Samklang i nuet

Tiden går fort när man har kul… Två dagar vid foten av Stenshuvud är till ända.

I avslutningen av kulningskursen sammanfattade alla deltagarna sina upplevelser med varsitt ord. Helenas ord var Samklang, Saras Nu.

Vår fantastiska lärare Anna Elwing uppmanade oss att dela med oss av kulandet när vi känner att det börjar landa i oss. Och eftersom vi, Sara och Helena, känner att en början har landat i oss efter dagens övningar, inklusive en stund med sång och kulning att bli hög på, uppe på Stenshuvuds östra topp med milsvid utsikt över land och hav, delar vi här med oss av våra första stapplande kulningssteg. Spring ut nu på bete, lilla kossan Lise!

Vi vill säga ett stort tack till Maria Heijbel, Lena Alebo, Österlen berättar  och Österlens museum för två dagars musikaliskt grönbete!

Det här inlägget har Helena och Sara samskapat och vi postar det på bådas bloggar.

Det förflutna

Njuter alldeles särskilt nuförtiden av seriestrippen Nemi i Sydsvenskan, och härom dagen var det ånyo en strip som jag genast tog ett foto av för att blogga om:

Det förflutna

Vad händer i dig när du läser det här:

Det som är bra med det förflutna, är att om man inte bär det med sig, så är det borta.

För mig är det väldigt befriande att läsa, men kanske det är för att jag upplever att jag släppt den starka anknytning till mitt förflutna som jag tidigare mötte världen med. Jag definierar mig inte längre utifrån händelser i det förflutna, utifrån släktskrönorna om vem Helena är och hur Helena agerar.

Eller, kanske det är att ta i och säga att jag helt släppt det, för det finns stunder då jag visst definierar mig själv just utifrån det förflutna. Men allt som oftast gör jag inte det, och tillfällena då det händer uppstår allt mer sällan.

Och det intressanta är att det blir lika knasigt för mig att definiera mig själv i förment positiva som i dito negativa ordalag, i förhållande till det förflutna. ”Jag har minsann gått stärkt ur det där tragiska som hände…” bär på lika många möjliga begränsningar av vem jag är, vad jag gör, som ”Ja, pga det som hände så vågar jag inte längre…”.

Jag försöker därför möta världen i stunden, och att vara öppen för det som händer och sker, både inom och utom mig. Ibland spökar något gammalt, och jag kan reagera helt orimligt utifrån den givna händelsen. Om jag tar tillfället i akt att titta lite närmre på det, kanske genom att fråga mig själv ”Hur gagnar detta mig?”, så kanske jag kan få syn på att det är ett ”spökbeteende”, som bottnar i något gammalt. Kanske det inte alls har någon bäring i den aktuella situationen. Då blir det ofta lättare för mig att släppa taget om storyn som jag hänger upp mig vid, berättelsen som jag gett en viss och betydelsefull mening.

Om det är lätt?
Nä. Och ja. Ibland är det supersvårt och stört omöjligt. Ibland hur lätt som helst att släppa taget om det förflutna och bara vara här. Och nu.

Oavsett vilket så bankar jag inte på mig själv längre. Jag är inte en bättre människa i de stunder då jag kan släppa taget om det förflutna, än i de stunder då det är som förgjort, då jag sitter fast förankrad i något gammalt, som jag inte kan, vill, orkar eller förmår släppa taget om. I båda scenariona är jag människa, rätt och slätt, och det räcker fint det.

Vad har du för relation till det förflutna? Bär du med dig händelser och upplevelser som tynger dig, som begränsar dig, som du låter dig definierar av och som kanske tom gör dig till något annat, någon annan, än den du egentligen vet att du är?

Game-Changer

Feeling a bit jitterish, but at the same time: there’s nothing more for me to do. It’s out of my hands, and all I can do is be me. And that’s something which I definitely practice a lot more nowadays, compared to most of my life.

It’s a change I am very happy about, even though it might be a bit troublesome for my surroundings, as the Helena they believed they knew, acts differently these days. That difference is me. That difference is me being me. That difference is me, more pure, raw, undiluted. The Helena they knew was a person faking it. Believing I had to put on a mask, act in certain ways, not true to me, but true to the show I believed was expected of me. That Helena was never me. And it’s not who I am today.

AwarenessAnd then this post popped into my stream today, giving me back that which I had temporarily forgotten.

‘What?’, you may ask.

I’d forgotten that this is what it’s all about. Not to coach. Not to fix (there’s nothing to fix!). But to be a Game-Changer. And I am.

And you know? That’s not just a brash statement from me. That’s not something I believe to be true. I don’t have to believe it. Because I’ve tested it. I know I have helped clients see things they couldn’t see before. I know I’ve held a space for clients to go deeper and purer than they have ever gone before. It happens. Not all the time, every time I see a client. Not by a long shot. But when it happens – BAM, that IS a game-changer, let me tell you!

Remember that jitterish feeling? I’ll just hug it, but I definitely won’t cling to it. Because it doesn’t provide much value to me at the moment. And what I know to be true, I know to be true.

Are You a Game-Changer?