Det sociala arvet

Svenska elever är bland de bästa i världen på samhälls-, och demokratifrågor. Men inte ens där vi är allra bäst, lyckas skolan knäcka det sociala arvet.

Så skrev hon, Emma Leijnse i Sydsvenskan, när hon rapporterar resultatet av en undersökning som tjugoen länder deltagit i, som avrundar med följande dräpa:

Smolket i glädjebägaren handlar om segregation. Precis som i andra internationella undersökningar, som Pisa, syns att spridningen mellan elevgrupper ökar. Stödet för alla människors lika värde, jämställdhet och demokrati, är störst hos flickor med svensk bakgrund och från högutbildade hem. Hos pojkar, utlandsfödda och elever med lågutbildade föräldrar är både kunskapen och engagemanget lägre, och också värderingarna ser lite annorlunda ut.

Var tionde elev tycker att män är bättre lämpade än kvinnor att leda. 18 procent tycker inte att invandrare ska få fortsätta tala sitt eget språk. Skillnaden mellan pojkar och flickor har ökat markant och är nästan störst av alla länder. Men klasskillnaden syns tydligast, både när det gäller skillnader i kunskaper och i värderingar. Elever från lågutbildade ger minst stöd till åsikten att alla ska ha lika möjligheter oavsett vilken grupp man tillhör.

Så när jag då sitter uppkrupen i läderfåtöljen i sonens rum (den jag ärvde efter oldemor, den som fortfarande luktar barndom och väcker så många minnen till liv) medan han sitter och övar på avrundning och överslagsräkning, blir det så påtagligt för mig hur svårt det är, att bryta det där sociala arvet. För elever av alla sorter och slag kan ha behov att öva och repetera. Och många kanske varken orkar, förmår eller har möjlighet att göra det under skoltid. Sonen gick på mattestugan igår, och det är fantastiskt att det finns den möjligheten, och likförbaskat behöver han öva mer.

Och där sitter jag, högskoleutbildad inom naturvetenskapen, som läst pre-calculus som senior på high school i USA och matte på naturvetenskapligt basår motsvarande naturvetenskaplig linje, och undrar vad fasiken överslagsräkning egentligen innebär. Det var ju visserligen en halv evighet sedan jag läste matte, men ändå liksom… Om jag sitter här och kliar mig i huvudet, vad gör då en förälder som kanske inte läst matte alls på gymnasienivå ens? Som kanske bara har grundskolematematik, eller kanske inte ens det?

Boken har inga exempel som åskådliggör vad det egentligen är som avses (Fast nu far jag med osanning. En pytteliten vit lögn. B glömde boken i skolan så vi arbetar utifrån ”boken online” och digitala läromedel i all ära, överskådligheten som en bok enkelt ger vid en snabb genombläddring, den finns ännu inte på motsvarande sätt i den digitala världen. Så kanske boken i fysisk form faktiskt visst har överskådliga exempel som klart och tydligt visar vad som avses. Fast cynikern i mig (som turligt nog är en väldigt liten del av mitt jag) tvivlar ärligt talat!)  – hur mycket ska det avrundas, ska överslagen göras i heltal eller decimaltal? Hur ska vi veta?

Tja. Vi vet inte. Vi gissar. Kollar facit (jo då, finns fortfarande facit, som bara ger själva svaret, inte beräkningen som leder dit, inte ens i ett digitalt läromedel! Det om något borde väl ändå vara en av de möjliga potentiella fördelarna med ett digitalt läromedel? Länka oss åtminstone vidare till en liten video eller animering eller för all del, låt mig åtminstone kunna klicka på det rätta svaret och få upp självaste beräkningen?) och inser att vi ojsanhoppsan-tänkt-lite-knasigt-i-förhållande-till-facit på ett par av talen i alla fall.Vi klurar ut det, B harvar på, och jag sitter där med bok i hand som jag med handen på hjärtat inte kom mer än en halv sida på, och när timern pinglar efter trettio minuter kastar B lättad ifrån sig blyertspennan och rutblocket han skrev ner uträkningar och svar i. Han övergår därefter raskt till att tala och skriva engelska (och det gör han bra. Riktigt bra vill jag lova!) med människor utspridda över hela online-spel-världen. Energinivåerna i rummet stiger betänkligt när B övergår till att göra något han lockas av, något som intresserar honom, något som ger honom glädje!

Och jag, jag går ner och bloggar om upplevelsen. Känner mig lite uppgiven, inte minst med tanke på Leijnses krönika (som möjligen är premiuminnehåll, ledsen för det i sådana fall. Men jag har klippt in 40 % av texten ovan åtminstone). Känner du mig så vet du att jag inte är förespråkare av läxor. Men för tydlighetens skull vill jag påpeka att detta inte var en läxa som skulle göras – det hade vi ett exempel på igårkväll dock, med gråt och tannagnissel som pikant kryddning, något som till slut landade i en uppgiven B som bad om att vi skulle ha ”en skolkväll” per vecka, och om vi inte kunde ha den första som ikväll. Så det hade vi.

Rätt/Fel

Gårdagens blogginlägg om att hamna i försvar triggade igång en tankeprocess i Facebook-gruppen Förändra Skolsverige:

”Tycker att det sällan leder till ett konstruktivt samtal. Att gå i försvar tycker jag ger fel fokus i samtalet: ”Jag går i försvar för du kritiserar mina åsikter – mig!”
Vilket tar ljuset från sakfrågan och blir en diskussion om huruvida jag/du har rätt eller fel, vilket i sig är oväsentligt. Därför har jag svårt att se vitsen med debatter, där det handlar mycket om att slå varandra i huvudet med argument och väldigt lite lyssna. Problematisera tror jag på – men det är knappast medialt.” – Maria Mjörnestrand

Håller med i allt! Och debatter är ofta ganska trista. Båda sidor är oftast mycket mer upptagna med att föra fram sitt eget budskap, än att lyssna. Det blir mer sandlåde-slagsmål mellan 3-åringar som bråkar om samma spade, än något konstruktivt. Nä, bättre än så kan vi!

”Tror precis som Maria Mjörnestrand att försvar ofta är en låsning i ens egen position vilket då kan förhindra att man tar till sig ett nytt perspektiv eller vågar kritisera och granska sina egna idéer och tankar. Att försvara gör det ju tämligen omöjligt för människor att mötas i ett samtal, en dialog. Att mötas, och på något sätt släppa ‘egot’ och önskan om att ha ‘rätt’ är nog en god förutsättning för ett bra samtal. Däri ligger även att släppa önskan om att  – försvara sig själv eller sina idéer. Varför känner man sig nödgad att försvara från första början? – Sophie Österberg

Rätt/Fel
Jag tror ett svar på Sophies fråga är för att vi lever i ett samhälle som i stort premierar ett rätt/fel-tänk. Samhällsstrukturen är uppbyggd så. Det finns ETT rätt svar, facit står längst bak i boken (fast jag tror och hoppas faktiskt att jag därmer visar att det var ett tag sedan jag gick i skola, för förhoppningsvis är det inte längre så!), och om någon har fel, ska de göra om tills de får rätt svar.

Fia med knuff

Har gått två kurser med Alan Seale, en fantastisk människa och tillika professionell coach, och dessa kurser har hjälpt mig till insikten att rätt och fel är destruktiva tankesätt, och inte bidrar så särdeles till att bära samhällsutvecklingen framåt. Alan själv använder sig istället för rätt och fel, av begreppen what serves me och what doesn’t serve me, dvs vad gagnar mig och vad gagnar mig inte. Det som gagnar kan man tänka ersätter rätt och det som inte gagnar ersätter fel, om man behöver hjälp ställa om tankemönstren.

Gagnar/Gagnar inte
Tänk om vi istället för att tänka rätt/fel tänkte på gagnar/gagnar inte istället. Vad skulle det kunna ge? Hur skulle samhällsklimatet bli tror du? Jag är ganska nyfiken på sådant här och tänker gärna både en och två gånger kring sådana här saker. Men inte är det lätt inte. Vi har ju ett rättssystem som är baserat på att man kan göra rätt (dvs hålla sig innanför lagens rättesnöre) och göra fel (begå en olaglig handling av något slag). Det betyder också att någon/några har bestämt vad som är rätt agerande, och vad som inte är det. Kan detta upprätthållas om vi börjar tänka gagnar/inte gagnar istället? Jag vet inte.

Men Alan har en metod, baserad på Lakota-indianernas Medicine Wheel, som han benämner The Manifestation Wheel. I den talar han inte om vinna-vinna-situationer, utan han ser vinna-ledet i 7-8 led, dvs vinna-vinna-vinna-vinna-vinna… ja, ni förstår! Går inte djupare in på det här, men den kursen har förändrat mitt sätt att se på mig själv och världen runt omkring mig. Jag försöker (svårt!) att undvika rätt/fel-tänk, och att tänka att något kan gagna mig idag, men kanske inte imorgon. Likväl som det kanske inte gagnar dig. Och det är ok. Så länge det jag anser gagnar mig inte skadar dig, för då gagnar det faktiskt inte mig heller. Men det behöver inte vara rätt/fel för det.

Det går även att applicera inom skolvärlden. Fredrik Karlsson har skrivit om den bristande respekten för mångfald inom skolan. Läs det inlägget med rätt/fel vs gagnar/gagnar inte-glasögon på dig. Vad tänker du? Berätta! Ta gärna med dig de tankarna in i #Skolvåren.

En sista fråga: Hur tänker du kring begreppet förlåtelse i ljuset av detta resonemang?