Tänk dig att du går till arbetet en måndagsmorgon. Det är en helt vanlig måndag och du är på väg till jobbet. Du har dock inget personalrum direkt, utan får hålla till på en öppen yta och i korridorerna. Du har ett litet skåp där du kan låsa in din laptop, din mobil och annat arbetsmaterial. Du jobbar i totalt fjorton olika projekt samtidigt, med elva olika projektledare. Alla kräver att just deras område ska ha högsta prioritering och någon samordnande chef som kan prioritera mellan dem finns inte, utan det får du göra själv. Dessutom har inte projekten en given lokal att arbeta i utan det kan variera från gång till gång. Du får inte använda mobilen och ibland inte din laptop heller. Dessutom jobbar du bara fyrtio minuter i varje projekt innan du ska ner till ditt skåp igen och hämta nytt arbetsmaterial för nästa projekt.

Så skriver Björn Flintberg i boken Kraschen, och fortsätter:

Såhär ser få arbetsplatser ut, men ganska många skolor fortfarande. Det finns kanske inget viktigare vi kan göra för vårt lands framtid än att se till att ha en bra, modern skola som tar tillvara digitaliseringens möjligheter, behovet av kreativitet och entreprenöriellt tänkande och hjälper unga människor att bygga sin egen drivkraft.

När jag läste det där så hajade jag till. Björn hjälpte mig få precis det perspektivskifte som kan flippa en tanke, och öppna för en helt ny upplevelse med djupare förståelse. Jag älskar den typen av upplevelser. Jag är långt från en adrenalinjunkie, vilket mina vänner säkert kan bekräfta, men jag är definitivt en tankespjärnsjunkie, så tack Björn för tankespjärnet!

Vad väcker Björns text i dig? För du, liksom jag, ett tankespjärn som heter duga? Om detta vore din vardag, hur hade det varit då? Hade du tyckt om det? Utvecklats optimalt? Uppmuntrats att bli och vara ditt bästa jag?