Igår var jag över dagen i Varberg och deltog i dag 2 på Anhörigriksdagen 2015, som ordnades av Anhörigas Riksförbund med flera. Anledningen till att jag tog mig dit ligger främst i ett engagemang jag är inblandad i, som rör skola, barn och kanske framför allt lärande. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Det som var allra härligast igår var att se hur Barn i Behov, en grupp som jag följt under ett år eller så, verkligen lyckats på alla sätt och vis. De hade en monter, som var mest besökt av alla montrar. Höll en föreläsning dag 1 (som jag alltså missade tyvärr!) som var värsta snackisen även dag 2, och som gjorde att kön ringlade sig lång till att få kolla i den databas som Cilla Lundström skapat, efter att ha ringt runt till Sveriges kommuner för att samla siffror, svart på vitt, på hur det faktiskt ser ut runt om i landet med avseende på bland annat särskilt stöd i skolan. Cilla startade i höstas samla information vilket först ledde till en tryckt rapport som visade 125 kommuners hantering av tilläggsbelopp varje år från 2010 till nu; dvs givna och avslagna samt varje kommuns riktlinjer. Många kommunala tjänstemän var väldigt nyfikna på att få veta hur det stod till hos just dem. Det övergripande budskapet till dem alla var dock: Din kommun bidrar till att sätta Sverige sist bland alla EU-länder om stöd i skolan!

Om du är nyfiken på att höra mer hur din kommun ligger till, så hör av dig till Cilla via Facebook! Mer information om Barn i Behov hittar du bland annat på Facebook, men de twittrar aktivt också.

Barn i Behov (ofta förkortat BiB) har också tagit fram en bok som jag fick med mig hem från Varberg. Den heter 101 berättelser om en skola som inte är för alla, och den ska jag självfallet läsa. Ser fram emot det med lite skräckblandad förtjusning ärligt talat, för jag misstänker att jag kommer bli både förtvivlad, förbannad och frustrerad när jag läser de 101 olika röster som delar sin upplevelse i boken. Lovar blogga om den när jag läst klart.

Ja. Onekligen är det så att BiB var det som gjorde mest intryck på mig igår. Tankarna går till Margaret Mead när jag ser hur fantastiskt engagerade människor det finns:

Tvivla aldrig på att en liten grupp av omtänksamma och engagerade medborgare kan förändra världen. I själva verket är det det enda som någonsin har lyckats. 

Jag vill förändra världen. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Men gisses så skönt det är att översköljas av bevis på att det är just så. Känns det igen?