Behov av förståelse

Modern dans. En konstform jag endast upplevt de senaste 10-12 åren. Första gången gick vi efter akt ett, helt enkelt för att vi uppfattade att det var vad alla gjorde, och missade akt två och tre. Där lärde vi oss något och fick ett gott minne på köpet.

De första tre-fyra föreställningarna jag såg, fastnade jag i behovet att förstå. Förstå vad rörelserna betydde, vad de ville förmedla. Fastnade i hjärnans vindlingar, i att logiskt sätta ord på vad jag såg, istället för att bara känna det jag kände.

Förstå hur en uppsättning blir till. Hur tänker koreografen? Hur förmedlar hen sitt verk? Kan man skriva modern-dans-partitur så att en föreställning kan förmedlas vidare, av andra, och bevaras för eftervärlden, likt ett musikstycke kan, med dess partitur? Finns det ett dansspråk liknande musikens språk som uttrycks i noter, tonvärde, olika klaver och försättstecken?

Förstå hur det är meningen att jag ska titta på scenen. Ska jag titta på en enskild dansare, följa hen med blicken och noga se varje rörelse, fast då missa helheten? Eller ska jag titta ett par meter bakom scenen, så att jag i lite ofokuserat läge kan ta in helheten, var och hur dansarna är och rör sig i förhållande till varandra, och då missa detaljerna?

Nu, i den senaste dansförestållningen jag såg, To see the world while the light lasts, så har jag, fullt ut, släppt taget om minsta behov att förstå. Bara tar in. Känner. Ser. Hör. Ryser och berörs. Temat var givet, Förgänglighet, och jag hade läst en recention eller två. Men jag bara följde med utan att försöka förstå. Hjärnans grepp om mig har definitivt minskat, och hjärtat får lov att leda vägen istället. Åtminstone ibland.to see the world while the light lasts

Att då häftigt dra efter andan när det helt plötsligt står en naken kvinna mitt bland dansarna. Var kom hon ifrån? Behöver inte veta. Bara tittar, förundras, människokroppens mod och skönhet och styrka, och samtidigt dess skörhet, som kontrasteras av skelettet som en stund senare dyker upp på scen, lika plötsligt framför mina ögon.

Att se hur dansarna ömsint leder den döda över scenen, att bevittna farvälen, den sista kärleksgåvan som var och en får av henne, Döden. Påminnelsen om livets förgänglighet, att en dag ska vi dö, men givet att det inte ska ske idag så har vi en annan uppgift, att leva och se världen medan vi kan. Idag. Lev. Livet är skapt för att levas. Fullt ut. Känn det du känner, var inte rädd för känslorna, de är bara där som vägledare, för att ge dig vägledning, vart hän du ska rikta näsan, i vilken riktning nästa steg ska sättas ned.

Behovet av förståelse, bleknar sakteliga bort, i takt med att hjärtat tar allt större plats i mina val. Löses upp när hjärnan inte längre per automatik och hävd har tolkningsföreträde i hur jag möter världen, hur jag tar in den, hur jag rör mig i den. När hjärtat och hjärnan istället samarbetar och samverkar, som likar. När jag inte behöver förstå, för att tycka om, för att relatera till, för att ta in. När jag, allt oftare, bara kan vara i det som är, och låta det vara nog.

Behovet av förståelse – vad är din relation till det?

Förgängligheten

Dagen till ära denna allhelgona, gick jag med svärmor och svägerska på Skånes Dansteaters dansföreställning To see the world while the light lastsMalmö Opera.

Akt ett – koreografi av Ben Wright till Shaker Loops av John Adams. 
Vacker närmast amishliknande sparsmakad dekor, lugna färger. Scenen intas successivt av musiker och dansare och sen drar det igång. Det böljar av kroppar som sveper fram och tillbaka över scenen. Sitter där och fascineras, förundras, förskräcks emellanåt till och med. Kroppskontrollen överväldigar mig, de gör saker med sina kroppar som jag överhuvudtaget aldrig ens tänkt kan göras med en kropp.akt ett

Och så kommer slutet. Jag hajar till. Tårar ansamlas i ögonvrån och jag drar djupa andetag. Påminns om att något nu håller på att dö, förgängligheten har kommit ikapp det, det är dags för något annat att komma i dess ställe. Oerhört starkt, vackert, sorgligt och varmt.

Paus.

Akt två – koreografi av Ben Wright till Missa Solis: Requiem for Eli av Nigel Westlake. 
Helt annat. Men den vackra, och här skiftande och färgrika dekoren, som med multimediainslag växlar från stycke till stycke, imponerar än en gång. Nu sitter Malmö Operas orkester i orkesterdiket medan operakören står på balkongen över mitt huvud.
Helt annat. Och det som sätter sig är växelverkan, samspelet mellan solstrålar och skuggstrålar. Genom mässans olika delar är det omväxlande solen respektive skuggan som tar mest plats, men hela tiden flödar energin fram och tillbaka mellan de två. Ljuset och mörkret. Och solisten, den 14-åriga Stina Klintman, sjunger rent och klart, höga toner som likt fåglar flyger högt upp till taktiljorna på stora scenen.akt två

Finns mycket mer att säga om To see the world while the light lasts, men där sätter jag punkt. Uppmanar dig, som bor i Malmö och har kvällen den 6 november obokad, att gå och se den sista föreställningen. I övrigt låter jag det insikten om förgängliga i och med livet bli mitt bestående minne av kvällen. Insikten att livet levs, en dag i sänder, ett ögonblick åt gången. Jag väljer vad jag fyller mina dagar med, och tar med mig att ljus och skugga samverkar för att ge livet fler dimensioner.