Minnen för livet

Har just plöjt igenom knappa fyratusen foton från USA/Canada-resan förra sommaren, i sällskap med min förstfödda. Ja, det har tagit oss ett par veckor, då vi tagit hundra foton i stöten. Nu har jag 1780 foton kvar, som jag tänker använda till en fotobok. Minnen för livet, som förtjänar att flytta från datorns inre till ett mer lättillgängligt format som är enklare för fler att bläddra i.

Jag brukar använda Önskefoto eller Blurb, och oddsen lutar nog åt Blurb för just denna fotoboken – det går att göra lite mer i deras verktyg. Om det nu är sig likt, det var ett tag sedan jag senast använde det. Finns säkert bättre sajter än dessa två, så har du ett guldtips till mig, så tjoa!

Jag älskar nämligen att skapa fotoböcker, och det är samtidigt mitt största problem! Jag vill verkligen att de ska bli bra – både i text och bild – och då tar det sin tid. Jag lägger lätt fyrtio timmar på själva skapandet, bygger sida för sida, med foton och text, både mina egna minnen, men också fakta – nätet är ju en fantastisk resurs som gör att jag enkelt kan bygga på mina (våra) minnen med lokal fägnad.

Och just därför ligger jag back. Har flera fina resor som verkligen förtjänar vars en fotobok:
Indien 2013Spanien och Frankrike 2015, och så USA/Canada 2016. Kanske borde jag börjat bakifrån med Indien, men nä, nu valde jag USA/Canada – och härmed lovar jag att den ska vara klar innan höstlovet!

 

Tankar. Vid vatten.

Sitter och tittar på när en familj leker i vattnet. Bollen kastas fram och tillbaka. Vilda skratt. Bollen far. Vatten stänker.poolen

Sen.
Plötsligt.

Något går galet, enligt en av de lekande. Orättvist. Ändrade regler. Surt. Riktigt syns fysiskt vilken skillnad det blev av tanken som kom – som därefter togs på allvar. Tanken kanske följdes av ännu ett par tankar som gjorde det än svårare att bara fortsätta leken. Genansen.

Leken fortsätter en kort stund till, fast den nu så tydligt haltar. En av spelarna har dragit sig ur leken, i sinnet, men inte tagit konsekvensen av det och sagt att hen inte vill mer.

Ser hur tankarna – och efterföljande känslor – växer, snurrar runt, det inre kaoset som ökar.

Jag sitter och iakttar och reflekterar kring det jag ser. Det som syntes utåt är ju kanske något helt annat än det som skedde på insidan, men å andra sidan… Resultatet antyder att jag inte är helt snett på det åtminstone.

Igenkänningen i mig är stor. Och som allra störst i insikten att jag ibland – om än mer sällan idag än tidigare – tar mig själv på allt för stort allvar.

I en annan sinnesstämning hade kanske lekkamraten bara skrattat av sig den upplevda oförrätten, utan att tanken överhuvudtaget hade kommit i närheten av en oförrätt.

Så snabbt det där förändras. I ena stunden på topp – i andra i bott. Är det helt enkelt så att vi i varje stund bombarderas av en oändlig mängd möjliga tankar – men en slinker genom nätet och blir sedd, resulterar i en känsla, och där. Just där. Där finns möjligheten att släppa taget om tanken som slank in och se vad nästa för med sig.

Ibland lyckas jag. Ibland inte. Men det är faktiskt en ganska cool upplevelse att iaktta mina tankar och låta dem komma och gå, utan att lägga så stor vikt vid dem. Att känna. Men inte förlora mig i känslan, framför allt när det inte är en känsla jag mår bra i.

Mmm.

Tankar. Vid vatten.

Med en IPhone i närheten så möjligheten att skriva ner mina funderingar i stunden, finns. Vilken ynnest!

Flashback från sommarsemester i Frankrike, juli 2015.

Behov att förstå

Här sitter jag, på en skuggig bänk med utsikt över Medelhavet. Brisen svalkar skönt. Läpparna salta från havsdoppet.en bänkFundersam. Jag tycker ibland att jag är väldigt svår att förstå själv, och då har jag ändå i någon mån försökt sluta förstå så mycket (både mig själv och världen i stort). Jag är mer ok med det som är, snarare än att jag fastnar i en önskan att jag förstår varför det som är faktiskt är.

Men andra. Det är som om det är svårare att släppa önskan att förstå när det gäller andra. Och allra svårast, både att förstå och att släppa önskan om förståelsen, är de som är som mest annorlunda i jämförelse med mig själv.

Jag har alltid sett mig som en iakttagare, men i jämförelse med någon som är så ofantligt mycket mer iakttagare än jag, så står jag mig slätt. Förundras över avsaknaden av deltagande. Av drömmen om att någon gång… och så är det som om det tar slut där. Inte leder till någon form av verkställande. Inte till synes i alla fall, jag ser inga handlingar som leder nånstans.

Är det så att iakttagaren är en större drömmare? Lever mer för det som en gång kan bli, än för det som är? Flyr nuet för framtiden, när allt är som hen vill? Bort från ett nu där verkligheten är för påtaglig, ensamheten för stor, oförmågan att göra – och vara – allt det som dröms om, är närmast förlamande?

Packar ihop mig. Tar kameraväskan över axeln, spänner sandalremmarna och knatar iväg mot ett Pharmacie, på jakt efter Clarityn eller dess franska motsvarighet. Allt för att minska myggbettens ilskna kliande, som drabbat tre av fyra. Tyvärr är jag en av de tre.

Marche!

Flashback från sommarsemester i Frankrike, juli 2015.