Blommor är tänkta att blomma. Det är lite grann vad blommor ska göra. Blomma. Men blommor blommar vid olika tillfällen, och detsamma gäller oss människor.
Ebbott Lundberg blev intervjuad av Kristoffer Triumf i Värvet och kläcker ur sig följande klokskap:
Vad skulle hända om denna insikt till fullo slog rot i samhället och de system för t ex lärande som vi byggt? Själv ser jag framför mig ett hållbart lärande samhälle, där alla ges optimala betingelser för att blomma till fullo. Vad ser du?
… eller se till att stoppa hungern för gott genom att se till att alla får möjlighet att säkra sin egen försörjning?
Hoppas och tror att alla är med på att det inte är ett ‘antingen eller’-förhållande, utan både ock. Dvs, så länge det finns människor som svälter behöver någon ge dem mat så de överlever. Men om alla arbetade för soppkök, hjälpsändningar med näringslösning osv, så skulle tillflödet av nya hungrande fortsätta. För att det ska avstanna och ta slut behöver någon också arbeta för att se till att alla människor, långsiktigt och hållbart, kan försörja sig själva.
Jag tänker ofta i liknelser, och detta är den liknelse som jag ofta återkommer till mentalt, när människor säger att det jag strävar efter vad gäller skolsystemet har fel fokus, eftersom jag tänker på hur det skulle kunna vara för att säkra att det blir långsiktigt och hållbart. Människor säger att skolsystemet är i kris idag och därför borde jag – och andra med mig – lägga fokus på Nuet.
Jag håller inte med. Anledningen till att jag kan säga det, är att det finns massvis med människor som arbetar stenhårt för att göra det bästa för de 1,5 miljonerna elever som befinner sig i det svenska skolsystemet idag. Jag är så tacksam för detta och understödjer deras arbete på alla sätt jag kan!
Men varför ska alla göra dem sällskap? Varför ska jag, som inte går igång på lappa och laga och göra det bästa av det befintliga systemet, ägna mig åt det? Nog är det bättre att jag gör det jag går igång på, nämligen funderar över – och faktiskt tar steg för att förverkliga – något annat, något nytt, ett system som leder till en hållbar lärande värld?
Jag ser ingen konkurrens mellan dessa två spår. Jag ser ingen ranking dem emellan, inget spår är viktigare än det andra. Det är till och med så att båda behövs.
Det jag ser är dock att väldigt många avskräcks från att ta tankekliv in i att tänka på vad som skulle kunna vara, inte minst av de som hävdar att det är ett sämre val. Att det är nuet som gäller. Enkom. För alla.
Men – vem ska då se till att hungern och svälten tar slut, för att återgå till liknelsen?
Dolt i högarna som hamnade i mangelkorgen fann jag två för-adresserade vykort till barnens fadderbarn via Barnfonden. La fram dem och minstingen nappade, ritade en tjusig teckning och skrev en kort hälsning på engelska till sitt fadderbarn, en pojke i Etiopien.
När han var klar frågade han var frimärkena var. Jag sa att han först måste ta reda på hur mycket det kostar att skicka ett vykort utanför Europa, och efter lite grumsande (Ahhhh, jaaaag vet väl inte hur mycket det kostar??!!) så trillade han in på posten.se och en härlig stunds lärande följde på det. 12 kronor är svaret förresten. Lärandet tog inte slut där, för jag frågade honom då hur mycket det kostar att skicka ett vykort inom Sverige, och raskt kom Inrikes portotabell upp på datorn. 6 kronor kostar det. Så jag tog fram frimärken och frågade hur många frimärken som skulle sättas på vykortet om de är värda 6 kronor, och det var en barnlek för honom att räkna ut.
Efter vår promenad till brevlådan så insåg jag hur mycket lärandemöjligheter det finns i vår vardag, och hur jag, och kanske du med, underlåter att låta barnen göra själva. För som jag sa till Benjamin, jag hade varit tvungen att göra samma manöver vid posten.se för jag glömmer alltid bort vad gällande inrikes porto är för tillfället, och har inte koll på utomeuropeiska portotaxan heller för den delen.
Så jag är nöjd med mig själv för att jag inte tog över och gjorde det som varit enklast för mig själv (tagit reda på det alldeles själv), utan gav Benjamin de ledtrådar han behövde för att komma på svaret.
Tänk så mycket lärande det kan gömma sig i ett vykort, det är så fascinerande tycker jag. Lägger du märke till ditt eget lärande?
Vi laddar för fullt och viker denna dagen åt detta, istället för att splittra vår uppmärksamhet på resten av allt som sker i Almedalen.
Det skrivs och tycks mycket om Almedalen, och givetvis är det en händelse som har för- och nackdelar. Själv tycker jag fördelarna överväger, inte minst för att Twitter och sociala media möjliggör för att bredda den sfär som får sig något till dels rejält. Du behöver inte vara på plats, eller ens lyssna till officiell medias rapportering längre. Följ taggar som #Almedalen, #gma13 eller vår egen #afkAlmedalen för att delta – fysik närvaro är inte ett måste.
Stefan Olsson skriver om alla som gnäller på Almedalen, och Ulf Bjerreld lyfter fram positiva trender. För oss som håller i #skolvårens närvaro på ön, så är det verkligen en möjlighet. En möjlighet att lyfta frågan ”Varför skola?” med så många fler och andra än de som redan upptäckt #skolvåren. Och det är en möjlighet vi gläds åt – och kommer göra allt för att maximera.
Igår när jag flög in stötte jag på Katrin Stjernfeldt Jammeh som kom med samma plan, och vi fick en chans att skaka tass. Nämnde så klart #skolvåren och sa att vi hörs av, eftersom #skolvåren intar Malmö den 18-19 oktober med #afkMalmö. Den möjligheten försatt jag inte – och jag räknar med att många fler sådana kommer min väg under veckan!
Är du på plats i Visby – kom till Fenomenalen kl 13:30 och/eller 15:30. Om inte, bidra till samskapandet via taggen #afkAlmedalen. Du kan ju värma upp lite med följande tanke: Hur svarar du på frågan Varför skola?
Sitter i bilen på väg till Almedalen, där jag ska vara hela veckan för #skolvårens del. Ser verkligen fram emot det, men nog pirrar det i magen ska du veta!
Imorgon håller vi vision och verkstad för framtidens lärande i Fenomenalen, Gotland Science Center, Skeppsbron, kl 13:30 samt kl 15:30. Kom vettja och samskapa en värld som fungerar tillsammans med oss!
Och snälla – ge ett bidrag till vår insamling på Funded By Me, vi är tacksamma för allt stöd.
Kommer du till Almedalen så hoppas jag vi ses! Hör av dig här eller på Twitter till @skolvaren eller @HERO_Respondi, så tar vi detaljerna där!
Vad tycker du vi absolut inte får missa under veckan?
Idag är dagen för #skolvårens första stora afk (away from keyboard), för idag inleds #afkVarberg. Jag är oerhört tacksam för att dagen är inne. Pirrigt är det dessutom ska du veta! Och du kan inte ana vilken tanke- och handlingskraft som möjliggjort detta. Helt fantastiskt. Skulle aldrig varit möjligt utan #skolvårare av alla sorter och slag, ingen nämnd, ingen glömd. Tack ska ni ha allesammans!
Den 15 maj publicerades mitt bidrag till #skolvårens artikelserie om framtidsvisioner. #afkVarberg är ett sätt att ta kliv i den riktning som jag drömmer om! Jag förväntar mig tankespjärn, värme, skratt, insikter, att bli känslomässigt rörd till tårar, hårt arbete, blommande vänskaper, igenkänning och helt nya tankar. Och mycket mer.
Här kommer inlägget som beskriver min framtidsvision i sin helhet:
En framtidsskiss att ta sikte mot
Troed Troedsson skrev för ett tag sedan på sin FB-sida:
”Ja. Jag är fascinerad av att egentligen bara två branscher – bilar och mode – har en erkänd konstruktion för ”framtidsstudier”. När Dior eller Volvo visar upp sina extrema framtidsskisser så är det ingen som kritiserar dem för orealism eller för extravagans. I stället förstår alla att det är en sorts riktningsangivelse. Vi kommer aldrig att resa i sådana plastbubblor och vi kommer inte att gå klädda i påfågelsfjädrar – men vi kommer att röra oss åt det hållet.
Så skulle jag gärna se att vi diskuterade demokrati. En flamboyant beskrivning av Utopia som vi sedan kan ta sikte på i det verkliga arbetet.”
Jag svarade Troed med följande:
”Eller skolan för den delen!! Tror egentligen det är precis just där jag själv befinner mig i tanken – i en framtidsskiss som aldrig kommer bli ‘sann’ som så, men som något att sträva till, för att sen utveckla konceptet på vägen!”
Hur ser min framtidsskiss ut då?
Jag ser framför mig ett hållbart lärande samhälle där vi alla uppmuntras att blomma ut i vår fulla potential. Detta har olika innebörd för olika människor, eftersom vi alla har olika utgångspunkt och behov. Därför är det ett samhälle som inte bygger rigida strukturer och system utan snarast amöbaliknande dito som kan omfamna det som behövs i stunden.
Ett lärande samhälle, där vi använder oss av ett tankesätt om vad som gagnar/inte gagnar, snarare än kalla det för rätt/fel. Där jag reflekterar och lär känna mig själv och min omgivning, med nyfikenhet och upptäckarglädje, inte rädsla och skräck. Där vi lever som vi lär, och alla är i ett ständigt lärande – som tar olika uttryck, beroende på den unika individens utgångspunkt varje dag. Som Dag Hammarskjöld skrev:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”
Där det spelar större roll att jag bidrar, än hur mycket framgång (läs: pengar och prylar) jag når. Att min förmåga att bidrar beror just på min egen förmåga, och jag behöver inte jämföras med någon annan än mig själv.
Där vi inser att de gränser vi skapat just är skapade, och att vi tillsammans har en värld att ta hand om. Där medmänsklighet är av större vikt än tävling och konkurrens. Ett samhälle där omsorg och omtanke – för mig själv, likväl som för alla andra, inklusive djur och natur – är grundstommen vi alla utgår från!
Vilka steg behöver vi ta för att nå dit?
Det går att skapa detta samhälle på flera olika sätt, och det finns olika arenor att använda som verktyg. Jag har fokus på skolsystemet, eftersom jag ser det som ett filter vi alla går genom. Vi måste fråga oss vad är det för individer som kommer ut på andra sidan skolsystemet? Är de hela, trygga i sig själva och sin potential? Min uppfattning är att det är för stor andel som inte kommer ur skolsystemet hela och trygga. Det krävs därför en medvetenhet om vad vi önskar skapa idag och imorgon, för att veta hur filtret ska skapas.
Jag upplever att det svenska skolsystemet/regelverket är begränsande, det är snävt och detaljreglerande. Det går att göra mycket inom ramen för det men det är ändock ett system byggt för gårdagens samhälle.
Dagens skolsystem är, mer eller mindre, uppbyggt på tanken att vi alla är fyrkantiga. Problemet är att det finns cirklar, trekanter, ovaler, ellipser, oktagoner och en uppsjö andra former. Jag är 100 % övertygad om att det, på en global arena, finns exempel på HUR man kan skapa en skola för alla dessa olika former. Men de ryms inte inom ramen för det svenska fyrkantiga regelverket. Så det jag är inriktad på, är att få tillstånd ett övergripande regelverk som är mycket mer tillåtande, så att alla dessa olika former får plats.
Och än viktigare, dagens skolsystem är inte skapat med syftet att skapa ett hållbart lärande samhälle, som ständigt rör sig och utvecklas, som är i konstant anpassning till dagens och morgondagens behov.
Har som drömfabrikör stött på alltför många unga människor som saknar tro och hopp, både på sig själva och på samhället de lever i. Oerhört sorgligt, detta är personliga tragedier. Dessutom ett horribelt resursslöseri som vi inte har råd med. Vi behöver var och en av dessa människor, så varför fortsätter vi släcka ner dem och deras potential? Varför arbeta med vuxna som försöker hitta tillbaka till sin fulla potential, efter att ha levt nedsläckta i 10-20-30 år eller mer? Varför inte gå till roten med det hela och säkra att människan får optimala betingelser från början? Varför inte säkra att barn, som upp till skolåldern i stor utsträckning fortfarande har tron på sin egen potential kvar, får behålla den?
Vad kan vi återanvända?
När vi stakat ut riktningen – och det är vad #skolvåren handlar om, att bjuda in till samhällsövergripande multilog kring var vi vill – vill det till att nogsamt ifrågasätta vad som behövs för att nå dit. Vi frågar Varför för att kunna få en riktning för våra Hur.
Och det finns garanterat saker i det befintligt skolsystem som är optimala Hur för att nå den riktning vårt svar på Varför stakat ut. Men lika säkert finns det saker, som fungerar väldigt väl idag, men som leder i en annan riktning än den riktning vi enats om.
Hur ser en skola ut som leder till detta?
Jag vet inte riktigt. Men jag har miljarder idéer och ännu fler frågor.
En skolbyggnad med plats för 1000 elever – ur ett evolutionärt perspektiv – är det verkligen en miljö vi är skapta för?
Måste det vara en grupp om 20-30 jämnåriga elever som undervisas av en lärare? I ett klassrum? Som ska lära sig samma saker på samma sätt på lika lång tid?
Lisa Carr gav mig en härlig tanke på miniträffen i Stockholm: Vad skulle hända om dagmammetänket fick ta plats i ett lärande samhälle – tänk en handfull elever (olika åldrar) och en lärexpert som utforskar världen, vad skulle det kunna leda till?
Under mina promenader på Bulltofta rekreationsområde stöter jag ofta på förskolebussar på parkeringen. Ute i parken syns då en drös förskolebarn som likt färgglada fjärilar i sina neonfärgade västar flyger från blomma till blomma på jakt efter pollen. Varför är detta ett koncept som är begränsat till förskolan?
Måste schema läggas som det görs? För vem finns tidplanen till? Vad skulle det ge lärandet om det var individens lärande, och inte ämnet/schemat/tidplanen som styrde?
Måste alla lära sig samma saker? Vilka är de riktigt grundläggande kunskaper, färdigheter och förmågor vi behöver ha med oss idag och imorgon?
Vem finns skolsystemet till för? Tycker om svaret min amerikanske mentor Max gav mig:
”At the heart of school is the child, not the captain of industry, not the mathematician, not the scientist etc. The purpose of children is sufficient in and of itself.”
Jag ser framför mig hur elever – vilken ålder de är månde vara – med nyfikenhet, glädje och utmaning, lär sig av och kanske löser dagens och morgondagens problem, istället för att lära sig befintliga lösningar till gårdagens problem.
Lärare som är lärande-experter, som befinner sig i lärcentra, där barn befinner sig i hög utsträckning och andra vuxna dyker in med jämna/ojämna mellanrum. Där läraren kan vägleda mellan behovet av grundkompetens/kunskap och att följa nyfikenheten, kanske någon helt annanstans än vad man trodde när man började.
Elever, av alla åldrar, som befinner sig ute i världen, nyttjandes de strukturer vi har skapat i samhället – museer, observatorier, företag, gym, fabriker, innovationshubbar, och även strand, skog, sjöar och hav, ja, allt helt enkelt. I mötet ges möjlighet till lärande.
Gott om upplevelser, som ger möjlighet till reflektion och fördjupat lärande – det är vad som får människan att växa, mental, fysiskt och emotionellt.
System som är flexibla nog att tillvarata alla individers möjligheter. Don efter person. Det finns inte ett sätt, det finns bara ett sätt som är rätt för mig. Du kanske behöver något helt annat för att utmanas och utvecklas på bästa sätt.
Men viktigt är också att dessa olika personer möts – vi får inte skapa en ny form av silos. Mångfald gagnar, på alla plan. Men att tvinga en triangel att bli fyrkantig, bara för sakens skull, det gagnar ingen.
Jag lär mig mer varje dag, samlar nya intryck, tar tankespjärn och klättrar vidare i mina egna tankar. Min egen grundtanke blir dock mer och mer stabil för varje dag som går:
Inte är mänskligheten på toppen av sitt skapande. Jag tror istället att det samhälle vi lever i idag är en klivsten vi behöver ta spjärn mot för att nå längre:
Jag tror att vi tillsammans kan skapa en bättre värld.
/Helena Roth, Twitter-alias @HERO_Respondi, initiativtagare #skolvåren
Har just läst klart sir Ken Robinssons bok 
Out of our minds. Oj vad jag fått tankespjärn av den. Jag håller med om mycket, men ifrågasätter också mycket, så där som det blir när jag tar till mig något och försöker spinna vidare på det. Det är utvecklingen av tankar i mig som ger mig en skjuts framåt i mitt lärande och min förståelse.
Ett budskap jag tar med mig från boken är vikten av helhet, värdet av alla de olika discipliner som finns. Jag värjer mig mot att vi rangordnar kunskap som mer eller mindre fin/rätt/viktig. Ni vet – varför anses det finare att kunna skriva en avhandling än att kunna få en havererad bilmotor att fungera? Sir Ken är inne på samma spår i boken och lyfter fram lite fakta som var ny för mig. Intressant!
Jag har för vana att låna böcker på biblioteket istället för att köpa dem själv, men ibland ångrar jag mig… Just i detta fallet är det så. Har nog aldrig skrivit upp så många sidor som jag vill gå tillbaka och fundera mer kring. Skriver sidorna på små lånekvitton och för första gången fick jag tom vända blad på min lilla lapp.
Nu ska jag fotografera alla sidor jag skrivit upp. Ssen samlar jag fotografierna i mitt ”detta kan bli ett blogginlägg”-arkiv, så får vi se om det blir något av det. Arkivet är redan ganska gediget, och eftersom det växer dag för dag så blir det bara större.
Hur hanterar du all input du får som du kanske vill bearbeta mer?
För att kunna åtgärda det som är snett i samhället, behöver vi stoppa den snedfördelning av tillgångar som jorden lider av. Tyvärr minskar inte klyftorna. De står inte ens stilla. De ökar, dag för dag.
Jag tror inte det är så här vi egentligen vill ha det. Jag tror inte det. Obotlig optimist må du kanske kalla mig, men jag har en dröm om en annan framtid, en hållbar lärande värld, där människor utmanas och uppmuntras att upptäcka och använda sin fulla potential. För att nå dit behöver vi skapa nya regler, så världen blir fullt ut mänsklig och byggd på omsorg och omtanke!
Tycker du att det är rimligt att de 300 rikaste på jorden äger lika mycket som de 3 000 000 000 fattigaste? Läs det igen: de trehundra rikaste på jorden äger lika mycket som de fattigaste tre miljarderna.
På Twitter & Facebook, i bloggtexter och samtal, i stilla reflektion. Allt är exempel på arenor jag använder för att testa mina tankar. Jag är inte färdigtänkt. Långt ifrån. Och jag hoppas innerligt jag aldrig någonsin blir färdigtänkt – för då kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.
Jag tänker & skriver eller talar. Ges eller skaffar tankespjärn som gör att jag omvärderar mina tankar, eller befäster dem.
Jag tror världen vore en bättre plats om fler vågade testa sina tankar. Tror många avstår av rädsla för att någon ska sätta epitet på dem som ‘du är dum’, ‘vad korkad du är’, ‘ du tycker ju helt fel’, ‘så där kan du ju inte tänka’, eller på andra sätt utöva härskartekniker.
Jag har svårt att se hur vi gagnas som mänsklighet av ovanstående beteende. Dock vet jag att det är svårt ibland att undvika att agera så här, jag brottas själv med att nyttja främjartekniker istället. Inte lätt. Men nödvändigt.
Låt mig testa mina tankar – och visa omtanke med mig när jag klivet in i språng. Där tar mina tankar ett skutt och allt jag tidigare tänkt kan ställas i helt ny dager. I en omgivning som är hård och dömande kan det vara enklare att bergfast hålla kvar vid en tankegång än erkänna att jag kommit vidare i tanken nu, just på grund av omgivningens reaktioner.
Låt mig testa mina tankar – ge mig tankespjärn. Men tänk på att jag inte är färdigtänkt. Jag lär mig fortfarande, och jag vill väldigt gärna ha ditt stöd som ger mig än mer växtkraft.
Out beyond ideas of wrongdoing and rightdoing,
there´s a field – I´ll meet you there. – Rumi
Låt mig testa mina tankar – så ska jag låta dig göra detsamma.
Låter du mig testa mina tankar på dig?
Sitter här vid datorn och får inget gjort… Eller, tja, jag twittrar för #skolvåren denna veckan, så jag kollar Tweetdeck nu och då. Har ett fönster öppet med Facebook, kollar mailen, både den privata och företaget, och svarar på något enstaka. Läser lite ur Gränsbrytnings fantastiska specialnummer om skola samtidigt som jag pratar med barnbarnet som sitter i soffan med farfar och tittar på Bamse.
Hela tiden med den diffusa känslan att det vore skönt att få dagens bloggande gjort, så att resten av dagen kan få gå i umgängets tecken.
Men jag kommer liksom inte riktigt loss. Velar, vacklar, väntar på inspiration. Tänker att om jag bara skriver, ord efter ord, så kanske det blir något av det. Frågan är om det blir något som går att publicera. Känner mig lite som rödkålen nedan – snacka om invecklad. Frågan är vilken väg som leder framåt?
Fastnar du någonsin på detta vis? Vad gör du för att ta dig ur det? Har du något riktigt bra tips så dela gärna med dig!
HERO - the coach 