Godkänt? (bok 10 av 26)

Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan – skriven av Emma Leijnse 2012, då jag också köpte den av henne, efter ett seminarium i Almedalen. Fint signerad är den, och en kan ju tycka att jag, som sedan dess varit synnerligen involverad i svensk skoldebatt skulle ha kastat mig över den… men tyvärr hamnade även denna boken i bokhyllan, oläst, tillsammans med en drös andra böcker som alla förtjänar ett bättre öde.

Så himla bra att jag, i och med årets bokläsningsutmaning, tar itu med 26 svenska och lika många engelska böcker som stått olästa hemma kort eller lång tid. För detta är en bok värd att läsas. Emma är skribent på Sydsvenskan, vilket är ”min” tidning och jag har alltid uppskattat hennes artiklar. Lika välskrivna är hennes böcker (den senaste har jag ju faktiskt läst!), och skolfrågor är för mig väldigt spännande – helt enkelt eftersom de så tydligt (i min hjärna åtminstone) kopplar till samhällsutveckling.

I kapitlet ”Om de kan, så kan jag också” skriver Emma: Det som hände med barnen från Kroksbäck när de kom till Linnéskolan brukar beskrivas av forskarna som kamrateffekter. Kort sagt handlar det om att man är som sina kompisar. Om de inte pluggar, så pluggar du mindre själv. Om dina kamrater gör läxorna och tycker det är viktigt hur det går i skolan, så lägger också du manken till.

I kapitlet ”Från kunskapsförmedlare till diversearbetare” fortsätter Emma på samma tema när hon citerar Jonas Vlachos: Lärarna påverkar också varandra på en skola, en del studier visar på att det uppstår kamrateffekter bland lärare.

Jag läser och tänker två saker:
1) Eh. Ja. Klart det uppstår ”kamrateffekter” även bland lärarna. Talesättet ”Vi blir som vi umgås” gäller liten som stor, ung som gammal. Elev såväl som lärare.
2) Hur kommer det sig att vi svänger oss med talesättet, utan att faktiskt fundera över vad det betyder, och utifrån det, medvetet skapa oss ett umgänge som gör att vi växer som människor? Att lära sig att bli människa, med allt vad det innebär, är något jag skulle önska mig så mycket mer av, både i skola som i yrkesliv, hemma som i olika organisationer, ja, typ överallt. En ständig konversation. För det låter sig inte göras av sig självt. Vi blir till i varandras närvaro, och som Pia Sundhage säger ”Vi gör varandra bra”. Vilket ju är fantastiskt – utom när det är tvärt om. För det finns ju tillfällen och/eller umgängen där vi gör varandra illa.

Påverkansgrupp är ett annat sätt att beskriva ”kamrateffekter” på, och jag har arbetat medvetet på min påverkansgrupp de senaste fem åren eller så. Om det gjort skillnad i mitt liv? Svar ja, oändligt stor skillnad, till det bättre!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

 

Det sociala arvet

Svenska elever är bland de bästa i världen på samhälls-, och demokratifrågor. Men inte ens där vi är allra bäst, lyckas skolan knäcka det sociala arvet.

Så skrev hon, Emma Leijnse i Sydsvenskan, när hon rapporterar resultatet av en undersökning som tjugoen länder deltagit i, som avrundar med följande dräpa:

Smolket i glädjebägaren handlar om segregation. Precis som i andra internationella undersökningar, som Pisa, syns att spridningen mellan elevgrupper ökar. Stödet för alla människors lika värde, jämställdhet och demokrati, är störst hos flickor med svensk bakgrund och från högutbildade hem. Hos pojkar, utlandsfödda och elever med lågutbildade föräldrar är både kunskapen och engagemanget lägre, och också värderingarna ser lite annorlunda ut.

Var tionde elev tycker att män är bättre lämpade än kvinnor att leda. 18 procent tycker inte att invandrare ska få fortsätta tala sitt eget språk. Skillnaden mellan pojkar och flickor har ökat markant och är nästan störst av alla länder. Men klasskillnaden syns tydligast, både när det gäller skillnader i kunskaper och i värderingar. Elever från lågutbildade ger minst stöd till åsikten att alla ska ha lika möjligheter oavsett vilken grupp man tillhör.

Så när jag då sitter uppkrupen i läderfåtöljen i sonens rum (den jag ärvde efter oldemor, den som fortfarande luktar barndom och väcker så många minnen till liv) medan han sitter och övar på avrundning och överslagsräkning, blir det så påtagligt för mig hur svårt det är, att bryta det där sociala arvet. För elever av alla sorter och slag kan ha behov att öva och repetera. Och många kanske varken orkar, förmår eller har möjlighet att göra det under skoltid. Sonen gick på mattestugan igår, och det är fantastiskt att det finns den möjligheten, och likförbaskat behöver han öva mer.

Och där sitter jag, högskoleutbildad inom naturvetenskapen, som läst pre-calculus som senior på high school i USA och matte på naturvetenskapligt basår motsvarande naturvetenskaplig linje, och undrar vad fasiken överslagsräkning egentligen innebär. Det var ju visserligen en halv evighet sedan jag läste matte, men ändå liksom… Om jag sitter här och kliar mig i huvudet, vad gör då en förälder som kanske inte läst matte alls på gymnasienivå ens? Som kanske bara har grundskolematematik, eller kanske inte ens det?

Boken har inga exempel som åskådliggör vad det egentligen är som avses (Fast nu far jag med osanning. En pytteliten vit lögn. B glömde boken i skolan så vi arbetar utifrån ”boken online” och digitala läromedel i all ära, överskådligheten som en bok enkelt ger vid en snabb genombläddring, den finns ännu inte på motsvarande sätt i den digitala världen. Så kanske boken i fysisk form faktiskt visst har överskådliga exempel som klart och tydligt visar vad som avses. Fast cynikern i mig (som turligt nog är en väldigt liten del av mitt jag) tvivlar ärligt talat!)  – hur mycket ska det avrundas, ska överslagen göras i heltal eller decimaltal? Hur ska vi veta?

Tja. Vi vet inte. Vi gissar. Kollar facit (jo då, finns fortfarande facit, som bara ger själva svaret, inte beräkningen som leder dit, inte ens i ett digitalt läromedel! Det om något borde väl ändå vara en av de möjliga potentiella fördelarna med ett digitalt läromedel? Länka oss åtminstone vidare till en liten video eller animering eller för all del, låt mig åtminstone kunna klicka på det rätta svaret och få upp självaste beräkningen?) och inser att vi ojsanhoppsan-tänkt-lite-knasigt-i-förhållande-till-facit på ett par av talen i alla fall.Vi klurar ut det, B harvar på, och jag sitter där med bok i hand som jag med handen på hjärtat inte kom mer än en halv sida på, och när timern pinglar efter trettio minuter kastar B lättad ifrån sig blyertspennan och rutblocket han skrev ner uträkningar och svar i. Han övergår därefter raskt till att tala och skriva engelska (och det gör han bra. Riktigt bra vill jag lova!) med människor utspridda över hela online-spel-världen. Energinivåerna i rummet stiger betänkligt när B övergår till att göra något han lockas av, något som intresserar honom, något som ger honom glädje!

Och jag, jag går ner och bloggar om upplevelsen. Känner mig lite uppgiven, inte minst med tanke på Leijnses krönika (som möjligen är premiuminnehåll, ledsen för det i sådana fall. Men jag har klippt in 40 % av texten ovan åtminstone). Känner du mig så vet du att jag inte är förespråkare av läxor. Men för tydlighetens skull vill jag påpeka att detta inte var en läxa som skulle göras – det hade vi ett exempel på igårkväll dock, med gråt och tannagnissel som pikant kryddning, något som till slut landade i en uppgiven B som bad om att vi skulle ha ”en skolkväll” per vecka, och om vi inte kunde ha den första som ikväll. Så det hade vi.

Ut/Inflykt: ChattyMeals

Igår var det premiärdags för mig då jag deltog i mitt livs första ChattyMeals på temat ”Fördel kvinna: den tysta utbildningsrevolutionen” tillsammans med Slobodan (pappa till konceptet och kvällens värd), Emma Leijnse (som skrivit boken som utgjorde kvällens ämne) och Miguel.

Jag har följt ChattyMeals på Facebook ett bra tag, men det har aldrig riktigt klaffat. Du vet hur det är, livet kommer på något vis emellan och sätter käppar i hjulet. Ett stort antal av de tidigare ämnena har lockat mig och jag har både klickat i mitt intresse som spridit vidare i mitt flöde, men jag kom aldrig till skott själv. Förrän i söndags då nästkommande middag dök upp i flödet igen, med ett tema som lockar mig enormt med tanke på mitt skolintresse. När jag klickade mig vidare till hemsidan och såg att Emma själv hade bokat in sig som en av gästerna, så kände jag att det var dags att slå till. Sagt och gjort, jag skapade mig en egen profil och anmälde mig därefter till gårdagens ChattyMeals.

Jag satte mig på cykeln – redo för en utflykt, med en förhoppning att upplevelsen kanske också skulle kunna ge utrymme för en inflykt – och gav mig av. Låste min cykel när Emma kom cyklandes hon också, så vi slog följe sista stegen hem till Slobodan, och väl där blev vi varmt emottagna av kvällens värd.

Och vet du – det var en så där fantastiskt fin kväll, med gott sällskap, intressanta samtal – både om kvällens ämne och om annat, för nog fransade vi ut i kanten ett par gånger får erkännas! -, rikligt med smarrig middag och dito efterrätt, och framför allt, en miljö som var riktigt väl anpassad för oss alla att både lyssna och dela med oss, av tankar och funderingar, av frågor och försök till svar. Med respekt och värme vägledde Slobodan oss genom kvällen, då samtliga kvällens gäster deltog i ett ChattyMeals för första gången.

När jag cyklade till eventet så funderade jag över om jag själv skulle kunna vara värdinna för ett ChattyMeals. När jag cyklade hem fanns det inget tvivel kvar i mig: jag kommer både att delta som gäst och ordna egna ChattyMeals som värdinna framöver. Var så säker!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.