Att uppnå oenighet!

Publicerad den 25 april, 2013 av Helena Roth

Krista Tippett på On Being gör det igen. Hon väcker min nyfikenhet, ger tankespjärn som möjliggör insikter och aha-upplevelser. The future of marriage med David Blankenhorn och Jonathan Rauch är en helt fantastisk podcast!

Här får du möta två individer, som kommer från två helt motsatta åsikter, i frågan om samkönat äktenskap. Krista är en väldigt smidig intervjuare som verkligen gör sin hemläxa inför varje intervju. Jonathan och David har debatterat mot varandra i 15 år eller så. Under den tiden har de byggt upp en vänskapsrelation, som ledde till att de till slut möttes i vad de själva kallar achieving disagreement, dvs, att uppnå oenighet. Och det som sticker ut här är deras insikt att för att verkligen kunna förstå varandras olika perspektiv, så måste man också veta vad man är ense om.

En helt fantastisk berättelse, vars budskap till mig är vikten av att kunna sätta sig in i hur frågan ser ut för motparten. Nog skulle världen se annorlunda ut då. Att dessa två män har kunnat mötas på detta vis, och visar varandra en sådan enorm respekt, det inger hopp om framtiden!

Har läst nånstans att om parterna i en kärleksrelation besitter förmågan att se på saker från den andres synvinkel, så är det ofantligt mycket större chans att båda parter upplever sig vara lyckliga och även anser sig ha en riktigt bra kärleksrelation. Och givetvis är detta allmängiltigt, och högst relevant i alla relationer.

När satte du dig senast in i ”den andres” perspektiv, i en fnurra eller ett bråk? Gjorde det någon skillnad?

Var gömmer sig guldkornen?

Publicerad den 24 april, 2013 av Helena Roth

Rasmus Ankersen är en ny bekantskap, som jag först upptäckte på #StayConnected-evenemanget i Malmö förförra veckan.

Rasmus pratade om hur man hittar de guldkorn som inte ligger synliga vid ytan, utan som döljer sig, av ett eller annat skäl. Och han gör det sensationellt bra. Han satte därmed standarden för resten av dagen anordnad av StayConnected!

Titta själv på en kortversion av hans tes, om hur vi kan hitta den viskande talangen, som han kallar det:

Eftersom jag brinner för skolutveckling och har enormt fokus på frågan Varför skola? just nu så kopplingar jag direkt dit. Det jag ser är inte smickrande. För jag tror vi missar en ofantlig mängd viskande talang. Och ärligt talat, systemet är inte ens bra på att fånga upp alla de skrikande talangerna heller! För vad är det egentligen vi mäter och bedömer? Och varför?

Men, men, jag ska inte avslöja för mycket – det är bättre att du tittar på Rasmus själv och bildar dig en egen uppfattning. Så lovar jag återkomma med mer av mina egna tankar.

Ge mig gärna något att tankespjärna mot dock: Tycker du att samhället är bra på att ta tillvara den inneboende potentialen i varje unik varelse?

Smälter intryck!

Publicerad den 23 april, 2013 av Helena Roth

Skriver detta på tåget på vägen hem, efter 4 intensiva dagar i Stockholm. Många intryck att bearbeta och smälta. Nya bekantskaper att ta tillvara. Insikter att reflektera över.

Fredagen ägnades åt förberedelser inför Barnverkets riksmöte, framför allt tillsammans med Martin. Lördagen och söndagen var det just riksmötet som stod främst på agendan. Och i söndags träffade jag ju @frokenann för första gången in the flesh! Ann är en av de fyra kvinnor som med stor glädje och entusiasm drar runt #skolvåren, bakom scenen, så att säga. Det var första gången någon av oss träffades fysiskt.

Måndag hade jag ynnesten att följa med Ann till hennes arbete, där hon är klasslärare för klass 3A på Edboskolan i Östra Skogås. Fick mycket att tänka på, och en stor dos igenkänning eftersom min son går i årskurs två. En fundering jag fick när jag stod och tittade på skolkomplexet, där dryga 900 elever F-9 går, är:

Är vi människor evolutionärt skapade för att samlas i stor skara med andra i samma ålder i en skolbyggnad? Är det verkligen det bästa sättet till lärande och utveckling?

Eftersom skoldagen slutade runt halvtvå kunde vi ta det lite lugnt ett par timmar innan vi begav oss till Babylon för en miniträff med #skolvårare. Och vilken träff det blev! Vi var totalt 12 #skolvårare som träffades och snackade, pratade, skrattade, tankespjärnade, funderade, reflekterade, fotograferade, spånade, snackade lite till, frågade, svarade och kramades!

Att träffas fysiskt är verkligen en kick, efter att i olika utsträckning ha interagerat över nätet, på Twitter och Facebook. En av insikterna jag fick igår är att det ju inte alls är ett nytt fenomen detta med att knyta vänskaper per distans. Brevvänner är ju ett väldigt gammalt koncept, det enda som skiljer sig åt är ju egentligen att vi kan kommunicera i realtid numera.

Jag upplever en enorm tacksamhet och förundran över att det som jag drömt om, som mynnat ut i #skolvåren-initiativet, uppfattas och uppskattas av olika människor på precis de sätt som jag har fantiserat om. Det ger en enorm kick ska ni veta, att vara en del i detta från allra första början. Dessutom ger det bekräftelse av att vi är många som drömmer om och agerar för att ta oss dit, ett steg i taget. Och det – det är hoppfullt!

Vågar du drömma och vara hoppfull inför framtiden?

Tack Barnverket!

Publicerad den 22 april, 2013 av Helena Roth

Så, då var min tid som ledamot i Barnverkets samordningsgrupp till ända. Det har varit ett år som spelat stor roll i min utveckling. Jag har lärt mig massvis, lärt känna många enormt kunniga människor, fått uppleva Almedalen och börjat twittra på allvar. Utan mina erfarenheter från Barnverket hade kanske inte #skolvåren uppstått, åtminstone inte katalyserad av mig.

Under det gångna året har jag arbetat väldigt tätt tillsammans med Martin Fredin, som varit ordförande i Barnverket ett par år, men som även han nu lämnar samordningsgruppen. Jag har dock sådan tur att vi, förutom Barnverksengagemanget, även är Drömfabrikskollegor. Dessutom hakar han på till afk i Varberg med #skolvåren.

Jag säger tur eftersom Martin ger mig tankespjärn. Jag kommer vidare i mina egna tankar och i min förståelse av världen, genom att klättra på hans tankar och funderingar. Det är mig ovärderligt!

Barnverket har idag fått en uppdaterad plattform och en ny samordningsgrupp, och det är glädjande att de är så många med enorm kunskap och en stor spännvidd. Det ger hopp för framtiden och jag ser fram emot vad som komma skall! Mitt engagemang slutar inte helt, jag kommer fortsätta vara Barnverkare, och blev dessutom, i sällskap med Martin och ytterligare en engagerad själ, utsedd till valberedning.

Hur känner du när du avslutar ett engagemang och går vidare? Är det melankoli över det som varit eller nyfikenhet för det som komma skall som överväger?

Hur ser framtiden ut?

Publicerad den 21 april, 2013 av Helena Roth

För ett tag sedan släppte Kommissionen för socialt hållbart Malmö sin slutrapport. Samma dag skrev de en artikel under Aktuella frågor i Sydsvenskan, och när jag läste den så fångades mitt intresse framför allt av två saker.

Det tål att sägas igen:

För att få önskad effekt av de insatser som görs krävs ett nytt synsätt och ett styrsystem som sträcker sig över flera budget- och mandatperioder.

Ju mer jag tänker och funderar, pratar och reflekterar kring en värld där vi faktiskt tar itu med dagens och morgondagens problem och skapar en framtid som är hållbar och lärande, ju mer landar jag i följande: Vi har ett skolsystem, ett politiskt system och ett ekonomiskt system som inte hjälper oss att faktiskt skapa ett hållbart lärande samhälle. Och de hänger ihop. Mitt fokus är skolsystemet, men jag vet ju att frågan är större än så. Allt hänger samman. Det är ju därför jag tycker den intressanta frågan är vilket samhälle vi vill skapa, och hur ett skolsystem ska se ut för att ta oss dit.

Jag tror vi behöver göra mer, annat, annorlunda, otänkt, oprövat, och på helt andra premisser än det rådande politiska och socio-ekonomiska systemet är uppbyggt kring. Och jag vet att jag inte är ensam att tänka i dessa banor.

Har bara skummat rapporten, men ska definitivt läsa den noggrannare. Under #sv3rige kom den upp, mer än en gång, inte minst eftersom Anna Balkfors, som fungerade som huvudsekreterare för kommissionen, var en av deltagarna.

Det som jag tycker är allra viktigast i detta stycke är:

… verka för en hållbar utveckling ur alla perspektiv.

Just så. Långsiktighet. Hälsosamt leverne – där vi inser att vi är fysiska, psykiska och sociala varelser. Alla delarna behövs för att vi ska uppnå balans. Hållbarhet. Utveckling. Om vi, som individer och samhälle, möter upp varje individ där just den individen befinner sig – vad skulle hända då?

Och förresten – hur ser du på framtiden och vilken roll spelar skolan? Om du vill, skriv ned den och maila skolvaren at gmail.com så kan den komma med i #skolvårens artikelserie.

Energivåg utan like!

Publicerad den 20 april, 2013 av Helena Roth

Vaknade tidigt igår, eftersom jag skulle ut på resande fot, Barnverkets riksmöte i Stockholm står inför dörren. Kollade Twitter och möttes av följande:

Egentligen skulle den varit med i torsdags, men den blev framskjuten, så det gjorde det mig glad att se att den kom med. Sen blev det bara bättre. Kolla bara vilken våg av underbar energi jag svävat runt i idag:

#ffse betyder ”follow friday”, och är ett sätt att tipsa andra twittrare om bra Twitter-konton att följa. Tillägget ”se” står får Sverige. Robert Klåvus berikar själv mitt flöde, och innan han skrev #ffse till mig hann jag följa flera andra av de han #ffse:ade. Så jag blev lite extra glad att få denna underbara uppskattning! Tackade gjorde jag också, med att ge en #ffse tillbaka:

Bara en kort stund därefter dök nästa underbara #ffse in, från 100% Charlotte:

Sen fick jag äntligen se artikeln i Metro, då min käre make skickade ett foto på den:

Fick veta av Johanna som skrev artikeln att Metro publicerat den i alla tre versioner av Metro, så det har strömmat in nya följare på #skolvåren på Twitter och de sista platserna till sommarens stora händelse, #skolvårens afk i Varberg 18-19 juni är tagna! Även på Facebook har artikeln rönt uppmärksamhet, och jag har fått många glada tillrop även där.

Efter en lång dags arbete i både Malmö och Stockholm, vandrade jag och min Barnverks- och Drömfabrikskollega Martin Fredin mot Odenplan, trillade över Sibiriens Soppkök och bestämde oss för att stilla vår hunger (rekommenderas!). Restaurangen hade Stockholmsversionen av Metro så jag var tvungen att flukta lite på den med:

Vilken dag – en dag då jag, i sanning, varit uppe på bergets topp, och jag har verkligen njutit av vyn!

Jag tänker stanna kvar i den känslan, och njuta rejält. För detta är en energivåg utan like! Tillåter du dig att njuta av vyn då du är uppe på bergets topp?

Strategin Bådeock!

Publicerad den 19 april, 2013 av Helena Roth

Den 19 oktober publicerade jag ett inlägg som hette Bådeock! Eftersom detta ord ständigt dyker upp, så skriver jag om inlägget lite och kör en repris:

Blir så fascinerad av tendensen att tänka antingen eller som jag stöter på lite överallt. Själv har jag mycket större fallenhet åt både ock-tänkande. Nuförtiden, märk väl. Helena för bara fem-tio år sedan var en antingen eller-typ.

För egen del ser jag behovet av både ock-tänkande på alla plan. I hemmet, skolan och på jobbet. Oavsett om det gäller datorer i skolan, kosthållning, vikten av motion och fysisk träning, jobba, spela Wordfeud på telefonen, virka, fågelskåda eller läsa böcker. Alla lockas inte av alla dessa aktiviteter, men oavsett vilket, för mycket av det goda blir alldeles för bra helt enkelt. Lagom är bäst. Det är närmast en universalregel.

Anna Kaya bloggar från #SETT2013, och hänvisar till Ante Runnquist som pratar om just detta. Ante säger:

Vi måste bli bättre på ”både och” i skoldebatten i stället för ”antingen eller”.

Och eftersom jag brinner för just skolutveckling, så håller jag mig kvar i det resonemanget. För jag håller med Ante. Det är för mycket ställningstaganden bland skoltyckare, där man utifrån sin egen ståndpunkt drar slutsatser för resten av Sveriges befolkning. En av #skolvårens grundteser är att det inte finns ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt, som är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för dig.

Låt oss dela våra bilder av det samhälle vi vill ha, och hur ett skolsystem kan vara utformat som leder oss dit. Låt oss lyssna till vad andra tycker och tänker i frågan. Då kommer vi, tror jag, att hitta en gemensam målbild för vad vi ska med skolan till, vilket samhälle vi vill skapa. Kanske multilogen även kan ge oss insikt och acceptans att det går att nå dit med olika färdsätt och på olika vägar?

Vore det möjligt tror du? Själv svarar jag JA på den frågan.

För betänk följande; det handlar inte om antingen eller, utan både ock. För de allra allra flesta av oss är världen inte svart eller vit, utan består av ett myller av gråa nyanser. Grått som dessutom symboliserar vishetens färg.

Våga var lite nyfiken! Både på din egen framtidsvision, och andras. Inled en dialog med de som har en helt annan vision än du. Kanske möts ni på halva vägen och går därifrån med ökad insikt! Båda två!

Bejaka de gråa nyanserna, och vidga din egen färgskala. Ställ frågan, till dig själv eller någon annan, vad du ser i framtiden?

Generaliseringar

Publicerad den 18 april, 2013 av Helena Roth

Generaliseringar, hur tänker du kring dem?

Jag börjar bli mer och mer medveten om när jag använder dem. Generaliseringar kan sänka, och jag försöker att tänka på vad jag generaliserar kring. När jag generaliserar så säger jag ofta det, vilket jag upplever gör både mig och lyssnaren mer öppna för att ifrågasätta det jag säger, om generaliseringen verkligen stämmer.

Men samtidigt kan det ju vara ett sätt att smita undan mitt samhälleliga ansvar, tänker jag. Jag menar – om jag generaliserar, befäster jag då inte en bild, en norm? Och att jag använder en generalisering fast jag tom säger att jag generaliserar. Hm.

Fast just nu skulle jag nästan vilja brista ut i en extremt sänkande generalisering. Men det ska jag inte göra. Biter mig i tungan istället. Och funderar vidare. Tror det ger mig mer i det långa loppet.

Jag antar att generaliseringar uppkommit för att underlätta kommunikation. De finns väl till för att ge en gemensam bild utan att man ska behövs förklara sig allt för mycket? Och det är ju hela poängen med ett språk överhuvudtaget så klart. Att sätta namn på saker och ting, färger och känslor.

Men det gör ju också att vi klumpar ihop folk, som kanske är enormt olika. Vad är det man säger om könsskillnader – det finns ett större spann av olikheter inom varje kön än det finns mellan könen?

Och ändå så envisas vi med att sätta generaliserande etiketter på folk och företeelser.

Ja, det vet man ju hur såna där Fågelmän är….

Generaliseringar, hur tänker du kring dem?

Hammurabi och tankevurporna

Publicerad den 17 april, 2013 av Helena Roth

Svara

Morgontwittrade mig in i en dialog som föranledde en hjärnspinn:

De senaste tre åren har jag hållit en två-dagars kurs i Kvalitets- & miljösystem på en Yrkeshögskola, och jag börjar berättelsen med en historisk vandring, med startpunkt just hos kung Hammurabi. I Codex Hammurabi finner vi nämligen de första skriftliga bevisen på krav om kvalitetssäkring. en av lagparagraferna beskriver konsekvenser av byggfusk. Om ett hus rasade och skadade/dödade människor, och det kunde kopplas till en fuskande byggherre, så skulle byggherren böta med sitt eget liv. Ganska tufft, och jag är glad att vi (de flesta länder åtminstone) gått från öga för ett öga-tänket.

Att jag kopplade till Hammurai gjorde dock att jag började fundera över den utveckling som skett inom kvalitetssäkring. Under årtusendena har olika saker legat i fokus, och det har gått från att vara just en kvalitetskontroll som utförs i efterhand, där man kontrollerat om saker håller måttet, till att bli mer och mer av en kvalitetssäkring under processens gång. Ju tidigare du upptäcker ett fel, eller möjligt fel, desto mer kostnadseffektivt är det.

En av tankevurporna jag gjorde, ligger i kopplingen mellan kontroll och betyg.

Mycket av kvalitetssäkringsprocesserna inom industri och näringsliv har nått så pass långt att det nu finns momentan återkoppling på det som produceras. I samma stund som en temperatur eller ett varvtal är fel, korrigeras detta, eller så stängs processen ned, tills rätt betingelser är återställda. På detta vis minimeras kassation t ex.

Jag har inte riktigt tänkt klart här, men nog är mycket av betyg, och kanske även individuella utvecklingsplaner och utvecklingssamtal, att likna vid kvalitetskontroll?

De sistnämnda borde vara mer den där realtidsåterkopplingen som sensorer slår vakt om i processindustri, men jag har inte själv upplevt att det verkligen är så. Det jag personligen sett av IUP:er och utvecklingssamtal känns fortfarande ganska reaktivt på något vis.

Jag vet att det finns lärare runt om i landet som med modern teknologi lyckas göra feedback och feedforward mer som realtidsåterkoppling! Elias Giertz skriver faktiskt om det just idag, efter att han lyssnat till Katarina Lycken på #SETT2013. Jag hoppas detta väcker nyfikenhet så att fler lärare vågar testa ett mer direkt återkopplande, som det Katarina berättar om.

En annan tankevurpa jag gjorde är varför vi har sådant stort behov av kontroll? Var kommer det från? Är det så att vi har en grundläggande misstro till saker och ting? Är det medfött? Var det en överlevnadsfråga? Eller är den misstron ett skapat mönster, som vi likväl skulle kunna göra om till något annat? Gagnar det samhället fortfarande eller återskapar vi det generation efter generation av gammal hävd? Jag ska fundera över fler frågor att ställa mig själv kring denna andra tankevurpa.

Ja, som ni märker, här finns mer att upptäcka för mig. Så snälla, ge mig lite tankespjärn i frågan så att mina tankar kan mogna! Vilka frågor väcks i dig när du läser detta?

Sokrates, minsann!

Publicerad den 16 april, 2013 av Helena Roth

Det kom ett tweet som gjorde mig så glad:

Att bli omnämnd i dessa ordalag händer inte varje dag inte. Sokrates, minsann!

Jag blev nyfiken och tittade på Sonnys tweets, och han har skapat en hel serie med härliga #omtwittervar-liknelser. Se bara:

Jag följer @ivar_per och håller med Sonny till fullo – han håller härden varm med den äran, den gode Per!

Men det finns flera:

Jag tackade så klart för äran och frågade Sonny om han hade något särskilt skäl till detta. Han svarade:

Att lyfta varandra – det är i sanning en syssla som gagnar alla berörda. Med detta inlägg vill jag både tacka och återgälda Sonnys underbara lyft av mig och många andra av hans twänner. Sådana infall gör gott i världen!

Vem lyftes du av senast, och hur?

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight