”Men det är väl självklart”, säger jag.
”Javisst är det självklart”, säger du.
Så går vi åt var sitt håll i övertygelse om att vi är överens om något vi har helt olika uppfattningar om.

Språket, välsignelse och förbannelse i ett och samma svep. För visst händer det; jag upplever att jag är solklar, och du upplever att du är precis lika solklar, fast egentligen är vi dunkla till tusen och fastnar i vår egen självklarhet, istället för att faktiskt kliva ur oss själva och in i den andre, för att se om det verkligen är så självklart som det tycks.

Sällan är det det.

Det undermedvetna som läser tankar i den andre… tror vi! När det egentligen är våra egna tankar vi läser, mina egna tankar som jag projicerar på dig, och så blir jag så glatt överraskad över att vi är till fullo överens. Fast vi (kanske, oftast) inte är det. Alls.

Ibland har jag inte en aning om att vi inte är på samma plan. Jag tror, du tror, vi tror, att vi verkligen är överens. Att vi enats om något, om det Självklara. Totalt ovetandes om att vi aldrig möttes, på riktigt.

Ibland vet jag. Kanske har jag ställt frågan tre-fyra gånger, bett dig förklara, förtydliga, beskriva, så jag ska förstå hur det ser ut, i ditt inre. Om jag fortfarande inte förstår, så händer det att jag ger upp, men inte vill erkänna det, för dig (och för mig?), utan säger Aha, och låtsas som om polletten trillat ner…. fast den fortfarande snurrar runt där inne, långt från att ha hamnat i myntöppningen, där möjlig jackpot väntar. Fullt medveten (eller inte?) om att vi aldrig möttes, på riktigt, men oförmögen (vågar inte? Rädd att erkänna mitt oförstånd? Känslan av nederlag, att vi är så långt från varandra?) att låta ljuset skina på avståndet oss emellan, vara sårbar och ta ännu ett steg för att nå dig, nå förståelse.

Sällan är det kanske självklart, trots allt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 44 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.