När tiden försvinner

Så sitter jag här, i lugn och ro, vilar mina trötta fötter och höfter efter en dag knatandes fram och tillbaka på de stenlagda gatorna i gamla Visby. Tänker att ”Jag ska bara…” och sen ska jag knoppa in, tidigt, och samla kraft till ytterligare två och en halv dags knatande i Almedalen.

Men så började jag titta på alla bilder från dagen. För självfallet träffade jag massvis med fina människor på gatorna i Almedalen även idag. Här ser du några av de jag kramat om idag. 


Beppe Singer. Snyggaste tischan i Almedalen (på Simon). Karl från Polstjärna. Johan Lange. KarinOlaÅsa och Michael Sillion. Och så #skolvåren och Almedalens alldeles egen pressfotograf Joakim Berndes, som tarvar ett alldeles eget blogginlägg vad det lider! 

Och sen skulle bara fixa det första videoklippet av mig och Sara, som varken uppvärmda eller uppsjungna, gav oss i kast med att öva på kulning i Almedalen idag, som vi lovade varandra på kursen förra veckan. Och sen ville jag fixa det andra också så klart. Glad och lite överraskad blev jag dessutom över att våra röster trots allt bar åtminstone några hundra meter, som Ola avslöjade för oss på Twitter:


Och när jag väl tittade på de där klippen (som jag inte orkar bråka med WordPress-appen om för att bädda in dem…) så tänkte jag att den lilla snutten Fy skämme dig skulle passa så väl som en GIF. Så då fick jag ju lära mig att skapa en dylik… Och när den väl var klar så blev jag besviken eftersom det var en ljudlös GIF. *Tänkte inte på det!* 

Så jag får jobba vidare på just det projektet.​ Men håll till godo med ljudklippet så länge (lägger in en brasklapp. Osäker på om klippet faktiskt följer med blogginlägget eller inte. Ser underligt ut i förhandsvisningen…) Lite kul är det allt?


Nu sitter jag här fyra timmar senare, har fortfarande inte börjat göra mig i ordning för kvällen, och undrar vad det var som hände. Var försvann tiden? 

Samklang i nuet

Tiden går fort när man har kul… Två dagar vid foten av Stenshuvud är till ända.

I avslutningen av kulningskursen sammanfattade alla deltagarna sina upplevelser med varsitt ord. Helenas ord var Samklang, Saras Nu.

Vår fantastiska lärare Anna Elwing uppmanade oss att dela med oss av kulandet när vi känner att det börjar landa i oss. Och eftersom vi, Sara och Helena, känner att en början har landat i oss efter dagens övningar, inklusive en stund med sång och kulning att bli hög på, uppe på Stenshuvuds östra topp med milsvid utsikt över land och hav, delar vi här med oss av våra första stapplande kulningssteg. Spring ut nu på bete, lilla kossan Lise!

Vi vill säga ett stort tack till Maria Heijbel, Lena Alebo, Österlen berättar  och Österlens museum för två dagars musikaliskt grönbete!

Det här inlägget har Helena och Sara samskapat och vi postar det på bådas bloggar.

Lockrop och vallvisor

Vilken dag! 

Tror faktiskt jag nöjer mig med det omdömet. 

Och med följande minnesanteckning, så jag vet var jag har texterna omutifallatt de faller ur mitt muskelminne efter dagens innötning: 
Ser fram emot vad morgondagen bär med sig, efter att ha sovit en natt på alla dessa intryck och nya ljudbilder som framtonat i och ur kroppen min idag. Att finna nya röster inom mig – och samtidigt återknyta till min barndoms ”kattspråk” som jag nu inser använder samma register och teknik som kulning gör – det ger mersmak. Har dessutom fått en helt annat relation till trallande efter kursdagen. 

Och så har jag och Sara dessutom ägnat ett par timmar åt projektspånande – mer skrivande kommer det bli framöver, var så säker!

Vilken dag, med andra ord!

Kurs i kulning dagarna två

Ligger i sängen i rummet på Pensionat Stenshuvud och gläds åt att – tillsammans med Sara – ha två dagars Kurs i kulning framför mig. 

Vad kulning är? Lyssna här!Tur det finns kossor på Bulltofta som jag kan öva mig på när jag kommer hem. 

Vilken ynnest att både ha möjlighet att gå på en kurs som denna, som jag går enkom för att det lockar mig så enormt, och att faktiskt välja att göra det. Utan Saras initiativ – hon bokade kurs och rum på Pensionatet och meddelade mig att det fanns en ledig säng till mig – så skulle det nog förblivit en sån där Oh, så läckert det hade varit!-tanke. Men nu blev det mer än så!

Nu ligger jag här efter en timmes gitarr-plinkeplonkande tillsammans med Sara, nyfiket öppen och förhoppningsfull om två intensiva och innehållsrika dagar då jag kommer lära känna min röst på ett helt nytt sätt. 

När valde du senast att göra något för dig bara precis för att du har lust till det?