On compassion

compassion

Continuing my collaboration with Sus and her marvelous ladies, prompted by a query from my coach on yesterday’s doodle on judgement. She read what I’d written and added: …and practice self-compassion for our sweet, humble humanity when we notice we have ”fallen into judgment” yet again….

She continued with wondering what my compassion sketch would look like, and that thought crept into my conscious mind during this morning’s meditation. So I brought out my IPad, Paper and Pen, and started doodling. A few botched attempts, and then I sent the text above out into MIX. Send a note to Sus asking if she was up for another collaboration. She said she’d gladly give it a go, and immediately got it right, with little Miss Balancing-Act above.

That’s what it can feel like for me, balancing in life. Putting one feet out in front of me, not knowing if I’ll wobble and fall, or stand steady, ready for the next foot to move ahead. But the real balancing act is about meeting both situations (the wobbly as well as the steady journey ahead) with compassion, for me, and for everyone else.

Realizing how I’m not the only one stumbling through life – occasionally falling down, sometimes in a flow – but this goes for everyone. We are all balancing our way through life. All of us.

Now, there’s a thought to sit with…

On judgement

judgement

My friend Sus found this Paper-doodle by me in MIX the other day (FiftyThree, check it out!) and pimped it with a toe-tapping highly judgmental Miss Know-It-All. She sent it to me and I was rejoiced! What a great reminder. Because that’s just how I feel at the moment. I fall into judgement daily, especially when checking my Twitter-feed. And then I judge myself for judging and not being compassionate…. A vicious cycle as you can understand. So I’ve decided to skip checking in on Twitter for the rest of the summer, adding this restraint onto my summer social media challenge.

Avoidance? Yeah. Spot on. But why not? I mean, I don’t enjoy a lot of what I read on Twitter at the moment, I don’t enjoy my reactions to it, and I end up feeling miserable, cursing some people, and feeling sorry for others. So why go after that feeling?

Nah, I’d rather spend my time on activities that I enjoy and take pleasure in. Like picking cherries, cooking cherry jam, gooseberry jam and marmalade and picking Bishop’s Weed for tomorrow’s lunch pie, all of which I’ve done today. Good trade-off wouldn’t you agree?

Om tacksamhet

Sus bloggar om tacksamhet och det väcker något i mig. Kanske inte minst eftersom jag var en av de där väninnorna i Umeå. Läs och reflektera, och kom sedan tillbaka till mitt blogginlägg, som fortsätter nedan.

Läst än?

Om inte – gör det här: https://rektorndotcom.wordpress.com/2015/02/21/inte-tacksam-direkt/

Ok, nu förutsätter jag att du läst.

Själv landar jag i just det att vi alla lägger in olika saker i begreppet tacksamhet. Själv njuter jag av min ökande medvetenhet kring den tacksamhet jag känner – som kanske också kan kallas att njuta i stunden. Eller en lättnad över att något blev av, eller inte blev av. Många olika begrepp som jag för min del börjat samla under paraplyt tacksamhet.

Jag skrev en variant av ovanstående stycke som en kommentar till Susanne på Facebook, och fick följande kommentar tillbaka:

Åh H, bra tanke med paraply! Jag tänker mer jordankare. Olika sidor av samma mynt som sannolikt är mer av en ikosaeder än tvåsidigt mynt.

Oliver och tacksamhetsburkenTacksam för att ha Sus i mitt liv(Är det nu jag ska erkänna att jag slog upp ikosaeder för att säkra att jag hade rätt bild i sinnet? Ja, det gjorde jag. Och ja, jag tänkte mig nått sånt som det visade sig vara. *pjuh*)

Tacksamhet är inte något jag låtit ta stor del av mitt liv tidigare. Tror jag. Försöker minnas tillbaka och kan absolut se stunder då jag varit enormt tacksam. Men inte dagligdags och inte så medvetet. Kanske mer så som Sus tänker kring ordet, att det är den riktigt stora tacksamheten hon tänker sig, när hon smakar på ordet, känslan, begreppet.

Idag väljer jag nog mer det andra sättet, har sedan nyår till och med en tacksamhetsburk där jag lägger små lappar med de där små tacksamhetsglimtarna, stunderna av njutning, glädje, vidunderlighet och humor. Dagens lapp blev en lapp till just Sus, som jag verkligen uppskattar att ha i mitt liv, för allt som oftast utmanas jag i tanken i hennes sällskap. Andra stunder skrattar jag så jag nästan kissar på mig. Och jag älskar att befinna mig i båda de stämningslägena, och alla däremellan med. Så kan det vara att vara tacksam när man heter Helena och är jag. Och det e jag banne mig bra tacksam för!

Hur tänker du kring tacksamhet? Paraply eller jordankare? Tänker du på det riktigt stora, eller väver du in det lilla i begreppet? Eller befinner du dig på en helt annan sida på den där ikosaedern?