Etikettarkiv: liv

Omge dig med människor som…

Publicerad den av
11

Omge dig med människor som inspirerar dig. Som utmanar dig. Älskar dig. Uppskattar dig. Ger dig tankespjärn och kramar – mycket kramar ska det vara! Människor som du kan skratta tillsammans med, och gråta, och leka, och gå på huppegupptäcktsfärd med, ha innerliga djupa samtal, dansa, sjunga och spela, prata poddar och böcker med, skapa nya affärer, lära dig saker, busa och kallbada med, och… ja. Allt det där som gör livet värt att leva.

Och – var en människa som inspirerar! Som utmanar, älskar och uppskattar, ger och tar emot tankespjärn och som kramas så ofta tillfälle ges. Var en som skrattar, och gråter, leker, går på huppegupptäcktsfärd och har innerliga djupa samtal, en som dansar, sjunger och spelar, dryftar poddar och böcker, gör affärer och möjliggör lärande, som busar, kallbadar, och… ja. Allt det där som gör livet värt att leva.

Mitt liv. Och ditt liv. Vi skapar dem, våra liv. Vi skapar dem alldeles själva. (Fast inte ensamma!) Så se till att du gör livet lika rikt och vackert som denna alldeles bedårande sommarbukett som min allra finaste vän A bundit till mig. En bukett med en mångfald av blommor, färger, dofter, former – precis så överdådigt och vackert som livet kan (ska!) vara.

 

 

Jorden krymper och universum öppnas

Publicerad den av
6

Stora händelser inträffar emellanåt. Såsom…

Födelse.
Död.
Giftermål.
Skilsmässa.

Det där är några av de mer uppenbara stora händelserna i livet. Men det finns fler. Händelser som gör att jorden krymper och blir väldigt liten, samtidigt som universum öppnas, redo att bli utforskat.

Mönster bryts, begränsande berättelser slutar vara sanna, ett liv levs – fullt ut.

Berättade för D som, klok som alltid, sa (parafraserat) Skriv, skriv, skriv, om allt som precis inträffat. Skriv till dig själv, och öppna brevet tidigast om ett år. Skriv, som en gåva till dig.

Så jag tände ett ljus, fyllde på med varmt vatten i min temugg, och skrev, skrev, skrev. Tre fulla sidor. Till mig. Om en händelse som krypte jorden och gjorde den liten. En händelse som öppnade universum på vid gavel, redo för fortsatt utforskande.

Av mig.

Universum.
Här kommer jag!

Välkommen 2018 – ett medvetet digitalt och analogt liv

Publicerad den av
17

Välkommen 2018, året då…

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation.
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu.
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla.
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas.
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen.
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!

Tidigare år har intention yttrat sig i form av ett ord, mer eller mindre. I år ser det annorlunda ut, och jag låter det flöda som vill flöda. Väljer jag att sammanfatta allt ovan så landar jag i följande begrepp: Ett medvetet digitalt och analogt liv. Det är årets intention 2018.

Det deprimerande svaret

Publicerad den av
6

a  v  v  i  s  a  d

”Hans oväntat positiva reaktion hade tvingat henne att än en gång ta fram sin rädsla och osäkerhet i ljuset och skärskåda den. Och som vanligt hade hon inte känt sig stolt över det hon fann.
Det var bara att konstatera faktum, hon var feg, rädd för att få ett nej, för att bli avvisad som en som inte dög. Hur många gånger i livet hade hon valt att avstå från en möjlighet till framgång, till växande, till att våga tänja på de snäva gränser hon satt upp för sig själv på grund av sin rädsla för att misslyckas? Det deprimerande svaret på den frågan var att det hade hon gjort alltför många gånger. Men från och med nu fick det vara slut med det, rädslan skulle inte längre få styra hennes val.”

Tror du, liksom jag, att fler skulle känna igen sig i ovanstående beskrivning, än ställa sig oförstående till det? Det är ledsamt att jag ens tror att det är så det förhåller sig; att det är vanligare att en människa låter rädslan styra hennes val, och därmed begränsar sig själv, sitt liv, sin möjlighet att göra ett avtryck i världen, än motsatsen.

Å andra sidan så är det inget jag gräver ner mig i – och jag väljer definitivt inte att leva mitt liv så. Det är ingen naturlag att människan ska låta rädslan styra hennes liv; valet är mitt.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken  ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Jag väljer kärlek

Publicerad den av
9

”Vi väljer våra liv” hade prästen sagt. ”Varje dag i våra liv är fyllda av val, stora som små. Och det är dessa våra val som visar vilka vi i hjärtat är. Det jag skulle vilja be er om, kära soldater, är att ni skänker en tanke åt vilken känsla som ni låter styra dessa era livsval. Är det rädsla eller är det kärlek, de enda känslor som jag menar att det finns. Alla andra känslor är endast schatteringar, nyanser av dessa två. Era liv och era medmänniskors liv kommer att se helt olika ut beroende på vilken av dessa båda känslor som ni låter styra era val i livet.”

Om jag låter mig ledas till val utifrån rädsla, blir mitt liv ett.
Om jag låter mig ledas till val utifrån kärlek, blir mitt liv ett annat.

Är det så enkelt, grunnar du månne på?
Ja. Och nej.

Jag väljer kärlek.
Som grundinställning.
Det har jag gjort många år nu. Initialt var det mindre ett aktivt val av kärlek, som ett aktivt val bort från rädsla. I mitt fall yttrade rädslan sig som negativitet. Jag var negativ gentemot allt och alla, och allra mest gentemot mig själv. Resan bort från rädslan påbörjade jag för arton år sedan, och nånstans på vägen så valde jag aktivt kärlekens väg.

Det grundvalet ligger där alltid, i botten. Det gör det enklare att i stunden välja kärlek istället för rädsla. För valet mellan kärlek och rädsla är ett mångbottnat val – det utgör både livets grundton, så väl som färgsättning i varje stund. Kanske var det så vändningen i grundtonen kom sig för mig? Genom att jag, i stund på stund, val på val, faktiskt valde kärlekens väg, varpå grundtonen till slut transformerades?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Inflykt: Ett farväl

Publicerad den av
1

Sitter på tåget tillbaka till Malmö, efter ett och ett halvt dygn i Stockholm, för att bevista en begravning. Vackert och sorgligt, finstämt och glädjefyllt, minnesvärda återblickar och sorg över förlusten av en betydelsefull själ. Tårar av sorg och tacksamhet; kramar som förankrar själen, som jordar mig och ger mig en ökad medvetenhet om Här och Nu.

Vacker orgelmusik, jag blundar, låter den inre blicken löpa fritt, likt en sommarfjäril i solskenet, en fjäril som flyger än hit, än dit, gör små nedslag här och där, får liv och ger liv; sinnena likt sidenband som fladdrar fritt i brisen. Prästen talar väl, läser dikter med inlevelse och förmedlar med värme den bild han fått av henne vi tar farväl av.

I psalmerna låter jag rösten bära, ljust, klart, samtidigt som tår följer tår. I himmelen, i himmelen; sjunger det vackraste jag förmår, givet alla känslor som är i omlopp; inom mig och alla de många som likt mig är här för att hedra denna själ, som betyder något alldeles eget för oss var och en.

En fin dag. För en fin själ. 

Tacksam att jag gav mig själv denna inflykt, om än även en fysisk utflykt, etthundratjugo mil, tur och retur med tåg, men det känns mindre betydelsefullt än inflykten som öppnar ett mellanrum, ett avstick från det vardagliga, ett utrymme för reflektion. Livet. Döden. Kontrasterna och relationen dem emellan. Kärlek och sorg, och det faktum man står inför – när det som blir inte är vad man önskat, när den faktiska verkligheten skiljer sig från den önskade. Livsdrömmar att släppa taget om, för det som är, det är, och sakteliga, ett steg i taget, skapa nya. Buren av kärleken som varit; som aldrig kan göras ogjord. Alla dessa relationer en människa uppbär, vi är som trådar i en stor väv. Även när en tråd brister, kvarstår andra och säkrar vävens fortlevnad, ty varje tråd, varje liv, har varit del av detta livets väv, och därmed går du aldrig oss förlorad, vilket Jaques Werup minner oss om i Envoi.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

#blogg100 – Charmen med tarmen blir uppenbar.

Publicerad den av
3

Började läsa Charmen med tarmen igår. Fastnade bums. Tänkte att här har jag en bok jag skumläser på en timme, men ack så jag bedrog mig. Roligt skriven och sprängfylld med fascinerande munsbitar av information och fakta som får mig att ömsom utbrista Aha! eller småfnittra för mig själv.

”Sett på håll är tarmröret en oansenlig, ocharmig och osymmetrisk slang.”

Ja. Det kan jag hålla med om. Men enbart ett tiotal sidor in i boken har jag kommit långt förbi den tanken. Bara det smarta med matstrupens asymmetriska placering på magsäcken, som förhindrar att vi upplever sura uppstätningar vid varje steg vi tar. Eller magsäckens lika asymmetriska form, med en snabbväg rätt ner i tunntarmen för flytande föda, och en längre väg för mer bastant föda, som behöver bearbetas av magsäckens saltsyra innan tunntarmen tar över arbetet.

Eller det faktum att saliven innehåller smärtlindrande medel, och eftersom vi inte producerar så mycket saliv när vi sover (sömndrägglare överallt – var oöndligt tacksamma över detta!) så kan man, om man börjar bli förkyld, ha mer ont i halsen på morgonen när man vaknar, än man har efter hand under dagen. Jamen exakt – det där upplever jag (eller barnen) varje år, men har aldrig satt det i samband med salivens smärtlindrande egenskaper tidigare. Visste du det?

Hade inte en susning! Och då har jag trots allt läst både vertebratmorfologi (så hur embryot växer fram, cell för cell inklusive hur tarmröret ger upphov till hela matsmältningssystemet och merparten av de inre organen, har jag – haft – full koll på!) och humanfysiologi, ämnen som fascinerade mig redan då. Kroppen är v i d u n d e r l i g och det är så oerhört tankeväckande att vi överhuvudtaget existerar med alla dessa sanslöst väl sammansatta processer som möjliggör liv.

Just nu forskas det väldigt mycket på hur mag- och tarmsystemet kan påverka vårt välbefinnande på alla plan; kopplingar mellan störningar i mag- och tarmsystemet och många av de sjukdomar och åkommor som människor världen över lider av blir allt tydligare för var dag som går. Det finns oerhört mycket mer att upptäcka kring hur människan, som helhet, hänger ihop, och hur vi skapar bättre förutsättningar för ett liv i god balans mellan alla olika delar.

Så måhända att Charmen med tarmen inte är en bok fylld av vackert formulerade och filosofiskt uppmanande meningar och stycken som lockar mig att blogga om dem. Måhända blir detta det enda inlägget som pekar på Charmen med tarmen – fast å andra sidan har jag 80% av boken oläst i detta ögonblick, så vem vet… Oavsett vilket så rekommenderar jag dig varmt att plocka upp ett exemplar av denna humoritiska och informativa bok, kring ett av kroppens stora system, som allt för länge varit i skymundan.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 71 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

Tolv år.

Publicerad den av
11

Med fyrtiofem minuter till godo till vårt allra första möte, kommer information att ingen tolk finns att tillgå. Hjälp! Panik! Vill komma igång. Vill träffa hen jag förordnats som God Man åt. Nu! Kastar desperat ut en efterlysning på Facebook. Inom minuter har jag fått hjälp. En fantastisk kvinna drar i en tråd och möjliggör vårt möte, med lite improviserad telefontolkning.

Tolv år.

Tänk. Att landa i ett främmande land, långt borta från välkänd kultur, miljö, natur. Som tolvåring. Att ställas inför en drös människor, där merparten inte talar mitt språk. Slussas än hit, än dit… lite Mormors lilla kråka över det hela. Än slank hen dit, än slank hen hit… Måtte det inte landa i diket. Jag lovar jag ska göra vad jag kan för att möjliggöra den bästa av framtid för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Elva år.

Så gammal är min yngsta. Du är tolv. Ett år skiljer. Och erfarenheter för en hel livstid. Tror jag. Vet inte. För idag var bara startskottet på vår bekantskap. Jag hoppas få höra hela din story vad det lider. Men till dess ska jag göra vad jag kan för att säkra att dina omedelbara fysiska och psykiska behov tillgodoses. Varma kläder. Skor. Dagersättning.

Tolv år.

Tittar under lugg på mig. Ler lite blygt. Inte en massa frågor. Kanske alltför trött? Kulturchockad? Utmattad av allt hen varit med om innan/efter ankomsten till Sverige? Men när jag berättar kort om mig, min man, våra barn, deras namn och ålder, så upprepar hen med ett svagt leende barnens namn. Tittar mig i ögonen och tar varligt mina barns namn i sin mun. Tydligt att hen har vetskap, tolv år gammal, om kärleken mellan en förälder och dess barn.

Tolv år.

Jag har en sextonåring och en elvaåring. Jag vet vad en tolvåring behöver i generella termer. Det ska jag se till att ordna. Blir mycket att dra i nästa vecka, för att säkra att allt börjar snurra.I väntan på en God Man händer inte så mycket när man är tolv år gammal. Så nu får vi dra igång. Tillsammans. För jag vet samtidigt att alla tolvåringar är sina alldeles egna unika individer. Med egna behov. Önskemål. Favoriträtter och aktiviteter som lockar och drar. Och sin alldeles egna ryggsäck med erfarenheter och minnen, som ibland tynger och ibland gör livet lätt. Jag hoppas vinna din tillit, så att jag kan få en chans att göra mitt allra bästa för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller. För du är tolv år. Jag fyrtiotre.

Tolv år.

BoldomaticPost_Mer-kan-jag-inte-gora-Men-mindDags för mig att lyfta vuxenansvaret från dina axlar. Successivt kommer du få tillbaka det, i takt med att du växer, mognar, kommer in i den nya kultur, miljö och natur du nu befinner dig i. Du flög innan dina vingar var helt utvecklade. Du klarade det. Men det kostar på. Nu är det dags att låta vingarna sakteliga återhämta sig och växa klart. När det är dags för dig att flyga själv, så hoppas och ber jag att det är för att du är redo. Att det inte blir något du nödgas till, av en eller annan anledning, utan att det faktiskt är för att du är flygfärdig.

Tolv år.

Jag ska göra allt i min makt för att möjliggöra att dina vingar får utvecklas i lugn och ro. För det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

 

Upplevaren vs Observatören

Publicerad den av
4

I somras, när jag körde bil med familjen, sa yngsten plötsligt:

‘En sak jag gillar med Michael Jackson är att han visar både sin manliga och kvinnliga sida.‘

Oj som jag hajade till. Michael Jackson snurrade just då i dotras Apple Music-lista som vi lyssnade till under vår bilfärd, så att han tänkte på Michael Jackson var inte underligt i sig, men oaktat det, så var det ett uttalande som förvånade mig. Inser att jag har lätt att undervärdera unga hjärnor ibland. Upptäcker det i sådana här stunder, när min reaktion närmast blir en av förvåning och ‘Var kom det där ifrån?‘. Som om jag inte riktigt tror honom om att tänka en sådan tanke. 

Fascinerande. 

Blir nyfiken och vill veta mer när sånt där sker, både om det som väckte min nyfikenhet, men också om vad det är i mig som skapar förvåningen. I den givna stunden så fick jag också veta mer, eftersom jag lyfte min fundering, och sonen gav en lite djupare förklaring till just denna tanke; om Michael Jackson och de medfödda maskulina och feminina delar som vi alla har i oss, mer eller mindre. Och sen mindes jag händelsen tillräckligt länge för att sätta mig ner och reflektera kring det, i skriven form.Insikt. Som sagt. Jag får syn på mig själv och mina trossatser, förutfattade meningar och normer, genom att jag har blivit bättre på att både uppleva nuet och iaktta mig i nuet. Ett slags dubbelliv. Något jag är väldigt tacksam för, för just det dubbla, att både uppleva och samtidigt observera/bevittna, har gjort mitt liv så mycket mer intressant att leva! 

I nuläget skulle jag nog uppskatta att jag är i ganska god balans mellan de där två polerna, Upplevaren och Observatören. Men det är inte så jag levt merparten av mitt liv, långt ifrån. Tidigare var Upplevaren stamgäst, och Observatören gjorde endast ett fåtal enstaka gästspel, och det ganska sällan dessutom. Vem av Observatören eller Upplevaren upplever du är dominant i ditt liv?

Trotjänaren och brytpunkten

Publicerad den av
1

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden, #vågapratapodden och Ledarkanalen hittills, alla tre är nya poddar skapade av vänner till mig. Men nu så går jag på en gammal trotjänare. För det kan inte vara många svenskar som missat Värvet med Kristoffer Triumf. Jag skulle säkert kunna hitta något annat svenskt podprogram att tipsa om, men så lyssnade jag till avsnittet med Seinabo Sey och blev så förtjust. Inte minst pga hennes rekommendation i slutet. Stämmer på pricken in på hur min personliga utvecklingsresa kunnat ta fart, när jag började göra som Seinabo rekommenderar dig att göra – då du! Då fick min personliga utvecklingsprofil en närmast exponentiell profil.

inre dialog

Ju mer jag reflekterar kring detta, ju tydligare framgår det för mig just vilken enorm brytpunkt det var för mig, den gången jag för första gången förstod att jag inte måste vara hård mot mig själv. Att det fanns ett val. Att jag kunde välja att vara varsam i min inre dialog. Därmed fick mitt liv en helt annan inriktning och en väldigt annorlunda ton.

Har du upplevt något liknande i ditt liv?