#StayConnected – tumme upp!

Publicerad den 11 april, 2013 av Helena Roth

I måndags la Linus Jonkman upp länk till anmälan av Stay Connecteds event i Malmö om Generation Z. Jag sög på karamellen fram och tillbaka, men på kvällskvisten beslöt jag mig för att boka en plats.

Det var verkligen ett bra beslut. Är mycket nöjd med dagen! Och det är länge sedan jag varit så nöjd med ett dagsevent bestående av kortare föreläsningspass, så detta är ett riktigt gott omdöme! Befinner du dig i Göteborg eller Stockholm så har du chans uppleva detta själv, för Generation Z kommer dit till hösten!

Några höjdpunkter kommer här, i bildform – skapat av fantastiskt skickliga Louise Wester:

Rasmus Ankersen startade dagen och gav tankespjärn så det stänker om det!

Linus Jonkman bjöd på insikter om generationer, levererade med en rejäl dos humor:

Lite roligt att jag på två evenemang i rad upplever att någon tecknar/målar det som händer – det är verkligen ett fantastiskt sätt att förmedla ett budskap. Louise har också gjort en fenomenalt cool liten film som ni måste se!

Det kommer det fler inlägg vad det lider med inspiration från detta evenemang – känns som jag har material och tankar till tusen blogginlägg…. Angenämt bryderi, jag vill bara få ner tankarna på pränt så jag kan trycka på Publicera-knappen och dela med mig! Men det kommer, ett inlägg i taget. Och ni vet hur man säger – den som väntar på något gott…

En av de tankar som dagen gav upphov till hos mig är huruvida den första globala generationen som nu växer upp, kommer att fortsätta på inslagen väg och tänka konkurrens (mellan länder, världsdelar osv), eller om de kommer tänka globalt även i den frågan? Det vill säga, blir drivkraften att konkurrera mindre relevant och önskvärd när fler och fler har många vänner, spridda över hela världen? Vad tror du?

Hur ser du på världen?

Publicerad den 10 april, 2013 av Helena Roth

Annika Lindblom skrev på Twitter och Facebook om en fundering som föreläsningen ADHD i arbetslivet triggade i henne. Det satte igång tankar hos bland annat Troed Troedsson:Jag hoppade in i dialogen, men tänkte vidareutveckla mina tankar här, och tar avstamp i Annikas fundering.

Jag har tyckt och tänkt mycket om ADHD, ADD, autismspektrum och dylika diagnoser, etiketter eller vad man vill kalla dem. Numera brykar de samlas under begreppet npf, dvs neuropsykiatriska funktionshinder.

Jag har tagit stort intryck bl a av Iris Johansson, vars bok En annorlunda barndom är fantastisk. Även boken (och dokumentären) Hästpojken, som handlar om autistiske Rowan, möjliggjorde tankespjärn.

Shamanen i Hästpojken säger till Rupert Isaacson, Rowans pappa:

Jag känner igen mig i din son, han är nu som jag var då

Det berörde mig och gjorde att jag än mer kände att vi i dagens moderna samhälle sluter oss för alternativa sätt att se på livet och omvärlden. Och vilken guldgruva det är – olikheterna berikar om vi bara har vett att faktiskt se värdet i dem.

Temple Grandin har också visat mycket tydligt vilken skillnad det kan vara i hur vi uppfattar vår omvärld. Hon har använt sin världsuppfattning till att göra mycket för modern djurhållning (ffa för nötkreatur) – en industri som jag har mycket synpunkter på, men utan Temple vore det än värre, det är jag övertygad om.

Insikter om att det finns individer som ser sådant jag inte ser – och jag menar det bokstavligt – har gjort mig mer öppen för olikheter. Bara för att jag ser och uppfattar rött på ett visst sätt är det ju inte säkert att alla gör det. Jag vet ju faktiskt att det inte uppfattas lika av alla, för de som lider av röd-grön färgblindhet har svårt att särskilja just de färgerna.

Det får mig att fundera över vari min egen färgblindhet består?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som jag inte ser?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som inte du ser?

Värdegrund vad döljer du?

Publicerad den 9 april, 2013 av Helena Roth

Svara

Henry Bronett skriver vackra och poetiska tänkvärdheter på sin Facebookprofil och idag talade den rätt in i mitt hjärta. Jag twittrade raskt vidare för klokhet ska spridas.

Jag tror inte en äkta värdegrund döljer några avgrunder. Det tror jag inte.

Men om den skapas ytligt och inte är förankrad i en äkta och mänsklig identitet (gäller även för organisationer och företag, som ju består av människor), vad kan hända då?
Om den tas fram för att någon annan ålägger det, eller man tror man måste ha en, eller för den delen, för att man vet att man har en avgrund att dölja, ja… då kan det nog finnas saker under ytan.

Samtidigt så vill jag tänka att värdegrunder jag stöter på är äkta, att de genomsyrar en individs eller organisations vardag, att det är äkta, [paw rihk-titt] helt enkelt. Kanske är naivt av mig, men jag är nog hellre naiv än misstroende. Jag tror människor om gott, och det vill jag fortsätta med. Men någon gång emellanåt behöver jag tankespjärna på de mörkare nyanserna av livet, för de är en del av livet de med. Tack Henry!

Hur tänker du kring värdegrunder?

Dela med dig så jag får något nytt att ta tankespjärn mot!

Mitt hundrade inlägg

Publicerad den 7 april, 2013 av Helena Roth

Detta är det hundrade inlägget på min blogg. Tjohoo!
En milstolpe som jag är riktigt stolt över.

Jag ser fram emot att skriva hundra nya inlägg men tänkte landa lite i dessa först. Har suttit och bläddrat igenom min blogg och även dykt ner i statistiken.
6081 inlägg har lästs, sedan jag startade bloggen den 20 augusti 2012. Jag märker att jag får fler besök ju mer aktiv jag själv är på andra forum. Om jag twittrar och Facebookar och aktivt länkar till mina inlägg, ger det effekt på besöksstatistiken. Likaså när jag kommenterar på andra bloggar eller nätartiklar. Logiskt.

De fem mest lästa inläggen hittills är:

#skolvåren
Om HERO the coach (tekniskt sett en sida, inte ett inlägg. Struntar i det!)
Lyckorus
Samskapande
Bidra!

De fem minst lästa inläggen är:

Fem inlägg jag tycker om:

Fem inlägg som jag önskar fler skulle läsa:

Fem inlägg som ligger nära #skolvåren:

Fem inlägg med hög coachfaktor:

Fem inlägg som ligger mig nära hjärtat:

Det är väldigt svårt att sålla och välja vilka inlägg jag ska lyfta fram – jag märker att jag tycker riktigt mycket om många av mina inlägg. Det känns jättehärligt. Jag tar det som ett teckan på att det jag skriver kommer från hjärtat, att dessa nedpräntade ord verkligen är Jag.

Jag vill med denna bukett tacka dig för att du läser.
Jag vill tacka dig som länkar vidare till andra.
Och du som skriver en kommentar på bloggen, Facebook och/eller Twitter ska ha ett särskilt tack – att få ett gensvar på mina tankar och funderingar hjälper mig vidare.

Tack!

Varför blogg?

Publicerad den 6 april, 2013 av Helena Roth

Kloka Karin skrev i veckan på sin blogg om varför hon bloggar och vad det gett henne. Jag kommenterade hennes inlägg så här:

YES!! Utbrister jag med emfas!
Har haft styrelsemöte i mitt företag idag, och jag lovprisade vad bloggandet gjort för mig. Helt otroligt, vilken skillnad det gör när tanke ska sättas på pränt. Jag är ofantligt glad att jag började blogga, och att du gör det, och så många andra. Det ger mig insikter och uppslag och inte minst tankespjärn, och det gör att jag växer. Underbart!
Fortsätt blogga, facebooka och twittra, och använd det för att vidga dina egna zoner – hoppas andra kan bli lite inspirerade att testa själva. För det blir vad vi gör av det!

Jag tänkte dock att jag ska utveckla mina tankar från kommentaren, så det blir lite tydligare för mig själv.

Varför bloggar jag?

Bearbeta intryck
Jag har samlat intryck under så lång tid att jag kände ett behov av att börja släppa ut något också. Dvs, att inte bara länka vidare till kloka ting utan att faktiskt sätta mina egna ord på det.
Självcoaching
Jag lär mig så ofantligt mycket om mig själv! Att sitta och formulera mig i skrift gör att jag tvingar mig att reflektera. Vad är det jag skriver, vilka ord väljer jag, vad vill jag förmedla, vilken frågeställning önskar jag skicka med läsaren (och mig själv märk väl!)?
Sätta ord på tanke
Det gör mig mer uppmärksam på min omgivning. Om jag tänker en tanke, som fastnar av något skäl, så skriver jag ner den, eller talar in den i ett röstmemo. Då bevarar jag den och kan, när tillfälle yppar sig, gå tillbaka och tänka klart kring frågan. Ibland blir det ett blogginlägg av det, ibland inte.
Nå ut och påverka
Att publicera en blogg är så klart även ett sätt att nå ut och påverka. Det ger andra möjlighet att läsa, tänka, reflektera och kanske forma sig en åsikt. Kanske tom agera, om det vill sig riktigt bra!
Förstärkning och förtydligande
Det ger mig förstärkningsmöjligheter. Det vill säga när jag twittrar, facebookar, mailar eller pratar med någon så kan jag plocka in/referera till blogginlägg för att förstärka eller förtydliga min ståndpunkt, mitt budskap. Twittrar jag om syfte tex, kan jag länka till inlägget jag skrivit om syfte och kan därmed snabbare och enklare nå längre i min kommunikationen med medspelaren.

Jag skulle säkert kunna komma på många fler anledningar, men detta får räcka för idag.

Bloggar du? Varför? Eller, varför inte?

Vikten av ett ord

Publicerad den 5 april, 2013 av Helena Roth

Orden vi väljer, tonfallet vi säger dem med, blicken vi ger.

Visst spelar det stor roll. Oerhört stor roll.

Tänker på detta när jag läser om en konversation någon snappade upp på ett pendeltåg.

Och så tänker jag på detta:

Avgörs ordvalet av vår inställning, till livet, oss själva och våra medmänniskor?
För inställning spelar också stor roll.

Och hur faller härskar- respektive främjartekniker in i detta?

Jag har tänkt mycket på härskar- och främjartekniker under många år, och har aktivt försökt gå från härskartekniker till främjartekniker. Det är inte lätt dock, för det finns mycket härskartekniksmönster i mig och i den vardag jag lever och verkar i. Men jag har valt att sätta på mig främjartekniksglasögon och därmed bygger jag, sakta men säkert, vanor, rutiner och mönster av att agera bekräftande och främjande, snarande än nedvärderande och överlägset.

Det riktigt svåra är dock att bemöta härskarteknik med främjarteknik, istället för att falla in i de förstnämnda själv. Det är en riktig utmaning det, och för egen del krävs det att jag trycker på PAUS-knappen emellan åt för att lyckas. Dvs, jag hindrar mig från att reagera i affekt, där jag bara vräker ur mig oreflekterat. Jag behöver pausa, landa i tanken, fundera igenom vad jag egentligen tycker och tänker och vad jag vill förmedla. Sen kan jag trycka på PLAY igen, och agera. Då ökar chansen att jag agerar som en främjare snarare än en härskare.

Tänker du på vilka ord du väljer och hur du uttalar/uttrycker dem?
Vad är ditt bästa knep för att bygga främjarteknik-vanor hos dig själv?

För-kraft vs Mot-kraft

Publicerad den 2 april, 2013 av Helena Roth

För ett par veckor sedan träffade jag Lou Rossling, som sa något som legat och grott i mig sedan dess. Hon berättade att hon inte vill engagera sig i strejker och mot-rörelser, för hon vill vara för, snarare än mot saker och ting.

Det där har jag landat i nu:

För mig handlar det i stor utsträckning om skillnaden mellan symtomlindring och rotorsaksåtgärder. Precis som med allt annat så behövs bådadera, det inser jag! Men om vi har för mycket mot-krafter, dvs sådana som arbetar med det direkt avhjälpande och de som är emot något, kanske utan att ha ett alternativ i tanken, så är jag rädd att vi som samhälle inte kommer vidare. Någon/Några måste arbeta med det förebyggande och skapa alternativ till det befintliga.

Jag är nyfiken på hur du ställer dig till för- respektive mot-kraft?
Går du igång på motståndsrörelser, eller är du mer inne på att förebygga och/eller att skapa något helt nytt?

PS – Å andra sidan väcktes nya tankar kring ordet mot idag när jag var hos min coach. Men de tankarna sparar jag till ett framtida blogginlägg.

Bokinsikter

Publicerad den 1 april, 2013 av Helena Roth

Jag läser mycket och har så alltid gjort. Min mamma säger att från den dagen jag lärde mig läsa släppte jag inte böckerna.

Minns mina tonår där boken var en vän som gav mig en möjlighet att drömma mig bort, från skilsmässor, flyttar och bara allmän tonårsångest. Gick till och med timslånga promenader med boken i hand, djupt försjunken i läsandet. Det hände ibland att jag gick in i en lyktstolpe eller två, men det bekom mig inte nämnvärt.

Läser just nu To sell is human av Dan Pink. Det duggar insikter må ni tro! Är halvvägs genom boken men har redan en dryg handfull sidor att gå tillbaka och detaljstudera. Skriver upp sidnumret under tiden, så jag inte missar några guldkorn.

Har läst Pink tidigare och uppskattar hans lättförståeliga språk likväl som hans torra humor. Och ni har väl inte missat hans lysande klipp om motivation?

För den delen – detta är bara en av böckerna jag läser just nu. Har haft en kortare period under ett par år, där jag enkom haft en bok igång, men innan dess, och nu, så har jag flera böcker igång samtidigt. Beroende på humör och behov väljer jag bland dem. Och jag har faktiskt nått det stadium där jag inte tvångsmässigt tvingar mig igenom alla böcker jag börjar läsa.

Ibland är det mycket specifika citat eller verktyg/metoder jag tar med mig från en bok, ibland en känsla, och andra gånger ett jävlarannamma. Och ibland ingenting alls. Men de flesta böcker berör på ett eller annat vis.

Jag är glad åt att även barnen är bokslukare och storläsare, men då både jag och maken, tillika hela tjocka släkten är det, så är det inte direkt överraskande. Gener och miljö samverkar nog här!

Boken/Texten är viktig och ger en drös med gåvor:

Uppmuntrar fantasin
Ger ett språk med utvecklad vokabulär
Skapar möjlighet till insikter
Kan ge förståelse av andra tider, händelser och platser än de jag befinner mig i
Är ett sällskap

Vill du så dela gärna med dig av någon insikt du fått från en bok!

Kauwboy

Publicerad den 30 mars, 2013 av Helena Roth

Andra biobesöket på Spegeln denna vecka, idag i sällskap av både make och son. Dagens begivenhet var filmen Kauwboy. Även detta en högst sevärd film.

Huvudpersonen i filmen heter Jojo, och hans mamma har skrivit en sång om honom. Här i annan tappning än i filmen, men oerhört vackert!

Just call my name and I will come

Vad händer när det inte fungerar? När man ropar och ingen kommer? Och vad händer med de som inte ens förmår ropa?

Det är tungt att se hur mycket barn får bära, när föräldrar/föräldern eller andra viktiga vuxna inte mäktar med att bära sin del, fullt ut. I Kauwboy får vi se det, gång efter annan. Hjälper samhället tillräckligt? Har personligen bevittnat flera exempel där familjen som enhet – eller för den delen som enskilda individer som nära berörs – får alldeles för lite stöd då en tragedi av ett eller annat slag inträffar. Och vem/vad består samhället av? Vad kan befintliga offentliga strukturer bidra med i högre utsträckning? Och vad kan vi som närstående eller bara som medmänniskor, hjälpa till med? Hur gör vi på bästa sätt?

You’re the one that made me fly

Pia Sundhage sa i Min sanning att vi gör varandra bra. Och jag funderar över om det inte är något vi bör ta till oss, lite till mans. Inse att det faktiskt är så. Och med det kommer ett ansvar, för motsatsen är då också sann.

Vad kan vi göra för att göra varandra bra?

Inställning spelar roll

Publicerad den 28 mars, 2013 av Helena Roth

Jasenko Selimovic skriver ett tack till Jonas Hassem Khemiri vars artikel i DN berört så många människor. Jasenko skriver att vi har ett val, och att detta val bidrar till att forma samhället vi lever i. Jasenkos artikel har rört upp mycket tankar och känslor. Även mina.

Om Jonas artikel skrev jag:

Det är en gripande text som så väl belyser det avståndstagande som vi människor är så fantastiskt bra på. Varför är det så viktigt att hitta skillnader? Hur kommer det sig att vi ägnar så mycket tid åt att trumma upp stämningen mot andra?

Åsa Linderborg på Aftonbladet svarar Jasenko, knyter an till offerkoftor och säger att Jasenko målar upp en värld där det inte finns några strukturer, utan de är bara påhitt. Så tolkar inte jag texten. När jag läser Jasenkos artikel dras mina tankar till avståndstagande, precis som när jag läste Jonas artikel.

Både Jonas och Jasenkos artiklar är väl värda att läsa, att reflektera över, och att prata om, med människor runt omkring dig.

Visst finns strukturer och system som gör skillnad på oss – men jag kan välja vilken inställning jag vill bemöta dem med. Det handlar mycket om min inställning till dem. Om jag väljer offerkoftan eller inte. Om jag accepterar att ta den på mig när någon vill ge den till mig, eller inte. Jag har ett val, och min attityd kan göra stor skillnad. Att hålla fast vid en attityd, ett medvetet val, kan dock vara svårt, för att inte säga omöjligt, inte minst om det stormar friskt under lång tid! Det kan bryta ner och knäcka den starkaste viljan.

För givetvis finns det förtryckande strukturer. Alldeles för många. De är i högsta grad verkliga. Varför accepterar vi sådana strukturer, undrar jag? Mina tankar går till Viktor Frankl som sa:

”allt kan tas ifrån en människa utom friheten att välja sin egen väg”

Att hålla fast vid min inställning är att välja min väg. Det vägvalet kanske kan leda till att jag synliggör en generalisering, ett fack, ett avståndstagande som kanske blivit en allmängiltig sanning, något som befäster förtryckande strukturer.

Synliggörandet kanske leder till att någon börjar reflektera. Och reflektion är aldrig fel. Kanske det i förlängningen leder till att de förtryckande strukturerna bryts?

Själv drömmer jag om ett hållbart lärande samhälle, och i ett sådant hör inte denna typ av strukturer och system hemma. Genom mina vägval bidrar jag, mer eller mindre, till att ta samhället ett kliv närmare mitt önskescenario.

Vad tänker du kring dessa tre artiklar?

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Etikettarkiv: lärande