Nu vet vi, var det slutade det där äventyret så påbörjades i maj 2014. Åtminstone för denna omgången. Hönsen flyttade i helgen, till större boende där de dessutom kommer avlas på (tjusig tysk linje minsann, det är något annat än den franska Faverolle-linjen, fick jag lära mig av hönsövertagaren!). Det känns bra, även om det var lite ledsamt att hjälpa dem in i transportburen.

Vi har *handen på hjärtat* inte umgåtts så mycket med dem som vi ville och önskade. Vi har inte riktigt haft ett optimalt boende för dem, varken själva hönshuset eller hönsgården. Lite för litet hus, men kanske framför allt för svårstädat, vilket vi uppmärksammades på när de fick ett rejält utbrott av kvalster i höstas. Det i sig är inte alls ovanligt, men det var ändock väldigt tråligt och arbetsamt. Så vi satte stopp på experimentet Hönsägare. Fick hjälp av hönsmamman själv att hitta nytt hem till dem, och det känns extra bra, för jag vet de kommer få det riktigt bra där.

Men vi har provat på. Haft dem i drygt 19 månader och har upplevt så mycket på den tiden. Sett dem växa från små minikycklingar som första nätterna delade marsvinets bur, till stora ståtliga hönor, med den mest silkeslena fjäderdräkt du kan tänka dig. Och känslan att plocka nyvärpta ägg i egen trädgård, den är något alldeles speciellt. Att titta ut genom köksfönstret och se familjens minsting stå i hönsgården, gosande med en höna i famnen. Höra dem gladeligen kackla när det var dags för påfyllning av mat. Hjälpsamma hönsfötter som sprätter i ogräsklumpar; lika ohjälpsamma hönsfötter som sprätter i nysådda odlingsbäddar. Det förtjusta kluckandet när en uppgrävd mask från trädgårdslandet landade framför näbben på hugad spekulant.

Vilken upplevelse! Verkligen. Råder alla att pröva på. Men för stunden är det slut på vårt hönsägaräventyr. Sen får vi se vad framtiden bär med sig. Vem vet, vi kanske testar ånyo?