I somras, när jag körde bil med familjen, sa yngsten plötsligt:

‘En sak jag gillar med Michael Jackson är att han visar både sin manliga och kvinnliga sida.‘

Oj som jag hajade till. Michael Jackson snurrade just då i dotras Apple Music-lista som vi lyssnade till under vår bilfärd, så att han tänkte på Michael Jackson var inte underligt i sig, men oaktat det, så var det ett uttalande som förvånade mig. Inser att jag har lätt att undervärdera unga hjärnor ibland. Upptäcker det i sådana här stunder, när min reaktion närmast blir en av förvåning och ‘Var kom det där ifrån?‘. Som om jag inte riktigt tror honom om att tänka en sådan tanke. 

Fascinerande. 

Blir nyfiken och vill veta mer när sånt där sker, både om det som väckte min nyfikenhet, men också om vad det är i mig som skapar förvåningen. I den givna stunden så fick jag också veta mer, eftersom jag lyfte min fundering, och sonen gav en lite djupare förklaring till just denna tanke; om Michael Jackson och de medfödda maskulina och feminina delar som vi alla har i oss, mer eller mindre. Och sen mindes jag händelsen tillräckligt länge för att sätta mig ner och reflektera kring det, i skriven form.Insikt. Som sagt. Jag får syn på mig själv och mina trossatser, förutfattade meningar och normer, genom att jag har blivit bättre på att både uppleva nuet och iaktta mig i nuet. Ett slags dubbelliv. Något jag är väldigt tacksam för, för just det dubbla, att både uppleva och samtidigt observera/bevittna, har gjort mitt liv så mycket mer intressant att leva! 

I nuläget skulle jag nog uppskatta att jag är i ganska god balans mellan de där två polerna, Upplevaren och Observatören. Men det är inte så jag levt merparten av mitt liv, långt ifrån. Tidigare var Upplevaren stamgäst, och Observatören gjorde endast ett fåtal enstaka gästspel, och det ganska sällan dessutom. Vem av Observatören eller Upplevaren upplever du är dominant i ditt liv?