Sömnlöshet utan stress

sömnlös utan stressNatten till igår låg jag sömnlös. Läste ut en bok, låg och vilade och slumrade säkert till emellanåt, men långt från mina åtta timmars sömn, det kan jag garantera. Och det var inga problem det. Jag stressar inte upp mig längre när jag har en sådan här natt. Det hjälper så klart att jag fortfarande har julledigt och inte har något inbokat som jag vill prestera på topp för.

Natten till idag låg jag också sömnlös. Låg mest och vilade, och stressade inte upp mig inatt heller. Men tankarna gick till förra årets början, då jag också hade ett par sömnlösa nätter, vilket stressade mig enormt mycket då.

Och just i den jämförelsen, mellan mig själv idag och mig själv för ett år sedan, under liknande omständigheter, finner jag nöje i att göra. Inte minst för att jag minns hur uppjagad jag var för ett år sedan. Ojojoj, som jag vände och vred på mig och gjorde just det där som man så lätt gör, dvs, jag gjorde ett problem av det hela eftersom jag började tänka att det är ett problem. Och då skapar jag ett problem av det hela, istället för att bara acceptera det som Är, vilket vid det tillfället var samma som de senaste två nätterna: En natt då jag ligger vaken. Varken mer eller mindre. Kroppen klarar det, ett par nätter, och förr eller senare kommer jag att somna.

Skulle min sömnlöshet fortsätta natt ut och natt in, i veckor. Ja, då skulle jag ha svårt att fortsätta göra det jag gör just nu, dvs bara låta det vara som det är. Då skulle jag kanske kontakta vårdcentralen för att ta reda på vad som felar mig och försöka hitta en lösning.

Men efter en eller två sömnlösa nätter är jag inte där. Behovet är inte sådant. Jag hyser all förhoppning att jag i natt kommer att sova väldigt gott, men om jag mot förmodan inte gör det, så gör jag det nog imorgon natt.

Och vet du, att leva i nuet på detta vis, utan att jaga upp mig (vilket definitivt inte gör att jag sover bättre, det vet jag sedan länge!), är förunderligt skönt. Välbefinnande, det är ordet jag letar efter. Jag upplever nuet utifrån en hög grad av välbefinnande, fast jag inte sovit på två nätter.

För ett år sedan, samma situation, två sömnlösa nätter, och jag lovar, inte i närheten av denna känsla av välbefinnande. Då var jag uppjagad, stressad och orolig. Rädd att något var fel på mig, rädd för att jag inte skulle sova gott nånsin mer, att jag skulle haverera mentalt och fysiskt pga sömnbrist.

Efter två nätters sömnlöshet.

Amenhallåliksom, rim och reson, var fanns det? Tja, det fanns inte helt enkelt. Och nu? Nu känner jag inte att jag behöver lägga på ett lager av rim och reson alls, för jag har ett välbefinnande som gör att jag inte oroas av mina två sömnlösa nätter. Utan att jag talat mig själv till rätta, utan att jag lagt på ett lager av logiskt resonemang på det hela. Välbefinnandet bara finns där, en stabil grund att utgå ifrån, i varje stund.

Spännande som det kan bli!

Har du varit med om något liknande, där du återupplever en liknande händelsekedja efter ett år eller två, och har förmågan att reflektera och notera hur din reaktion och ditt agerande skiljer sig mellan tillfällena?

Sömnlöshet

Ännu en natt av sömnlöshet. Underligt (?!) hur jag inte längre bekymrar mig när jag ligger i sängen hela natten utan att sova. Tänker, vilar, reflekterar. Njuter av närheten till maken, tystnaden, mörkret. Lyssnar till andetag, och de där ljuden som bara finns just här.

Jag satte TRANSFORMATION som avsikt/intention för 2014, och jag undrar ibland om sömnlösheten har med det att göra, transformation alltså. Fast det behöver jag inte veta, som tur är. Jag bara accepterar sömnlösheten. Den är, av någon anledning. Skulle jag fajtas emot så tror jag att jag varit så ofantligt mycket tröttare nu på morgonkvisten än vad jag faktiskt är, i denna skrivande stund.20140428-081534.jpg

Mitt liv har blivit annorlunda sedan jag slutade fajtas emot – allt möjligt – så vansinnigt mycket. Och med det menar jag inte att jag gett upp och är värsta dörrmattan för allt och alla. Inte alls. Jag är mer och mer idealistiskt naiv och tror allt mer gott om människor, samtidigt som jag själv har stora visioner och vilda drömmar om hur världen – dvs vi, enskilt och tillsammans – kan levla upp och bli mer kärleksfull och bra, för allt och alla.

Nej, det jag menar är att jag inte längre fajtas emot sånt där småttigt, åtminstone inte alls i samma utsträckning som förr. De dagliga irritationsmomenten du vet. Du har säkert några sådana? Det har jag med… dock är de påtagligt färre än någonsin tidigare. Inte för att de försvunnit, utan för att jag inte längre irriterar mig på dem, och därför är känslan i vardagen väldigt annorlunda. Det vill säga, min vardag och min omgivning är i hög utsträckning som den alltid varit, men min upplevelse av den är helt förändrad. Min upplevelse av sömnlösheten är helt klart ett ganska bra bevis på det. För gisses så stressad jag skulle varit för bara ett år eller två sedan av något sådant.

Har du varit med om något liknande?