutade andra klass idag, visste precis vad jag snackade om. Han sa att han är ganska snäll mot sig själv. Jag tror mig dock se att han håller sig själv mot en standard som är hög, ibland ruggigt hög. Och när han upplever att han inte når upp till sina egna förväntningar på sig själv, då kan han, likväl som jag gjort genom årtiondena, straffa sig själv ganska bra med den där rösten i huvudet som tortyrredskap.

20130612-171631.jpg

Själv var det under en session med en underbart skicklig terapeut som jag, för kanske 6 år sen, insåg att man inte måste vara så hård mot sig själv. Det var en stor och djup insikt ska du veta!

Och kanske, bara kanske, kan det hjälpa honom att jag insett att den där rösten också kan vara snäll. Kanske kan det göra det enklare för honom, och andra, att tala snällt med jaget, om han ser andra som gör det, och framför allt, genom att vi pratar om det.

Vad tror du? Vilken ton tar din inre röst med dig?

Lyssnandets konst

Har varit ett par omtumlande dagar, med avslutning i Master Mind-gruppen och intressanta diskussionstrådar på Twitter angående #skolvåren och dess form. Det har satt igång många tankar hos mig, och definitivt gett en stor dos tankespjärn.

Läste nu på morgonkvisten följande från de dagliga EnneaThoughts jag prenumererar på:

Your Type One EnneaThoughtsm for June 10th

Listen to others: they are often right, too. And even if they are not, there is almost always a kernel of truth to the point of view they are expressing. By listening to others, you not only will learn more but will become more informed and sensitive. (Understanding the Enneagram, 353)

Tidigare har jag inte varit så fokuserad på lyssnandet, utan mer tänkt utifrån mig själv. Ni vet, hur man hela tiden försöker tänka fram en klok replik samtidigt som den andre pratar? Det säger mig att jag inte lyssnat med full uppmärksamhet. För det är en konst att verkligen lyssna. Det är väldigt lätt att tanken börjar vandra. Jag kommer på ett bra svar, tänker på en bok, ett citat eller något annat som berör just det som lyfts fram, som jag vill komma ihåg att dela med mig av, osv.

Äppleduo

Jag övar på lyssnandets konst. För mig innebär det en stor förändring på flera sätt. Jag har tidigare varit oerhört rigid i min tro att mitt sätt är rätt sätt. Jag tror inte det längre. Eller rättare sagt, mitt sätt kan mycket väl vara rätt sätt för mig. Men det betyder inte att det är rätt sätt för alla. Där ligger transformationen för mig, och det är ett ganska vältrimmat beteendemönster att omskapa. Men jag har omskapat mönster tidigare, så jag vet att det går. Jag har testat nämligen

Så när jag lyssnar och verkligen vill få in andra vinklingar, andra åsikter, tankar och perspektiv, så är det just för att jag tagit ett kliv i min egen utveckling och inser att det finns många sätt som är rätt. För olika individer. Och kanske, att mitt sätt inte ens är rätt sätt för mig. Kanske jag kan lära mig något nytt, som gagnar mig ännu mer. När jag lyssnar efter kärnor av sanning i det sagda, det skrivna och ibland även det outtalade, så växer jag som människa.

Jag har ofantligt mycket kvar när det gäller att lära mig konsten att lyssna, vilket jag gläds åt. Livet skulle kännas bra trist annars. Jag är tacksam för all hjälp jag kan få!

Hur övar du på lyssnandets konst?