Det förflutna

Njuter alldeles särskilt nuförtiden av seriestrippen Nemi i Sydsvenskan, och härom dagen var det ånyo en strip som jag genast tog ett foto av för att blogga om:

Det förflutna

Vad händer i dig när du läser det här:

Det som är bra med det förflutna, är att om man inte bär det med sig, så är det borta.

För mig är det väldigt befriande att läsa, men kanske det är för att jag upplever att jag släppt den starka anknytning till mitt förflutna som jag tidigare mötte världen med. Jag definierar mig inte längre utifrån händelser i det förflutna, utifrån släktskrönorna om vem Helena är och hur Helena agerar.

Eller, kanske det är att ta i och säga att jag helt släppt det, för det finns stunder då jag visst definierar mig själv just utifrån det förflutna. Men allt som oftast gör jag inte det, och tillfällena då det händer uppstår allt mer sällan.

Och det intressanta är att det blir lika knasigt för mig att definiera mig själv i förment positiva som i dito negativa ordalag, i förhållande till det förflutna. ”Jag har minsann gått stärkt ur det där tragiska som hände…” bär på lika många möjliga begränsningar av vem jag är, vad jag gör, som ”Ja, pga det som hände så vågar jag inte längre…”.

Jag försöker därför möta världen i stunden, och att vara öppen för det som händer och sker, både inom och utom mig. Ibland spökar något gammalt, och jag kan reagera helt orimligt utifrån den givna händelsen. Om jag tar tillfället i akt att titta lite närmre på det, kanske genom att fråga mig själv ”Hur gagnar detta mig?”, så kanske jag kan få syn på att det är ett ”spökbeteende”, som bottnar i något gammalt. Kanske det inte alls har någon bäring i den aktuella situationen. Då blir det ofta lättare för mig att släppa taget om storyn som jag hänger upp mig vid, berättelsen som jag gett en viss och betydelsefull mening.

Om det är lätt?
Nä. Och ja. Ibland är det supersvårt och stört omöjligt. Ibland hur lätt som helst att släppa taget om det förflutna och bara vara här. Och nu.

Oavsett vilket så bankar jag inte på mig själv längre. Jag är inte en bättre människa i de stunder då jag kan släppa taget om det förflutna, än i de stunder då det är som förgjort, då jag sitter fast förankrad i något gammalt, som jag inte kan, vill, orkar eller förmår släppa taget om. I båda scenariona är jag människa, rätt och slätt, och det räcker fint det.

Vad har du för relation till det förflutna? Bär du med dig händelser och upplevelser som tynger dig, som begränsar dig, som du låter dig definierar av och som kanske tom gör dig till något annat, någon annan, än den du egentligen vet att du är?

Nasse hittar en stol

Nasse hittar en stol är utan tvekan en av världens finaste barnböcker – som dessutom är världens bästa bok om divergent tänkande (dvs, utanför-boxentänkande, eller kreativt tänkande).

20131111-165842.jpgHar du inte läst den, så skaffa den! Det är verkligen en bok som alla borde läsa.

Jag hade turen att bonusbarnbarnet var på besök i helgen, och när vi fick en stund för oss själva frågade jag om hon ville att vi skulle läsa en bok. Jajamensan, svarade hon, så jag rotade fram Nasse, och sen kröp vi ner i sängen under filten och läste.

20131111-165857.jpgNasse visar, med sitt utforskande av stolen, på vikten av ett gemensamt språk. Hur viktigt det är att definiera saker och veta vad de är till för – annars blir det gallimatias av det.

Men dess motsats är också sann. Väcker Nasse tankar hos mig om att försöka se med nya ögon på saker och ting. Sånt som jag redan vet SKA användas på ett visst sätt, nog är det också en begränsning, som hindrar mig från att se ytterligare användningsområden för saken eller ordet i fråga. Nasse kommer ju på många olika sätt att använda stolen. Och hade han inte tidigt i sagan fått veta att man skulle sitta på den, hade han säkert hittat ännu mer flippade användningsområden, det är jag säker på.

Hur gör du för att förhålla dig öppen till din omvärld, så att du inte begränsar dig själv?