Trotjänaren och brytpunkten

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden#vågapratapodden och Ledarkanalen hittills, alla tre är nya poddar skapade av vänner till mig. Men nu så går jag på en gammal trotjänare. För det kan inte vara många svenskar som missat Värvet med Kristoffer Triumf. Jag skulle säkert kunna hitta något annat svenskt podprogram att tipsa om, men så lyssnade jag till avsnittet med Seinabo Sey och blev så förtjust. Inte minst pga hennes rekommendation i slutet. Stämmer på pricken in på hur min personliga utvecklingsresa kunnat ta fart, när jag började göra som Seinabo rekommenderar dig att göra – då du! Då fick min personliga utvecklingsprofil en närmast exponentiell profil.

inre dialog

Ju mer jag reflekterar kring detta, ju tydligare framgår det för mig just vilken enorm brytpunkt det var för mig, den gången jag för första gången förstod att jag inte måste vara hård mot mig själv. Att det fanns ett val. Att jag kunde välja att vara varsam i min inre dialog. Därmed fick mitt liv en helt annan inriktning och en väldigt annorlunda ton.

Har du upplevt något liknande i ditt liv?

Förbättringsprojektet som var jag

Tänk om vi föds med en personlighet, mer eller mindre en kärna. Och att när man påverkas av sin uppväxt är det mer en bur som personen innesluts i, som hindrar kärnan från att vara sig själv. – Sigge Eklund

Jag höll på att cykla omkull när jag hörde Sigge säga det där i Värvet, avsnitt 25. För precis det där tänker jag mycket på nuförtiden. Jag har under många herrans år tänkt på mig själv som ett förbättringsprojekt. Ständigt jagat efter att bli bättre, mer värd, duktigare, mer duglig. Men jag har slutat tänka så, att jag måste utvecklas och bli nått annat, någon annan. Under alla dessa år som jag ägnat mig åt att vara projektledare för detta förbättringsprojekt, är det som om en massa lager lagts utanpå mitt jag, den jag verkligen är.

Men inte längre. Jag har slutat lägga på nya lager, snarast skalar jag bort dem, ett i taget. Och ju mer jag skalar bort dessa utanpåliggande lagren, desto mer mig blir jag. Mer och mer av mitt äkta jag träder fram. Det är precis som om mitt jag lyser igenom kvarvarande lager mycket starkare än någonsin tidigare.

Helena Roth by Alma Roth

Dessutom är det så att ju mer jag vågar vara mig själv, desto mer lär jag känna mig själv. Det är som en fantastisk upptäcktsfärd och jag är så tacksam för att jag vågat mig ut på resan. Belöningen är enorm, inte minst för att jag verkligen tycker om mitt jag. Och det, det gjorde jag inte innan. Alla de där lagren jag omslöts av, de gav en besk eftersmak på något vis. Känslan att jag behövde lägga på nya lager för att bli en bättre människa gav en ständig känsla av att inte duga.

Men det gör jag. Jag duger. Som jag är. För att jag är, inte för att jag gör. Och du, du duger du med, precis som du är. Vet du det?