Natten till igår låg jag sömnlös. Läste ut en bok, låg och vilade och slumrade säkert till emellanåt, men långt från mina åtta timmars sömn, det kan jag garantera. Och det var inga problem det. Jag stressar inte upp mig längre när jag har en sådan här natt. Det hjälper så klart att jag fortfarande har julledigt och inte har något inbokat som jag vill prestera på topp för.
Natten till idag låg jag också sömnlös. Låg mest och vilade, och stressade inte upp mig inatt heller. Men tankarna gick till förra årets början, då jag också hade ett par sömnlösa nätter, vilket stressade mig enormt mycket då.
Och just i den jämförelsen, mellan mig själv idag och mig själv för ett år sedan, under liknande omständigheter, finner jag nöje i att göra. Inte minst för att jag minns hur uppjagad jag var för ett år sedan. Ojojoj, som jag vände och vred på mig och gjorde just det där som man så lätt gör, dvs, jag gjorde ett problem av det hela eftersom jag började tänka att det är ett problem. Och då skapar jag ett problem av det hela, istället för att bara acceptera det som Är, vilket vid det tillfället var samma som de senaste två nätterna: En natt då jag ligger vaken. Varken mer eller mindre. Kroppen klarar det, ett par nätter, och förr eller senare kommer jag att somna.
Skulle min sömnlöshet fortsätta natt ut och natt in, i veckor. Ja, då skulle jag ha svårt att fortsätta göra det jag gör just nu, dvs bara låta det vara som det är. Då skulle jag kanske kontakta vårdcentralen för att ta reda på vad som felar mig och försöka hitta en lösning.
Men efter en eller två sömnlösa nätter är jag inte där. Behovet är inte sådant. Jag hyser all förhoppning att jag i natt kommer att sova väldigt gott, men om jag mot förmodan inte gör det, så gör jag det nog imorgon natt.
Och vet du, att leva i nuet på detta vis, utan att jaga upp mig (vilket definitivt inte gör att jag sover bättre, det vet jag sedan länge!), är förunderligt skönt. Välbefinnande, det är ordet jag letar efter. Jag upplever nuet utifrån en hög grad av välbefinnande, fast jag inte sovit på två nätter.
För ett år sedan, samma situation, två sömnlösa nätter, och jag lovar, inte i närheten av denna känsla av välbefinnande. Då var jag uppjagad, stressad och orolig. Rädd att något var fel på mig, rädd för att jag inte skulle sova gott nånsin mer, att jag skulle haverera mentalt och fysiskt pga sömnbrist.
Efter två nätters sömnlöshet.
Amenhallåliksom, rim och reson, var fanns det? Tja, det fanns inte helt enkelt. Och nu? Nu känner jag inte att jag behöver lägga på ett lager av rim och reson alls, för jag har ett välbefinnande som gör att jag inte oroas av mina två sömnlösa nätter. Utan att jag talat mig själv till rätta, utan att jag lagt på ett lager av logiskt resonemang på det hela. Välbefinnandet bara finns där, en stabil grund att utgå ifrån, i varje stund.
Spännande som det kan bli!
Har du varit med om något liknande, där du återupplever en liknande händelsekedja efter ett år eller två, och har förmågan att reflektera och notera hur din reaktion och ditt agerande skiljer sig mellan tillfällena?
Isn’t that really just absurd? Letting someone else, whose behaviour and action, whose words and reactions, you cannot in any way control or even influence, be the determining factor for your behaviour and action, your words and reactions? It just doesn’t make sense to me anymore. And I guess, giggling a little to myself now that I think about it, that it never did make sense, but I just never thought to question it. It was the way I believed the world was, outside/in, and now that I know that it’s inside/out, there is no sense to it whatsoever.
But now it’s 2015 and a new year is here (given that year as such is just a man-made construct, just like the concept of time). Ahead lies many moments of Now, and my only resolve for 2015 is rooted in the word EXPANSION.
What I mention here is just a fraction of everything I experienced during the year and they are not set in any type of order. Fully random, this is what felt important to highlight, as I write this. But if I try to summarize what my perception of my life right now is, I’d have to say that I now live life with appreciation, love and joy. I discover what it is like to live when I have a kind and loving inner dialogue, in a quite outrageously developing and embracing context and I feel really alive.
Dessa punkter jag lyfter fram nu är bara en bråkdel av allt jag upplevt under året och de är inte satta i rangordning. Helt slumpartat var det detta som just nu kändes viktigt att lyfta fram. Men om jag försöker summera det som är min uppfattning av mitt liv just nu, så säger jag att jag idag lever livet med uppskattning, kärlek och glädje. Jag upptäcker hur det är att leva när jag har en vänlig och kärleksfull inre dialog, i helt sanslöst utvecklande och omfamnande sammanhang och jag känner mig verkligen levande.
Jag älskar att 
HERO - the coach 