Fem skäl att undvika punktlistor

Publicerad den av
Svara

Jag drar mig för att läsa punktlistor nuförtiden. (Förtydligande 23JAN2016:) Ni vet, ‘Fem sätt att gå ned i vikt till Beach2016’ eller ‘Sju vinnande sätt att få bästa pojkvännen’ eller ’10 garanterade sätt att bli lycklig!’. Den typen av punktlistor.

Jag vill inte smaka på livet på det viset. Snuttifieringen och förenklingen bekommer mig. Ger mig magknip. De funkar lite som homogeniserad mjölk. Visst får du i dig mjölkens fettsyror, men så sönderslagna att kroppen har svårt att tillgodogöra sig dem. Människan är inte skapt för homogeniserad mjölk, och lika lite är vi skapt för punktlistor. Människan är större än så. Att vara människa är större än så. Så jag har bestämt mig för att skapa den ultimata punktlistan. Punktlistan som tar livet av alla punktlistor för evigt.

Punktlistor ska undvikas för att de…

  1. …antyder att det finns Ett Rätt Sätt/Svar
    Jag ska berätta en hemlighet. Det finns inte det. Den Enda Rätta Vägen är en chimär.
  2. …förutsätter att alla har exakt samma behov
    Jag ska berätta en hemlighet. Vi har inte det. Eller… visst har vi som människor en bas av grundläggande behov, som jag själv sammanfattar i följande fem delar: samvaro, sömn, sol och frisk luft, mat, rörelse. Men hur det där görs, i vilka former, i vilka mängder, det är helt upp till den unika individen.
  3. …förenklar livet
    Jag ska berätta en hemlighet: Att vara människa är stort. Det kan inte sammanfattas i en punktlista. Och om du tror att det finns nått med att vara människa som är så enkelt att det kan sammanfattas i fem, sju eller möjligen tio punkter, då ber jag dig tänka om. För att vara människa är större än så. Det finns ingen universell quick fix. Däremot är det något av det mest givande vi kan ägna våra liv åt: att lära sig vara människa, utifrån de värden du håller högt.
  4. …förtar glädjen och spänningen med en riktigt god berättelse
    Vi är berättande varelser, Homo Sapiens. The Storytelling Animal. Att förtälja en berättelse, att ge den en klädedräkt, bygga den, inifrån och ut, med allt som behövs för att förmedla den. Att förtälja och att lyssna till denna uti grann klädedräkt insvepta berättelse – det är vad människan är skapt för. Inte att stycka den där berättelsen i fem, sju eller tio punkter, som vi faktafierat serverar som vore det en entydig sanning.
  5. …är en mode-fluga
    Punkt-listor slår. Sorgligt men sant. Det finns allt för mycket bevis på det, inte minst det faktum att det finns så många punktlistor. vidgadevyerKliv över dem, var en större människa. Tänk själv. Lova mig åtminstone att om du nånsin läser en punktlista igen, efter denna punktlistornas punktlistedödare, så tänk själv. Vad håller du med om? Vad håller du inte med om? Vad skulle du själv lagt till, dragit ifrån? Vidga dina egna vyer, och låt dig inte begränsas av de punkter som författaren landat i. Punkterna må mycket väl vara författarens sanning i stunden, men de är inte Sanningen. Varken för punktlistans författaren eller för dig. Vet med dig att du är större än så. Ok?

 

Böcker ska läsas!

Publicerad den av
1

Rensade bokhyllan i sovrummet idag, och ett antal böcker skickade tydliga signaler till att att det var dags för dem att lämna det Rothska hemmet. Har lagt ut dem på Facebook i hopp om att någon gärna vill ta emot dem.

Desto fler böcker från bokhyllan skickade än tydligare signaler att i år är mitt år. Jag la undan de som ropade särdeles mycket i en egen hög, som jag sedan la ut på sängen:böcker att läsa 2016

36 böcker, varav 12 på svenska. Allsköns blandning av poesi, skolutveckling, filosofi och tankespjärn. Under många år avstod jag från bokköp, men sedan något år tillbaka så lockar böckerna mig, de ropar till mig, och vissa vill bo hos mig, och inte bara komma på tillfälligt besök från biblioteket. Men böcker är till för att läsas, inte bara stå där i hyllan och se fina ut. Även om jag nog tycker att jag tar till mig lite av böckers innehåll även via osmos, så känns det lite tramsigt att fortsätta köpa alla dessa fantastiska böcker om jag inte läser dem. Vissa av dessa har jag dock börjat på, men inte slutfört.

Får se var det hela landar, men min intention är att läsa samtliga dessa 36 böcker under 2016.

2016 böcker på svenskaNär jag gått och lagt mig på kvällen läser jag alltid en stund, men just då lämpar sig skönlitteratur bättre än tankespjärn, det som alla dessa böcker har gemensamt. Så jag behöver hitta en annan rutin, en annan stund för att läsa dessa. Och det lockar. Mycket! Jag älskar böcker, jag älskar att läsa och jag älskar tankespjärn, så med glädje ska jag skapa mig vanan att läsa dagtid.

Jag lär blogga om upplevelsen under året och/eller om åtminstone vissa av böckerna, men är redan nu nyfiken på om du läst någon av dessa? Är det någon av böckerna som du tycker är riktigt läsvärda, eller dess motsats, någon som du tycker jag ska undvika?

Nu vet vi!

Publicerad den av
6

20140527-145340-53620124.jpgNu vet vi, var det slutade det där äventyret så påbörjades i maj 2014. Åtminstone för denna omgången. Hönsen flyttade i helgen, till större boende där de dessutom kommer avlas på (tjusig tysk linje minsann, det är något annat än den franska Faverolle-linjen, fick jag lära mig av hönsövertagaren!). Det känns bra, även om det var lite ledsamt att hjälpa dem in i transportburen.

Vi har *handen på hjärtat* inte umgåtts så mycket med dem som vi ville och önskade. Vi har inte riktigt haft ett optimalt boende för dem, varken själva hönshuset eller hönsgården. Lite för litet hus, men kanske framför allt för svårstädat, vilket vi uppmärksammades på när de fick ett rejält utbrott av kvalster i höstas. Det i sig är inte alls ovanligt, men det var ändock väldigt tråligt och arbetsamt. Så vi satte stopp på experimentet Hönsägare. Fick hjälp av hönsmamman själv att hitta nytt hem till dem, och det känns extra bra, för jag vet de kommer få det riktigt bra där.hejdå hönsen

ÄggplockningMen vi har provat på. Haft dem i drygt 19 månader och har upplevt så mycket på den tiden. Sett dem växa från små minikycklingar som första nätterna delade marsvinets bur, till stora ståtliga hönor, med den mest silkeslena fjäderdräkt du kan tänka dig. Och känslan att plocka nyvärpta ägg i egen trädgård, den är något alldeles speciellt. Att titta ut genom köksfönstret och se familjens minsting stå i hönsgården, gosande med en höna i famnen. Höra dem gladeligen kackla när det var dags för påfyllning av mat. Hjälpsamma hönsfötter som sprätter i ogräsklumpar; lika ohjälpsamma hönsfötter som sprätter i nysådda odlingsbäddar. Det förtjusta kluckandet när en uppgrävd mask från trädgårdslandet landade framför näbben på hugad spekulant.

Vilken upplevelse! Verkligen. Råder alla att pröva på. Men för stunden är det slut på vårt hönsägaräventyr. Sen får vi se vad framtiden bär med sig. Vem vet, vi kanske testar ånyo?

Medmänskligheten flödar!

Publicerad den av
9

Jag är God Man (Kvinna!) och som sådan har jag numera kontakt med personer jag aldrig tidigare stött på, som arbetar på myndigheter jag aldrig tidigare varit i kontakt med. Utan att jag riktigt satt ord på det hade jag, innan jag blev godkänd som God Man, en farhåga att jag skulle stöta på paragrafryttare, individer som inte såg människan bakom Migrationsverkets dossiernummer, människor som gett efter för frustrationen av att arbeta inom ett system som definitivt inte är skapt för den situation vi står i just nu, som gått vilse i byråkratins labyrintgångar och tappat sikte om det som var anledningen till att man en gång i tiden valde att arbeta med människor.

Jag inser det nu, nu när jag, efter en veckas intensivt kommunicerande med myndighetsanställda på socialtjänst, migrationsverk och skolansvariga, känner mig trygg i dess motsats. Jag har möts av sådan värme, sådan medmänsklighet, sådan välvilja, gentemot mitt Gode Barn, att ögonen tåras. Klumpen i halsen växer, gråten närmar sig, för att medmänskligheten finns och frodas. Trots den tuffa situation som så många arbetar inom, trots det till synes omöjliga att ordna det på bästa sätt för varje ensamkommande barn som tagit sig hit, i hopp om ett bättre liv, i hopp om en framtid.

Har ett Gott Barn som hamnat i kläm i systemet, just pga den orimliga situation som vissa kommuner ställts inför, då de tagit en alltför stor del av ansvaret att ge asylsökande allt de behöver för att kunna skapa sig en framtid i ett nytt land. Har förberett mig för att fajtas för hens skull, för att säkra att hen inte ska drabbas hårt av det som hänt, men icke. Hittills har jag inte behövs fajtas alls, utan verkligen dess motsats. Personer som gör mer än de behöver, mer än deras befattning kräver, har lugnat min oro, har fått mig att tro att det mycket väl kan gå vägen, att det som behöver ske faktiskt kan komma att ske. Insikten att jag inte är den enda som vill att det ska gå bra för mitt Gode Barn, att andra också ser vad som är bäst för hen och gör allt i sin makt för att vi ska kunna åstadkomma detta.

Stilla mitt hjärta. Gläds åt det du möts av!

stjärnorVärmen. Omsorgen. Humorn. Möten med människan bortom titeln; socialsekreterare, boendeansvarig, introduktionsprogramsansvarig, handläggare, boendepersonal, kontaktperson. Ni lyser som stjärnor på en mörk himmel och ni är många. Så många att ni lyser upp vägen framför mig, vägen som ger mitt Gode Barn möjlighet till en bra framtid, till meningsfylld sysselsättning och lärande.

För vet du? Medmänskligheten flödar! Den är överallt.

I dessa tider av fasansfulla nyhetsrubriker, ökande rasism och främlingsfientlighet, motsättningar inom och utom landet, kvinno- och näthat som tar idel nya och än mer avskyvärda vägar, så flödar medmänskligheten starkare. Den finns där. I större omfattning än dess motsats.

Kanske det svåraste just nu är att upptäcka den, att våga se att den finns där i rikligt mått?

Jag och orden, dag två

Publicerad den av
3

27549Så var jag då hemma, efter dag två av detta mitt första – men definitivt inte sista – skrivretreat. Jag, en skrivarlya i den småländska skogen, och utrymme att låta orden flöda.

Idag blev det 27 549 tecken innan jag packade ner datorn i min ryggsäck, stängde dörren till lyan och fick skjuts av bästa Therese till stationen där tåget väntade på att ta mig hem till Malmö.

Kör en snabb funkar – funkar ej – saknas, så jag lär av upplevelsen och kan utveckla skrivretreat-konceptet till nästa gång.

Funkar
*Platsen. Ljuvligt vacker omgivning med enorm värme och omsorg från T och hennes härliga familj.omgivningen
*Tågresan funkade finfint och det är precis lagom långt bort för att inte ta en hel dag att resa, men ändock tillräckligt för att känna att jag byter miljö.
*Pomodoro-tekniken jag körde med. Satte timern på 30 minuter och lät orden flöda.
*Att ta en hundpromenad innan lunch – skönt med lite luftombyte och rörelse mitt på dagen.
*Härligt och kul att elda i braskaminen för att säkra att min lya är väl uppvärmd. Eldens sprakande ger en extra dimension till det hela.
*Två dagar känns alldeles lagom. En hade varit för lite, med tanke på resandet, och tre hade nog blivit lite väl mycket sittande.

Funkar ej
*Efter två dagar framför datorn är jag stel i skulderpartiet, trots att jag varit ganska noga med att röra mig med jämna mellanrum. Kanske får byta position mer? Låna in en kartong att ställa datorn på så jag kan stå upp ibland?

Saknas
*Det enda jag saknar nu är ett datum för nästa retreat. Skulle mycket väl kunna tänka mig två skrivretreats på våren och två på hösten, för detta gav verkligen mersmak!

Vad sägs om att boka in tre preliminära skrivretreats för resten av året T?

Jag och orden

Publicerad den av
1

Hade en intention för denna den första dagen av två av mitt skrivretreat. Att skriva 10-15 000 tecken kring ett specifikt ämne, något som kan utgöra stommen till ett kapitel i en bok som jag är delaktig i. En bok där jag ska bidra med just ett, möjligen två kapitel. Men jag hade inga måsten med mig till min småländska gäststuga. Inte ett enda. Utan det var just en intention. Och imorse när jag vaknade hade jag redan ord formade, i kö väntande på att få hamna på pränt.

2034720 347 tecken senare är orden till just boken slut. De har flödat klart. Orden som kommit under dagen, och som fastnat på papper, kommer stuvas om, justeras, tas bort, få nya vänner. Har inte en aning ifall de passar den tänkta boken, men oavsett vilket så finns det nu en stomme, en gedigen sådan. Över 20 000 tecken att använda som byggmaterial för mitt kapitel. Skönt.

Andas ut och njuter. Nöjd. Stolt.

Har tagit det lugnt hela dagen, ingen press, bara glädjefullt utforskande. Samtidigt har jag hunnit med en drös 30-minuters pass av intensivt skrivande. Satte klockan mest för att säkra att jag inte sitter stilla allt för länge utan att ge min kropp en liten bensträckare. Och när den ringde sista gången insåg jag, att de ord som nu köar inom mig hör inte till boken. De hör hemma någon annanstans.

Så jag satte en ny 30-minutrare, och tog upp ett blankt papper.
Låter orden komma till mig.

Jag och orden.
Vår kärlekshistoria fortsätter.

Jag, en stuga i skogen och orden

Publicerad den av
6

Nu är det dags.

Jag. En gäststuga i djupaste småländska skogar. Och orden.
Pirrar inombords, som inför ett återseende med en kär vän som varit bortrest allt för länge.

Jag. Och orden.

Dessa ord. Och… kanske än mer, känslan bakom orden. Det skapar förhoppningen, jag kan inte vänta att se, uppleva, känna!

Vilka ord väntar på att komma till mig? Vad blir det av detta experiment?

Detta skrivretreat i de småländska skogarna, som blir av nu precis som planerat, känns som ett avstamp. Ett sätt att skeppa. Jag skeppar mig. Jag skeppas iväg, agerar, gör. Väljer mig. Och orden.

En kärlekshistoria, som sakta rullas ut, med ett klick efter klick på datorns tangentbord, en bokstav i taget, klicketi-klicketi-klickar ur mina fingrar, en ljudlig markör, förlängningen av det som väcks inuti mig, det som kommer till mig, en tanke, ett ord, en känsla, som neuron för neuron blixtrande snabbt förflyttar ordet, känslan, genom hjärnan, via nervbanor, ut i fingerspetsar, i armföring, muskler som kontraherar och slappnar av, som möter tangent för tangent, med en slags… iver. Ivrig inför vad som komma skall.

Den samtidiga ovissheten. Vad blir det av det? Var landar det? Vad landar? Blir det något som förmedlar en känsla? Lyckas jag i den logistiska processen, i transporten från tanke, till känsla, till muskulös handling, till ord. Detta ord som bokstav för bokstav växer fram på skärmen. Hoppet som väcks i mellanrummet mellan den tänkta tanken och dess förgänglighet innan den befästs via tangentbordets bokstäver, svart på vitt på min datorskärm.
kärleksförklaring

Sinnligt. Jag känner det. I hela kroppen.
Hjärtat slår, blodet rusar i ådrorna. Ögonen tåras.

En kärleksförklaring till orden. Till tanken. Till känslan som förmedlas. Till människan som är jag. Som bit för bit omsätter det förgängliga i text. Som glimtar av livet. Glimtar som fastnar, i text bevarade Ögonblick av Nu.

Detta ögonblick. Förevigat.

Därför fullföljer jag!

Publicerad den av
16

Jag har förundrats över att jag på senaste år blivit så himla bra på att fullfölja mina löften till mig själv. Dessa löften kan ta sig former såsom att göra en daglig motions-sjua, att börja dagen (om det inte blir senare) med en stunds meditation med Headspace i lurarna, Create the impossible-kursen som gav mig mitt #cleanse4expansion-projekt som jag utan pardon genomförde 90+90 dagar i rad, mitt dagliga bloggande och jag vet inte vad. Jag har noterat att en av de viktigaste ingredienserna i detta fullföljandet är att jag inte känner efter om jag vill eller ej, utan att beslutet att göra har fattats en gång, och sen är det bara att göra.

Samtidigt är det så att jag, självfallet, senaste åren också hoppat på saker, utmaningar, löften jag givit mig själv…  som jag faktiskt inte alls fullföljt. Så vari består skillnaden?

Det fick jag syn på häromdagen tack vare min #ULab coaching-cirkel. Tess lyfte vikten av att lyssna inåt.

Där.
Då.
Där levlade jag.

Det är skillnaden som gör skillnaden. Att lyssna inåt. Men inte till vilken röst som helst. För jag kan besluta mig för något, som jag ändå inte fullföljer. Eller så beslutar jag mig för något, som jag fullföljer. Skillnaden är var energin kommer från, energin som säger att detta är något för mig. När jag fullföljer kommer energin genom mig. Jag tänker inte ut något logiskt och smart och vettigt och välbehövligt som vore bra för mig. Nä. Det kommer till mig, det är inte påtänkt av mig. Det är den tysta inre vissheten som säger mig att det här ska göras. Det här är vad jag har behov av, just nu.

Och vet du vad det betyder? Att jag lärt mig lyssna. Jag hör den där klokheten när den kommer till mig, Dessutom agerar jag (allt oftare) på den.

varsamSå vad är det då som gör att jag helt plötsligt lärt mig lyssna? Enkelt. För mig handlar det om den frihet jag givit mig själv, i takt med att min förmåga att vara i varsam samvaro med mig själv ökat. Först när jag är där, i varsam samvaro med mig, finns utrymme i mitt liv att höra rösten som alltid finns där. Jag har bara inte förmått, eller velat, eller vetat att man kan förut. Nu. Nu har jag både skapat utrymme för att lyssna och har börjat värdera mig själv så högt att jag tar action på det jag vet att jag har behov av, just nu.

Är det förvånande att det är ofantligt mycket härligare att vara Helena idag, än för fem år sen?

Tillåter du dig att lära, att levla?

Publicerad den av
2

BoldomaticPost_Nothing-goes-away-until-it-haHon är klok hon, Pema. Denna kvinna vars klokskaper möter mig, här och där, de senaste åren. Klokskaper som jag ännu inte djupdykt i, men snart nog. Har köpt en av hennes böcker, och har börjat bläddra i den. Snart nog.

Visst är det så att det där vi har att lära oss dyker upp, igen och igen, till dess ett skifte sker. Vi rör oss runt runt i plan, och stöter på liknande saker, människor, händelser, tills vi kommer till insikt, och då kan förflytta oss upp ett plan.

Och där börjar det om, vi rör oss runt runt och stöter på en ny typ av saker, människor, händelser…. Runt och runt. Om och om igen.

Har du nånsin tänkt på hur det kommer sig att kvinnor som faller för en alkoholist, blir olycklig i förhållandet, kanske slagen, lyckas ta sig ur det destruktiva förhållande, på något underligt vis ofta verkar hamnar i ett nytt liknande förhållande? Och att det är som om det är omöjligt att ta sig ur cykeln av dysfunktionella förhållanden, vidare till en välfungerande relation, först den dagen då kvinnan kommer till insikt om sitt egenvärde. Insikten om att hennes Jag har ett värde. Ett stort värde. Ovärderligt.

Då.
Där.
Där levlar hon.

Som att kliva ut i en ny dimension, en ny värld. Som pånyttfödd.
Att möta världen på ett nytt plan.

Även på detta plan finns egenvärdet. En – ny – insikt och lärdom är möjlig. Samma sfär, kategori, men på ett nytt plan. Djupare. Eller högre, beroende på perspektivet.

Och så går vi genom livet. Hanterar en smärta, en händelse, bearbetar, kommer vidare. Levlar. Och förbluffas. När det där vi trodde vi hade gjort upp med, som vi var klara med, helt plötsligt dyker upp igen. Ny skepnad, men i grunden samma sak. En ny slutboss att ta sig förbi.

Då.
Där.
Där levlar vi.

Och så fortsätter det. Livet. Så fantastiskt. Och så lärorikt.

Har du fastnat på en och samma level, om och om igen, eller tillåter du dig att lära, att levla?

 

Uppe på piedestalen

Publicerad den av
4

piedestalPå piedestalen är det ensamt och blåsigt. Inget stöd, ingen värme, inget sammanhang. Jag hoppas ingen någonsin sätter mig på en piedestal likväl som jag aldrig vill beskyllas för att sätta någon där. Inte minst för att jag tror att uppe på en piedestal får aldrig en hel människa plats. Där kan bara delar av en enskild individ platsa, om man med piedestal menar det jag syftar till. Det vill säga när man lyfter upp en människa och närmast avgudar, vördar denne, såsom varande perfekt och ofelbar. Jag vill inte se människor så. Visserligen tror jag människan är perfekt, men perfekt i sin operfekthet. Det är innebörden i att vara människa för mig.

Vi är som kalejdoskop. Sammansatta av många delar, och bilden är konstant föränderlig vid minsta rörelse. Och rörelse är en del av livet, utan rörelse dör vi. Den jag är, är inte statisk. Den du är, är inte heller statisk. Och bilden av mig som du får, kan variera både på grund av min rörelse, men också av din rörelse. Bevis nog för att allt det som är en människa inte får plats på en piedestal. Piedestalen för mig anger nog närmast icke-rörelse, och därmed död. Jag ser mig själv som en kalejdoskopiskt komplex bild av en människa, fullständig. Och jag ser på dig likadant.

Ibland citerar jag någon, och gör det för att det citerade betyder något för mig. Inte för att jag sätter vederbörande på en piedestal och därmed upphöjer hen till ofelbarhet. Inte för att jag sanktionerar allt den människan någonsin gjort i sitt liv. För finns det en enda människa, vars alla handlingar, på alla plan, alltid varit rätt och riktiga, beundransvärda, perfekta? Nej. Inte en chans. Det är absolut inte jag åtminstone. Jag vet att jag inte skulle göra och säga allt jag någonsin gjort och sagt tidigare i livet, om möjligheten uppstod att göra om det. Det finns saker jag önskar jag kunde göra ogjorda, osagda. Men det går inte. Och allt jag varit med om, allt jag gjort, sagt, har bidragit till att ta mig hit.

Jag är människa.
Du är människa.
Tillsammans är vi – människor.

Alla människor brottas – mer eller mindre medvetet – med våra mörka sidor. Alla är vi perfekta i vår operfekthet. Och nog är det så att människans pärlor av visdom blir desto mer betydelsefulla när man vet att dess väg genom livet inte varit enkel, rak, och icke-klandervärd?