Etikettarkiv: Facebook

Podcast 12/52 – why we are here!

Publicerad den av
3

Yesterday I had another one of those ”Wow, this podcast is so good, I want to listen to it again, as soon as I’m done listening to it the first time around”-moments, and the podcast that made me all excited was the One You feed-episode with Glennon Doyle Melton.

I found a lot of really significant passages in the conversation in this podcast, and a few of them went straight to my heart. One of them centers on the habit we have of not sharing our vulnerability with each other. Glennon tells a story of when she wrote a post on Facebook, sharing her vulnerability in 25 bullets. The response was amazing and supportive, but also, people dared to show their vulnerability with her, after she had shown her. And she was struck by the fact that people she knew, she only really thought she knew, because there was so much pain and hard experiences in their life, that they had never shared with her. She shares her reaction to this, in the podcast:

I was pissed! Because what are we doing? Why are we even calling each other friends? We sit together and we’re talking about things that do not matter, and you’re in so much pain, and I have the same pain. This just gotta be what we’re here for: to talk about this stuff! 

hold backNow, why is it like that? Why do we barely go skin-deep? Why is it so hard to be vulnerable? Why do we hold back, from sharing our pains, losses, grievances, but also our joys, tender moments and highest wishes and dreams? And why do we believe the mind-made monsters about what will happen if we are wholehearted and vulnerable, when  in my experience, usually it’s the opposite. Yes, there will be haters, but haters will be haters, to quote Taylor Swift, and why should we (or I) let that stop me? And what I have received in love and connection on account of opening up and being vulnerable, far surpasses the ”hate-responses”.

And still. I hold back. I shy away. I hold my tongue, for fear of the reaction, even though I know that if someone came to me with what I am dying to share, I would open my arms and heart and just hold a space for whomever it was who shared their vulnerability. Why don’t I think others would do the same for me? Isn’t that why we are here?

 

Aqua Sphere – I love you already!

Publicerad den av
1

Over Christmas I got fed up with having to get myself out of the pool, swimming laps, not because my body was tired, but because my face was hurting from the swim goggles. I’d always come out of the pool looking like a badger. And that facial mark around my eyes would last for hours on end. I tried to find a photo on my phone, but you’ll just have to imagine what I look like with badger markings around my eyes. 

Anyway, I posted my frustration on Facebook, and asked for advice on what kind of goggles to get, and decided to take Rasmus up on his suggestion for Aqua Spheres from Wiggle. So. I did. Ordered a pair of Aqua Sphere Women’s Vista Clear Lens Goggles in White/Lavender.

Today I got to try them out for the first time, and I love them! From the beginning when I put them on, it was as if I couldn’t really feel them, and one kilometer and half an hour later, I still didn’t feel them. And look, there’s a fine line on my forehead, but 20 minutes later, that line is almost totally gone! 



Thank you Rasmus for the suggestion, and thank you Aqua Sphere for my new favorite swim goggles! As I am currently on the road, I have the joy of staying at a hotel with a pool, so I’ll be trying them out tomorrow again. Have you ever had problems with badger-eyes after swimming with goggles? If so, I strongly recommend you to try out a pair of these. 

Vet du hur det känns?

Publicerad den av
2

Vet du hur det känns?

Så började de fem elvaåringarna sina #talasomTED-tal på #skolvåren #afkUmeå i helgen.

Vet du hur det känns… när ens lillebror är så sjuk att du inte vet om han kommer överleva?

Vet du hur det känns… när man bara kan tre ord på svenska, ”Hej, Fröken, Leka” och man kommer ny till en klass?

Vet du hur det känns… livsöden, upplevelser, erfarenheter.

Så inledde de. Och mer. Deras lärare, deras föräldrar, och deras åhörare, publiken, och inte minst jag, berördes och rördes till tårar. Stort. Vilken upplevelse för dem. För någon ganska lätt att skriva sitt tal. Andra slet hund, för att kunna sätta ord på sin känsla, kunna beskriva erfarenheten med en röd tråd som gör att det blir en berättelse, med en början, en mitt och ett slut.

Och jag tänker igen: så mycket fantastiskt som fortgår i skolor runt om, både i vårt land, men också globalt. 

Tänk så många vars liv påverkas, till det bättre, av det som de upplever i skolan.

Men likväl, två sidor finns av även detta myntet: det finns de vars liv påverkas, till det sämre, av det som de upplever i skolan.

Det finns saker som fortgår i skolor som är långt från fantastiskt. Vikten av att våga se båda sidor av myntet, att äga – lyssna – höra – ta till sig berättelser från det fantastiska, likväl som från det hemska, avskyvärda, likgiltiga, traumatiserande. Att höra hur det känns, att befinna sig på ena eller andra sidan av myntet Skolan.

Vet du hur det känns?Vet du hur det känns… att vara en del av ett sammanhang som möjliggjort de möten som uppstått under #skolvåren:s #afkUmeå en fredag och lördag i januari 2015?

Vet du hur det känns… att se hur samtalet fortsätter, i trådar på Twitter, i Facebook-grupper, under en promenad eller över en bit mat?

Vet du hur det känns… att bevittna när någons inställning till det skolan skulle kunna och kan vara, förändras över en helg, till det positiva?

Det känns oerhört rikt. Stort. Nästan tappa-andan-stort. Så känns det för mig. Vet du hur det känns?

Nätverkande

Publicerad den av
2

För ett bra tag sedan så ställde Charlotte Rudenstam frågan: Vilken slags nätverkande tycker du fungerar? på Facebook, och jag gick igång direkt. Jag svarade på hennes fråga så här:

Jag insåg när jag la ut min 100-coachkonversationer-utmaning via blogg, Facebook & Twitter att jag skapat ett nätverk som är fantastiskt, som kunde svälja det jag bad om hjälp med. Och då insåg jag att jag HAR ett fantastiskt nätverk, som jag inte skapat ”för att skapa ett nätverk”. Utan det har växt fram organiskt, för att jag följt mitt hjärta, möter världenengagerat mig i frågor/saker/personer/rörelser som jag vurmar för, och på det viset varit öppen för att bygga broar och skapa kontakter.

Och då har jag ändå varit väldigt restriktiv själv med att skicka vänförfrågningar här på FB t ex. Älskar att få, skickar sällan.

Så, mitt korta svar blir: det som inte ”är nätverkande” utan är du som möter världen, med nyfikenhet och intresse. Det nätverkandet fungerar!

De senaste dagarna har jag funderat på min närvaro på Twitter, och övervägt att lämna det. Har fattat beslutet att att fortsätta twittra, men att städa i mitt flöde och också vara tydligare med vem och hur jag interagerar. Och därför kändes det extra värdefullt att trilla över detta mitt svar om nätverkande som jag lagt som ett utkast på WordPress.

För detta är precis vad jag önskar göra – möta världen med nyfikenhet och intresse. Det ska jag hålla i fokus än mer framöver. Jag är tacksam för påminnelsen, för jag har snöat in på de negativa ankdammsaktiga sidorna av Twitter ett tag, och det ger mig inget gott.

Skickar därför frågan vidare till dig, för kanske även du får syn på något du glömt bort, eller tappat sikte om: Vilken slags nätverkande tycker du funkar?

Det Stora i det Lilla

Publicerad den av
7

Läser en status delad på Facebook av Marielle Westlund:

I förra veckan delade vi ut blöjor och välling och hygienartiklar till människor som hamnat mellan myndigheternas ansvarsområden.

En 8-årig flicka; ”Jag behöver verkligen blöjor till mina småsyskon. Och välling. Finns det någon ren napp också? Finns det tvål? Jag vill gärna ha en smörgås om det finns. Med smör. Och ost.”

En lång kö av småbarnsföräldrar fick vänta otåligt. Oroligt. Skulle blöjorna räcka till dem? Vällingen? Både vällingen och blöjorna tog slut före kön. Tårar och frustration: ”Varför kunde ni inte lagt undan några till oss!?”

Några ensamkommande små syriska pojkar utan uppehållstillstånd drar i tröjor i en låda. Blickarna glädjelösa. Gnistan i ögonen som ofta syns hos nioåringar finns inte där, hur mycket jag än söker.

Kläderna: Jackorna: Tvålarna som försvann på mindre än fem minuter. Brödet som aldrig räcker för att mätta alla magar. Cadillacen till treåringen. Käpphästen till femåringen. Trehjulingen till fyraåringen. Barnen som blev utan. ”Nästa vecka. Jag lovar.”

Kvinnorna. ”Sanitary pads please, please. No? Mmmmm, I understand… Can I have baby diapers?”.

”Nästa vecka kommer det mer. Nästa vecka. Jag lovar…”

Och avslutningen: kvinnan med 2.5-åringen som sovit utomhus i fyra nätter. Hon har ingenstans att ta vägen. Inga pengar. Ingen släkt. Inga vänner. Hon saknar språket. Lokalkännedomen. När jag ringer socialjour, kvinnojour, härbärgen och alla säger ”det finns inte plats. Vi kan inte hjälpa.” Tårar av hjälplöshet. Pojken som kryper runt på golvet som vilken obekymrad 2.5-åring som helst. Ovetande om var de ska spendera natten. Som väl är löser vi natten. Och de kommande tio dagarna. Efter några timmars gnisslande och tragglande och envist nötande i telefonluren.

Visst är det svårt. Det är svårt att acceptera att problemen osynliggörs. Men det är lätt att göra skillnad. Det handlade bara om 2.5 timmar under en kväll. För mig. Om du var med skulle vi kunna göra dubbelt så mycket. Om vi var fem eller tio skulle vi lätt fylla kundvagnar med blöjor, välling, tvålar, bindor och hygienartiklar.

Vi kör snart igång ett nytt spår inom Pay it forward i Uddevalla och Göteborg. Detta spår förutsätter kontinuitet. Vi är intresserade av att arbeta med dig som vill bidra med 2-3 timmar en kväll i veckan. Det är liksom förutsättningarna för att det ska fungera. Känner du dig kallad? Maila info@payit4ward.se så träffas vi och pratar vidare.

När jag läser detta påminns jag om det oändligt Stora i det Lilla, som ett paket välling, en utsorterad jacka som ingen ändå använder, ett gosedjur som kan bli en hjärtevän. Jag läser, blir varm i hjärtat, men samtidigt tåras mina ögon, av frustration, förtvivlan och sorg.

Jag tackar Gud för människor som Marielle Westlund och många många andra. Som bidrar. Med det lilla som är så stort så stort för en människa i nöd. Människor som rör hjärtan och möjliggör en trygg plats att sova, ger små barn mat som mättar så kvällen går över till natt utan hunger.

Och så slås jag samtidigt av tanken:
Vad gör jag?
Gör jag tillräckligt?
Kan jag göra mer?

Det givna svaret är: Klart jag kan göra mer.
Hjärtan som mötsHar varma kläder i pannrummet som inte längre används, bestämmer mig här och nu för att i helgen rensa ut allt som kan göra bättre nytta hos någon annan. För varför ska det ligga oanvänt här hemma om det kan värma ett annat hjärta?

Jag har behov av något annat

Publicerad den av
3

Det kom ett Facebook-meddelande från en vän, som i runda slängar sa att hen har ett behov av annat i sitt FB-flöde än det jag bidrar med, och att hen därför tänkte bryta FB-vänskapen, men att hen tyckte om mig som person och skulle fortsätta följa mig på Twitter.

Jag svarade, ärligt, att jag förstod till fullo, och inte alls tog illa vid mig, vilket hen var lite rädd för, utan snarast att jag verkligen uppskattar hur hen tar ansvar för att skapa det flöde som hen mår bäst av. Så snarast att jag uppskattar hen ännu mer som person för detta!

När jag tänker på mitt agerande, med mitt tredje öga som tittar på mig, lite utifrån, och ser med tacksamhet och stolthet på hur jag hanterade det där. Och det coolaste av allt är att det verkligen var min ärliga känsla i stunden. Inte tillstymelsen till självförebråelse a la
– Men Helena, usch vad hemskt, tänk vad korkade saker du måtte publicera i ditt FB-flöde som gör att hen inte vill fortsätta vara vän med dig där.
– Nä du Helena, alla selfies och wefies du tar och lägger upp, det borde du kanske sluta med, för tänk om det är det som hen reagerat på, det är nog så att du är alldeles för egotrippad!
– För att inte tala om alla blogginlägg från dig själv som du promotar, herregud, vad ska folk tänka om dig egentligen?

Och dylika tankar har jag inte haft sedan dess heller, för den delen. Inte ens nu när jag skriver detta tänker jag så, däremot har jag inte svårt att tänka tillbaka på hur det hade låtit i min skalle för ett par år sen. För då hade det låtit så här – och än värre, jag hade trott på det!

Det är för den sakens skull möjligt att tankarna svävat förbi, men då måtte det gått blixtsnabbt för jag har verkligen inget minne av det. Så oaktat att jag inte kan styra vilka tankar jag tänker, så är det liksom som att min hjärna är mer teflonliknande gentemot en viss typ tankar nuförtiden, medan den tidigare hade värsta kardborrväggen för denna typen av tankar. De fastnade lätt som en plätt och sen lät jag dem bygga bo.

För det är inte MIG detta handlar om. Det handlar om en person, som tänker kring det jag lägger upp på Facebook på ett sätt som inte gagnar hen just nu. Och då är det ju perfekt att hen tar sitt ansvar och agerar på detta.

Jag vet ju många som uppskattar mitt eviga delande på Facebook, så det ligger inte hos mig hur folk uppfattar och tänker kring sina egna flöden på Facebook (eller afk för den delen). Det ligger hos dig. Och jag tar inte ansvar för dig. Jag tar ansvar för mig. Och så länge jag följer min egen inre röst (den som talar med en ängels röst!) så gör jag just det, tar mitt ansvar alltså.

behov

Jag hedrar min vän som både har modet att se till och agera på sina egna behov. Kudos! Rakryggat och öppet, precis som jag gillar det. Har alltid gillat just raka rör, men skillnaden är att jag tidigare hade bankat på mig själv (likt de fiktiva tankarna i kursivt ovan) i en sådan här situation, och det gör jag alltmer sällan.

Hur hade du känt dig i en motsvarande situation, tror du?

Instagrammade ögonblick av lycka

Publicerad den av
5

Sitter nere på stranden vid Sibbarp och läser bok. Make och son spelar fotboll med en boll de lånade av sällskapet vid nästa buskage, ett sällskap som just nu ligger och solar, läser och snackar.

(Dottern är hos momo och njuter av uppmärksamhet, excellent service och ett helt gästhus i egen besittning om någon undrar.)

Hört och läst många synpunkter på alla dessa bilder av solsken, fester, grillande på stranden, fikastunder i trädgården, barn med glass i högsta hugg, loppisfynd, bärplockning, och allt vad vi översköljs med på sociala media som Facebook, Twitter, Instagram. Många av dessa synpunkter är negativa, att vi målar upp oäkta fasader av hur bra vi har det, medan smärtan, sorgen, ensamheten inte får plats, inte är välkommen.

20140717-170933-61773997.jpg

Så kanske det är, men samtidigt slås jag av tanken att alla dessa instagrammade ögonblick av lycka kanske också hjälper oss att känna tacksamhet. Tacksamhet över det jag har, just här och nu, över det jag värderar så högt att jag vill föreviga det och dela det.

Kanske det är en anledning till sociala medias framgång, att det också möjliggör en mikrostund av reflektion, av tacksamhet, glädje och njutning. Jag vet att jag själv kan känna hur tacksamheten över liv och leverne, hus och hem, familj och vänner, kan lägga sig mjukt och varmt i mitt inre, som vore det en gåva. För är det inte just det som tacksamhet är, en gåva som öppnar för en stunds lycka?

Is the universe a friendly place?

Publicerad den av
2

I follow Marianne Williamson on Facebook, and stumbled upon this today. I immediately emailed the link to myself, to make sure I wouldn’t forget about it:

”I think the most important question facing humanity is, ‘Is the universe a friendly place?’ This is the first and most basic question all people must answer for themselves. “For if we decide that the universe is an unfriendly place, then we will use our technology, our scientific discoveries and our natural resources to achieve safety and power by creating bigger walls to keep out the unfriendliness and bigger weapons to destroy all that which is unfriendly and I believe that we are getting to a place where technology is powerful enough that we may either completely isolate or destroy ourselves as well in this process.

“If we decide that the universe is neither friendly nor unfriendly and that God is essentially ‘playing dice with the universe’, then we are simply victims to the random toss of the dice and our lives have no real purpose or meaning.

“But if we decide that the universe is a friendly place, then we will use our technology, our scientific discoveries and our natural resources to create tools and models for understanding that universe. Because power and safety will come through understanding its workings and its motives.”

”God does not play dice with the universe,” – Albert Einstein

image

I’m not sure I’ve always believed the world a friendly place, but I do now. I do, fully…. and yet, sometimes I stumble. It happens that I forget the sun is always there, behind the clouds, and at times like that, the world can seem like a really cold, hard and unfriendly place. I know when I wake up tomorrow, or the day after, that thought will be gone, and a new one, affirming my belief that it IS a friendly place, will pop up. I also know, if I cling to the thought of the world being an unfriendly place, a new thought will take longer to appear.

And truth be told, it’s easier for me nowadays, knowing it’s all thought, to rest in the feeling of the day, whether or not if it makes me feel high or low. But all the same, I’m only human, and right now I sure long for a new thought to pop into my conciousness, because I really really don’t like to hang out in the cold, hard, unfriendly universe at all, do you?

Vem håller spegeln?

Publicerad den av
5

Mitt inlägg om att provtänka drog igång en lång tråd på Facebook. Vännen Jonny skrev något oerhört klokt, som jag vill dela med er:

20140624-211904-76744255.jpg

Det där satte igång en massa i mig, och jag fylls av tacksamhet för att Jonny delade detta med mig. Skriver det en gång för att verkligen känna på varje ord:

Man kan se sig själv i en spegel och berätta vad man ser. Det är lättare om man själv håller i spegeln. Om en annan håller upp spegeln framför dig blir det svårare. Självreflektion på eget initiativ är inte samma sak som självreflektion på uppmaning.

Har själv upptäckt, inser jag nu, vilken enorm skillnad det är på självreflektion på eget initiativ, eller på någons anmodan. Handlar det måhända om rädsla? Triggas mer rädslor vid en uppmaning till reflektion, än om jag själv håller upp spegeln? Kan det vara så att om jag fattar ett grepp om spegeln själv, så har jag redan kommit en bra bit på vägen, och räds inte mig själv så mycket längre?

Kanske är det meningslöst att hålla upp spegeln framför någon annan i hopp om att de ska reflektera? Om vederbörande inte är intresserad, lär det inte ske, eller hur? Men kanske att jag, genom att ställa en väl vald fråga, eller genom att vara tyst vid rätt tillfälle, kan skapa utrymme för en annan individ att åtminstone ta en snabbtitt i spegeln som jag håller upp, eller räcker fram?

Jag påminns om talesättet, ”Du kan leda en häst till vatten men du kan inte tvinga den att dricka” och tänker att det ligger mycket i det. I mina blogginlägg så avslutar jag ofta med en fråga eller två, och kanske någon uppfattar dem som uppmaningar? Om så är fallet vill jag förtydliga att det inte är min avsikt, inte alls. Oftast är frågorna riktade till mig själv, de ger mig nya saker att fundera kring när jag tittar mig i spegeln. Och kanske att de kan göra att någon annan gör detsamma. Fast det är säkert lika sannolikt att motsatsen sker, och spegeln resolut läggs undan. Vilket är helt ok och fullt förståeligt, eftersom det är ditt liv och din resa, likväl som det är mitt liv och min resa, så vi får alla ta det i den takt vi mäktar med som individer.

Vem håller spegeln?

Hur möter du världen?

Publicerad den av
Svara

Imorse vaknade jag tidigt och satt och arbetade i fyra timmar innan det var dags för sista skolavslutningen på lågstadiet, minstingen i familjen börjar mellanstadiet till hösten. Tiden går. Var på riktigt gott humör och skickade en hälsning till världen, via Twitter (se nedan) och Facebook:
möt världenHur mötte du världen idag? Och hur möter du världen imorgon?