Om detta vore din vardag?

Tänk dig att du går till arbetet en måndagsmorgon. Det är en helt vanlig måndag och du är på väg till jobbet. Du har dock inget personalrum direkt, utan får hålla till på en öppen yta och i korridorerna. Du har ett litet skåp där du kan låsa in din laptop, din mobil och annat arbetsmaterial. Du jobbar i totalt fjorton olika projekt samtidigt, med elva olika projektledare. Alla kräver att just deras område ska ha högsta prioritering och någon samordnande chef som kan prioritera mellan dem finns inte, utan det får du göra själv. Dessutom har inte projekten en given lokal att arbeta i utan det kan variera från gång till gång. Du får inte använda mobilen och ibland inte din laptop heller. Dessutom jobbar du bara fyrtio minuter i varje projekt innan du ska ner till ditt skåp igen och hämta nytt arbetsmaterial för nästa projekt.

Så skriver Björn Flintberg i boken Kraschen, och fortsätter:

Såhär ser få arbetsplatser ut, men ganska många skolor fortfarande. Det finns kanske inget viktigare vi kan göra för vårt lands framtid än att se till att ha en bra, modern skola som tar tillvara digitaliseringens möjligheter, behovet av kreativitet och entreprenöriellt tänkande och hjälper unga människor att bygga sin egen drivkraft.

När jag läste det där så hajade jag till. Björn hjälpte mig få precis det perspektivskifte som kan flippa en tanke, och öppna för en helt ny upplevelse med djupare förståelse. Jag älskar den typen av upplevelser. Jag är långt från en adrenalinjunkie, vilket mina vänner säkert kan bekräfta, men jag är definitivt en tankespjärnsjunkie, så tack Björn för tankespjärnet!

Vad väcker Björns text i dig? För du, liksom jag, ett tankespjärn som heter duga? Om detta vore din vardag, hur hade det varit då? Hade du tyckt om det? Utvecklats optimalt? Uppmuntrats att bli och vara ditt bästa jag?

Kraschen!

KraschenLäste ut den häromkvällen, boken som egentligen skulle hetat Konkursen. Men stigmatiseringen kring konkurser hade kanske gjort att boken därmed blivit osäljbar. Paradoxalt nog är det det som gör boken så värdefull, för detta är en riktigt välskriven bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap. För hur många pratar om den biten av kakan så säga? I princip ingen. Bortsett från Björn Flintberg, författare till Kraschen, så klart.

Det är nästan två år sedan boken släpptes, och den har stått i bokhyllan min sedan dess. Jag är glad att jag äntligen tog fram den, för den ger en välbehövlig pusselbit till bilden av en entreprenör. Det snackas oerhört mycket om friheten, att vara sin egen chef och bestämma över sin tid alldeles själv. Lika mycket lyfts fram om nackdelen med att ständigt jobba, aldrig kunna ta semester, att slita hund för en spottstyver. Men i princip aldrig har jag hört någon berätta om vad som händer när det skiter sig, när företaget går i konkurs. Men det är precis vad Björn gör.

På ett personligt och samtidigt sakligt och matnyttigt vis bjuder han in läsaren till att följa hans företags uppgång och fall. Det är lätt att vara efterklok, säger man ibland, fast jag är inte helt säker på det. Det kräver nämligen att man vågar vara riktigt ärlig och släpper allt behov av att försvara sig själv och sina handlingar. Just det lyckas Björn med. Han verkar se nyktert på det hela, och bjuder på sina lärdomar, både från tiden då det gick bra för företaget (lite för bra, som du kommer förstå när du läst boken) och när det började vända nedåt. Det ska du ha stort tack för!