Behov att förstå

Här sitter jag, på en skuggig bänk med utsikt över Medelhavet. Brisen svalkar skönt. Läpparna salta från havsdoppet.en bänkFundersam. Jag tycker ibland att jag är väldigt svår att förstå själv, och då har jag ändå i någon mån försökt sluta förstå så mycket (både mig själv och världen i stort). Jag är mer ok med det som är, snarare än att jag fastnar i en önskan att jag förstår varför det som är faktiskt är.

Men andra. Det är som om det är svårare att släppa önskan att förstå när det gäller andra. Och allra svårast, både att förstå och att släppa önskan om förståelsen, är de som är som mest annorlunda i jämförelse med mig själv.

Jag har alltid sett mig som en iakttagare, men i jämförelse med någon som är så ofantligt mycket mer iakttagare än jag, så står jag mig slätt. Förundras över avsaknaden av deltagande. Av drömmen om att någon gång… och så är det som om det tar slut där. Inte leder till någon form av verkställande. Inte till synes i alla fall, jag ser inga handlingar som leder nånstans.

Är det så att iakttagaren är en större drömmare? Lever mer för det som en gång kan bli, än för det som är? Flyr nuet för framtiden, när allt är som hen vill? Bort från ett nu där verkligheten är för påtaglig, ensamheten för stor, oförmågan att göra – och vara – allt det som dröms om, är närmast förlamande?

Packar ihop mig. Tar kameraväskan över axeln, spänner sandalremmarna och knatar iväg mot ett Pharmacie, på jakt efter Clarityn eller dess franska motsvarighet. Allt för att minska myggbettens ilskna kliande, som drabbat tre av fyra. Tyvärr är jag en av de tre.

Marche!

Flashback från sommarsemester i Frankrike, juli 2015.

Liv och död

När döden knackar på dörren så står vi där, 20140127-145016.jpglite villrådiga, osäkra, fundersamma över vad jag ska säga, vad jag ska göra. Känns skönt att vara ovan vid frågeställningarna, tacksam för att döden till dags dato varit en liten del av i mitt liv, trots allt. Men visst finns den där, döden. I tanken, i rädslan, i verkligheten. I vetskapen att vi alla skall den vägen vandra. Nån gång. På nått sätt.

Landar i att det bästa jag kan göra är att inte försöka krångla till det. Att inte tänka ut i förhand vad jag ska säga, eller vad jag ska göra, utan lita till att min inre visdom besitter alla svar, ord och handlingar som jag behöver. Det finns inget jag kan göra åt situationen som uppstått, det enda jag kan göra är att finnas här. Så det är vad jag försöker göra just nu, finnas här.

Förutom det så tänker jag också med tacksamhet på livet, på upplevelser, på kärlek och vänskap. På hur värdefullt det är att glädjas åt de vardagliga stunderna som utgör livet. På höjdpunkter som utgör ena ytterligheten, på stunder av bottenlös förtvivlan som utgör den andra. Och allt där emellan.

Lev livet, min vän, och gläds åt det, i all dess rikedom, med alla dess nyanser.