Ånyo

Vilket vackert ord. BoldomaticPost_a-n-y-o

Ånyo.

Igen.
Än en gång.

Här kommer jag, ånyo.

Händer det att du fastnar för ett ord? Som om du hör det för första gången? Helt plötsligt uppfattar något djupare i det, en tyngd, andra nyanser?

Händer mig emellanåt. Och jag gläds. Blir lycklig som ett litet barn som får se mamma och pappa efter en stunds separation.

Känner mig berikad, och som om världen helt plötsligt blir lite mer. Lite mer påtaglig. Det finns mer av världen, den blir större. Som ballongen som växer när ännu ett andetag blåses ned i den. Wooof, ett andetag som omfamnas av ballongens yttre hölje, som i ett svep växer, markant, påtagligt, synligt.

Så kan jag uppleva det, när jag fastnar för ett ord. För ett ord som jag uppskattar, tycker om, får syn på. Som om jag ser det, och ser bortom det, på en och samma gång. Det finns ett Nu i varje ord, men det finns också ett Bortom, något mer än Nuet. En känsla, energi kanske? Och kanske det är vad som faktiskt händer? Att jag för ett ögonblick vibrerar med samma frekvens som energi i och bortom ordet och att vi förstärker varandra?

Det förflutna

Njuter alldeles särskilt nuförtiden av seriestrippen Nemi i Sydsvenskan, och härom dagen var det ånyo en strip som jag genast tog ett foto av för att blogga om:

Det förflutna

Vad händer i dig när du läser det här:

Det som är bra med det förflutna, är att om man inte bär det med sig, så är det borta.

För mig är det väldigt befriande att läsa, men kanske det är för att jag upplever att jag släppt den starka anknytning till mitt förflutna som jag tidigare mötte världen med. Jag definierar mig inte längre utifrån händelser i det förflutna, utifrån släktskrönorna om vem Helena är och hur Helena agerar.

Eller, kanske det är att ta i och säga att jag helt släppt det, för det finns stunder då jag visst definierar mig själv just utifrån det förflutna. Men allt som oftast gör jag inte det, och tillfällena då det händer uppstår allt mer sällan.

Och det intressanta är att det blir lika knasigt för mig att definiera mig själv i förment positiva som i dito negativa ordalag, i förhållande till det förflutna. ”Jag har minsann gått stärkt ur det där tragiska som hände…” bär på lika många möjliga begränsningar av vem jag är, vad jag gör, som ”Ja, pga det som hände så vågar jag inte längre…”.

Jag försöker därför möta världen i stunden, och att vara öppen för det som händer och sker, både inom och utom mig. Ibland spökar något gammalt, och jag kan reagera helt orimligt utifrån den givna händelsen. Om jag tar tillfället i akt att titta lite närmre på det, kanske genom att fråga mig själv ”Hur gagnar detta mig?”, så kanske jag kan få syn på att det är ett ”spökbeteende”, som bottnar i något gammalt. Kanske det inte alls har någon bäring i den aktuella situationen. Då blir det ofta lättare för mig att släppa taget om storyn som jag hänger upp mig vid, berättelsen som jag gett en viss och betydelsefull mening.

Om det är lätt?
Nä. Och ja. Ibland är det supersvårt och stört omöjligt. Ibland hur lätt som helst att släppa taget om det förflutna och bara vara här. Och nu.

Oavsett vilket så bankar jag inte på mig själv längre. Jag är inte en bättre människa i de stunder då jag kan släppa taget om det förflutna, än i de stunder då det är som förgjort, då jag sitter fast förankrad i något gammalt, som jag inte kan, vill, orkar eller förmår släppa taget om. I båda scenariona är jag människa, rätt och slätt, och det räcker fint det.

Vad har du för relation till det förflutna? Bär du med dig händelser och upplevelser som tynger dig, som begränsar dig, som du låter dig definierar av och som kanske tom gör dig till något annat, någon annan, än den du egentligen vet att du är?

Stunder av nu

Imorgon är det 1 december och därmed är det endast en månad kvar av det som är året 2014. Fick en påminnelse på Twitter att det är en perfekt tidpunkt att reflektion kring livet mitt. Vad jag gör. Vad jag inte gör. Och varför? Men också kring vad jag uppskattar med mitt liv, med mig, vad jag skulle vilja göra/ha/vara mer/mindre av.

Det finns så mycket tankar att lägga på det här, samtidigt som det enda jag egentligen har är stunder av Nu. Hur mår jag nu? Vad gör jag nu? Varför gör jag det jag gör just nu? Hur känner jag mig? Och vad känner jag?

Just nu – arla morgonstund, kollat sociala media, mediterat, haft katten i knät, känt hans varma kropp långsamt andas in och ut. Förutom när han nös, mitt i alltihop.

Just nu – hör och ser samme katt dricka vatten ur vattenskålen på fönsterbrädan. Känner yllefilten värma min bål, mina ben, mina fötter. Hör knattret från tangentbordet jag har kopplat till min puttepadda. Katten dricker ännu mer.

Just nu – ett flygplan passerar långt uppe i himlen, jag hör ljudet från motorerna. Går det in för landning på Kastrup eller har det månne just lyft?

Just nu – märker att solen så sakteliga är på väg upp, för det ljusnar markant. För bara en stund sedan var det mycket mörkare här i vardagsrummet där jag sitter. Men det var Då. Finns bara kvar i mitt minne. Nu är Nu.

Just nu – lite funderingar kring julkalender här på bloggen. Förra året gjorde jag en kalender med uppmaningar. Så inte i år. Been there, done that, som jag brukar säga. Har massor av idéer, får se vad det blir. Återbruk i någon form, kanske.

Just nu – katten dricker igen. Han har nyss blivit diagnosticerad med begynnande njursvikt, går på specialkost, och dricker mindre än innan kostomläggningen. Får en godmorgonpuss av maken som klivit upp ur sängvärmen han med.

Just nu – börjar fundera på att göra min Sjua, klä på mig, mixa min morgonsmoothie, och göra mig iordning för förmiddagens kör-framträdande i Södra Sallerups kyrka. Men det är Sen. Finns bara i min fantasi. Nu är Nu.

Stunder av nu

Stunder av nu är allt vi har. Har du givit det en tanke någon gång?